Tales of Starbucks

Min egen lokala Starbucks Coffee ligger i Sharon Heights, ungefär halvvägs mellan mitt hem på Valparaiso Avenue och SLAC och är därför den perfekta platsen att dricka kaffe och förbereda möten (som vanligtvis börjar först klockan nio) varje morgon. Starbucks i de här lite mer suburbana områdena — alltså: det finns ett downtown i varje “stad” i Silicon Valley vilket betyder att en av alla gator är kantad av affärer och restauranger istället för villor, det är dessa ställen jag för tillfället kallar urbana trots att det är sinnesförvirrat med tanke på stan som ligger några mil norrut, men det finns ju Starbucks överallt och det jag försöker säga är att de här suburbana, icke-downtown varianterna, som oftast ligger vid ett köpcentrum, är de allra trevligaste. Varje morgon är Starbucks i Sharon Heights fyllt av liv och rörelse och folk som fikar och läser tidningen, jobbar, pratar telefon, har möten och fikar med vänninorna. Helt oavsett det faktum att klockan är åtta på morgonen. Folk är morgonpigga — det kan ha att göra med det faktum att folk i Silicon Valley i allmänhet verkar vara arbetsnarkomaner — och de är inte bara forcerat morgonpigga så att de kan ha businessmöten eller läsa papper åtta på morgonen, nej här sitter folk och fikar och roar sig som om klockan redan var fem och det stod en afterwork-öl på bordet framför dem. Det gör det alltså inte, men jag älskar ändå det här stället. Det är gott kaffe, sköna fåtöljer (inte bara sådana där som finns på kafé i Sverige: hyperdesignade och omöjliga att sitta bekvämt i eller gamla och nersuttna och skitiga och omöjliga att vilja sitta i), liv och rörelse och en ständig ström av människor som passerar igenom, vissa som stannar och sätter sig, andra som bara tar sin kopp och går igen. Jag beställer tall plain coffee with room for cream men nästa i kön skall ha grande sugar-free double latte frappuchino twist decaf caramel del barista. Undrar hur det smakar.

Som om det inte vore nog finns det en anledning till att besöka Starbucks varje dag: i ett samarbete med allas vår favorit-datortillverkare (förra helgen fick jag höra att Apple absolut inte var nördigt utan helt enkelt Kaliforniens motsvarighet till Ikea, smaka på den!) erbjuder Starbucks varje dag en gratis låt att ladda ner från iTunes Store på webben. Idag är det New Religion med Alice Smith och jag har ingen aning om Alice Smith är bra men om låten är gratis och laglig är det ju en bra start om man vill ta reda på om Alice Smith är bra. Jag är för snål för att betala för wireless-uppkopplingen här på Starbucks (det är faktiskt ganska dyrt och det tycker jag är uruselt) och det finns ett bra och heltäckande nät på SLAC som jag istället använder, så jag har inte laddat ner Alice Smith ännu. Men jag fick Maiden Voyage av Herbie Hancock i måndags och det var ett riktigt skönt digi-vax.

Vet inte om jag poängterat det tidigare men det där Espresso House vi har därhemma och som försöker vara något slags svenskt Starbucks är rätt patetiskt. Kan man få tre deciliter anständigt kaffe för $1,75 ≈ SEK11,50 där? Och påtår för $0,50 ≈ SEK 3,30? Nej just det. Och tillåt mig helt fräckt och häpnadsväckande hävda att det inte har med skatter att göra.