22/10 2007

Condoleezza Rice
– Stanfords största loser?

Jag läste ut Robert Drapers bok om George Bush’s presidentskap i helgen, den jag köpte signerad på Kepler’s för ett par veckor sedan, och visst finns det väldigt intressanta passager i den boken, inte minst de där Drapers huvudtes utvecklas: att vad man än kan säga om presidenten, och mycket kan man säga, så är han och har hela tiden varit just Dead Certain i allt han gjort. Visserligen kan man väl säga att 9/11 var en ren gåva till en ganska desorienterad och brådmogen politisk broiler — innan de händelserna verkar karln knappt själv ha vetat vem han var — men därefter var och är han stensäker på att han gör rätt och att han skall fortsätta på sin väg, för att det är rätt väg. Som till exempel på sidan 404 där Draper beskriver och citerar från mötet med Joint Chiefs of Staff som Bush hade precis när Baker-rapporten kommit och något skulle göras i Irak:

“Look, I want to win,” he told them. “If we have a chance to win this, I want to win. I don’t want to minimize our humiliation or our losses. Because I think it’s just too important. And I need to know from you how to do it.”

Eller i inledningen, sidan xv, utdrag ur Drapers intervju med Bush den 12 december 2006:

And they look at me–they want to know whether I’ve got the resolution necessary to see this through. And I do. I believe–I know we’ll succeed. And I know it’s necessary to succeed.”

Vad som till stor del saknas i boken — och kanske kan man inte klaga, det är ju en bok om presidenten — är djupare analyser av, eller bara ytliga beskrivningar av för den delen, realtionerna och maktkampen mellan personerna runt Bush. För det är nog ställt bortom mycket tvivel att dessa — presidentens hårdnackade tro på sig själv och sin kurs — är stor del av förklaringen till hur presidentskapet Bush gestaltat sig. Colin Powell, Donald Rumsfeld, Dick Cheney, Paul Wolfowitz, Karl Rove, Andy Card, och så Condoleezza Rice. Hon har dykt upp ett par gånger den senaste veckan; ett reportage i Godmorgon, världen i P1 igår, och sen nämnde ett av mina intervjuoffer henne häromdagen som “den person på den nivån i regeringen som kanske bäst förstår vad vi gör här på SSRL”, Condi Rice var professor i statsvetenskap på Stanford och Provost fram till 1999 då hon anslöt sig till George Bush’s kampanj, och som provost var hon bland annat högsta ansvarig för SSRL som på den tiden inte var en avdelning på SLAC utan ett fristående forskningsinstitut på Stanford University, så direktören med flera på SSRL var direkt underställda Condoleezza Rice. Som således sannolikt vet betydligt mer om synkrotronljus än till exempel energiministern Samuel Bodman som numera är högsta avsvarig för SSRL (och de andra synkrotronljuskällorna i USA och de andra federala forskningslabben).

Condolleezza Rice var en gång i tiden alltså full professor och provost (och Senior Fellow på både Institute for International Studies och Hooverinstitutet) på ett av världens mest aktade, berömda och framgångsrika universitet. Detta lämnade hon för att bli nationell säkerhetsrådgivare och sedan utrikesminister åt en president med vidhängande hök-gäng som sedan länge stakat ut en kurs som han/de benhårt håller sig till, helt utan att ta hänsyn vare sig till den folkliga opinionen eller direkta fakta som visar hur käpprätt åt skogen det hela gått, och denna utstakade kurs skall stackars Condi nu inte bara i egenskap av utrikesminister försvara inför en samlad värld av mer än vederbörligt kritiska kollegor, hon är dessutom bakbunden av den så tillvida att hennes möjligheter att föra in lite akademiskt tänk i form av benägenhet att ompröva och omvärdera är i stort sett noll. Kanske är det rimligt att tillskriva Condi Rice epitetet Stanfords största loser.