Världens längsta byggnad står för närvarande oanvänd

Det mesta är — eller påstås vara skall man nog i rättvisans namn säga — störst, bäst, vackrast, längst, högst, snabbast, varmast, kallast, och kanske framförallt tyngst i USA. Inget av det utom möjligen det sista (jag tror faktiskt att USA har världens i snitt tyngsta befolkning) tänker jag argumentera mer för eller emot utom en sak och det behöver inte några argument för det är helt enkelt sant: I USA finns världens längsta byggnad och jag cyklade längs hela idag. Det är the Klyston Gallery på SLAC som är världens längsta byggnad — ca fyra meter hög, kanske fem meter bred, men framförallt är den 3,2 kilometer lång. Och det är långt. Under den finns det som man här omkring brukar hävda är världens rakaste objekt, nämligen själva linjäracceleratorn (”linacen”) som namnet SLAC (Stanford Linear Accelerator Center) syftar på. Den användes fram till mitten av 90-talet för olika saker som till exempel att undersöka kvarkars egenskaper. Numera används den inte alls, för i den sista tredjedelen av tunneln bygger man linac-delen för den häftiga nya prylen LCLS (Linac Coherent Light Source), en frielektronlaser som skall öppna 2010 (förutsatt att kongressen godkänner presidentens budget snart så de får sina pengar och kan fortsätta bygga) och då accelerera elektroner som efter linacen går in i en sjukt lång undulator (längre än någon annan undulator som finns i drift idag, de brukar vara några meter, denna skall vara 200 meter) och på det viset skall producera en ljusstråle som är så stark så… ja, det vetefan faktiskt. Men de bygger den häringa grejen här i alla fall, så något skall de väl ha den till. Om den fungerar vill säga, det är enligt många jag pratat med här inte säkert, för ingen har gjort något liknande förr. Jag kan se framför mig hur John Galayda (direktören för LCLS-projektet) skruvar på sig och nervöst säger “it did work in theory…”

Nej, nu skall jag inte vara elak. Istället kanske jag skall förklara vad en undulator är. Det är en samling permanentmagneter som man sätter ovanpå och under ett vakuumrör där en eller flera elektronskurar far fram nära ljusets hastighet och magneterna gör att elektronerna undulerar, dvs far upp och ner och fram och tillbaka i rask takt, och då blir det ljus för när man böjer elektronernas bana måste de enligt fundamentala fysikaliska principer förlora energi och det gör de på det sättet att de sänder ut ljus. Undulatorer finns i vanliga lagringsringar som till exempel den MAX-lab har för att producera synkrotronljus. Eller den ESRF har. Undulator är således icke att förväxla med undulat, snarare är det tämligen okunnigt att tro att dessa magnetansamlingar på något sätt fått sitt namn från små fåglar, det är nämligen tvärtom så att fåglarna heter undulater för att de har ett vågformat mönster på vingarna. Undulera betyder ungefär “forma vågor”.

Hur var då min upplevelse av världens längsta byggnad (för att komma tillbaka till ämnet)? Fullt med radioaktivitetsskyltar överallt och taggtrådsstängsel och ödemark och gammalt betongskrot i stora högar och lite oväsen här och där och gammal sprucken asfalt och rostig plåt och skyltar med sektorsnummer på. Kort sagt, det andades mycket femtio- och sextiotal och kändes faktiskt lite James Bond. Inte undra på att folk som inte fått någon elementär undervisning i nittonhundratalsfysik utan låtit just James Bond sköta den delen av deras allmänbildning (eller allmäninbillning?) tror att det finns reaktorer och atomvapen och hemliga ryssar och kanske något undangömt flygande tefat på ett sådant här ställe. Men det gör det alltså inte. Med mitt passerkort kunde jag nämligen obehindrat tittta in i (och gå in i) vilken sektor jag ville i the Klystron Gallery och visst finns det många sladdar och lampor och rör, men det är ju bara vanlig elektricitet och ett och annat sedan länge utvädrat högvakuum.

Men onekligen ett stycke nittonhundratalshistoria.