24/10 2007

Neutronspallation och Europas skeva självbild

Ja, följetongen ESS rullar vidare, senast idag med ett pressmeddelande från Lunds Universitet (och de är ju inte direkt kända för sin höga standard) där man påpekar ett par saker som är så fruktansvärt europeiska om ni ursäktar en som under en månads tid låtit sig indoktrineras av Kalifornien såväl i det privata som just när det gäller forskning och storforskning. Ok, så här är det: Colin Carlile har blivit professor i Lund efter att tidigare ha varit chef för ILL i Grenoble (den befintliga sameuropeiska neutronkällan) och även innan han efterträdde Karl Fredrik Berggren som chef för ESS Scandinavia konsortiet (vilket jag inte trodde att han skulle) var det ju uppenbart att han hade och har en ganska unik position som professor, kanske inte om man ser det i ett svenskt perspektiv men definitivt om man ser på det internationellt: framgången och kvaliteten i professor Carliles verksamhet vid LU skulle inte komma att bedömas efter hur mycket han publicerade, hur många doktorander han handledde fram till disputation, hur många konferenser han ordnade eller, nej, framförallt inte hur mycket han publicerade, som annars är det gängse måttet på god vetenskaplig verksamhet, nej Carlile behövde egentligen bara göra en sak: fixa ESS-anläggningen till Lund. Nu är väl inte det ett speciellt enkelt uppdrag, frågar man mig (och jag anser mig faktiskt vara en smula insatt) är det ett omöjligt uppdrag, men även om det lämnas åsido är det hela en udda utvärderingsform för en professur och jag kliar mig lite i huvudet inför det faktum att karln tog på sig uppdraget. Det finns förvisso många skäl till att göra det och jag känner till strålande forskarbegåvningar som i historien gjort kamikazeliknande karriärs(sned)steg helt enkelt för att det är en lockande utmaning även om det betytt att forskningen i traditionell mening satts på svältdiet. Och sen skall jag tillägga att jag ännu inte träffat professor Carlile, jag planerar att göra det snart, så jag kanske egentligen borde vara försiktig i mina omdömen innan jag pratat med honom. Men detta är en blogg och den är privat och man behöver som bekant inte läsa den om man på ett eller annat sätt känner sig kränkt för att använda ett i sammanhanget vanligt ord.

Jag som ju just nu dagligen möter forskare och administratörer med stor insyn i storforskningsfrågor och global konkurrens på de forskningsområden som lite orättvist kan buntas ihop och kallas “olika former av materialstudier” och som utgör användarbasen för synkrotronljus och neutronspallation, och diskuterar forskningspolitiska och -sociolgiska frågor med dessa personer på daglig basis, jag fnittrar lite för mig själv när jag läser följande formulering i LU:s nämnda pressrelease:

Efter ESS Scandinavia’s första rundabordskonferens, som hölls i Lund och Köpenhamn 15 till 16 oktober, finns det nu - för första gången - enighet om att Europa behöver en European Spallation Source som ska bli världsledande på området. Det finns också enighet om att ESS måste stå färdig senast år 2020 för att Europa ska kunna behålla sin ledande ställning inom neutronforskningen.

Hör ni, tycker ni inte att det är lite märkligt eller till och med oansvarigt att förvänta sig att Europa — som alltså tar tre gånger längre tid på sig än USA att komma till skott och bygga en spallationskälla — skall kunna behålla en påstått “ledande ställning inom neutronforskningen” i tretton år till, trots att SNS är i full gång i Oak Ridge och kommer att bedriva forskning under alla de tretton åren (surprise!). Sen skall vi såklart inte glömma J-parc i Japan (även om deras webbsida är förtvivlat svår att hitta). Jag tvivlar inte på att ESS kommer att “bli världsledande på området” men inte ens svenska sportjournalister brukar ju i förväg gå ut och lova att en sådan som Carolina Klüft kommer att vinna alla guld i alla mästerskap i tio år till, även om det inte alls är osannolikt.

Ursäkta mig om någon blir upprörd nu, men då kan ni ju läsa Kåre Bremers blogg eller något sånt istället: Det är mycket som är sjukt i svensk och europeisk självbild på forskningsområdet, och det är inte helt onyttigt att betrakta det på avstånd från Kalifornien ett slag — det är sannolikt bättre för hälsan att kunna le åt eländet än att bli indignerad, vilket jag förmodligen hade blivit om jag exempelvis suttit hemma i Sverige just nu.