12/10 2007

Nordegren provocerar (inte) till idédebatt om Systembolaget och svensk alkoholpolitik

Fredag kväll i Menlo Park och all uppståndelse — eller nästan all — har lagt sig efter gårdagens utflykt och besök på The Mothership och tro det eller ej men det ösregnar här så jag har bara stuckit ut näsan en liten stund för att fylla på kylen lite. Syrran har åkt till stan för att roa sig med en gammal kompis som bor där och jag jobbar hela dagen. På vågen från affären på cykel tog jag dock tillfället i akt att inviga min nya iPod med gårdagens Nordegren i P1, radiotalkshowen som inte bara vinner poäng hos mig för att den tagit plats från Annika Lantz ett par dagar i veckan utan också för att den är bra. Thomas Nordegren har som bekant återvänt hem från sitt korrejobb i Washington, och en sådan man, med den erfarenheten av allt möjligt (han lär vara sjubarnsfar, han har varit gift med fd migrationsminister Barbro Holmberg, han är svärfar till Tiger Woods och så är han givetvis framförallt en strålande journalist) och speciellt av Washington de senaste åren, är en verkligt duktig, intressant, underhållande och seriös talkshow-värd. Till råga på allt i radio, som enligt min ringa mening skåpar ut tv på nästan alla sätt som finns, speciellt nu sedan poddradion lanserats på bred front. Nu har jag hört att Thomas Nordegren skall bli inrikesreporter på Ekot, så man får kanske passa på att njuta av Nordegren i P1 så länge det finns kvar.

Igår i nämnda talkshow gavs före detta statsminsterfrun och Systembolagets vd Anitra Steen stort utrymme, vilket gjorde ett intressant program eftersom Nordegren till skillnad från många andra svenska journalister är duktig på att ställa frågor som varken är dumma, överdrivet provocerande, snaskiga eller ointressanta. Kontrasten till Anitra Steen var därför slående men rollerna är ju klara i ett sådant samtal så det var ju inte på grund av någon eventuell egotripp av programledaren (jfr Lantz) som Anirta Steen gjorde bort sig. Om hon nu gjorde det, meningarna går ju uppenbart isär. Själv är jag som bekant motståndare både till Systembolaget och Socialdemokratin och har därför lite svårt för åsikterna Anitra Steen uttrycker, och det sätt på vilket hon uttrycker dem lämnar mig också en del övrigt att önska; jag anser inte att det är statliga direktörers (dvs tjänstemäns) roll att bilda opinion. Men i Sverige har vi ju en genompolitisk utnämningsprocess och det är antagligen för mycket begärt att Anitra Steen skall sluta vara socialdemokrat bara för att hon blir vd, och nu är hon ju dessutom gift med ex-president Persson och till yttermera visso har folk i Sverige som vi vet väldigt ofta svårt att skilja på sak och person, i synnerhet kanske när personen är de själva och saken är statens. Jag snappade till exempel upp historien med makens statsrådspension och hans välbetalda jobb som lobbyist som ju flitigt ältades för någon vecka sedan och hade inte tänkt kommentera den men det passade liksom så bra in här.

Nåväl, det var Systembolaget det handlade om och Anitra bedrev en effektiv och illa maskerad politisk kampanj i radio igår, som vanligt alltså. Det finns massor av problem med detta och ännu fler problem med Systembolaget i allmänhet. Steen hävdar ju jämt och ständigt att Systembolaget finns till främst för att alkoholproblemen i samhället på detta sätt minimeras, och det finns mycket att säga om det sakförhållandet, till exempel att det alltför ofta inte föreligger, men framförallt är det en paradoxal konstruktion att ha ett bolag som ägs av staten och som enligt den sittande oppositionen därför är värdefullt och bringar in mycket pengar som kan användas till välfärd eller vad det nu var Mona Sahlin sa i förra veckan, och att detta bolag samtidigt har något slags uppdrag att sälja så lite som möjligt. Någon med fler akademiska poäng i ekonomi än jag (jag har alltså noll) kan gärna få förklara hur detta är tänkt att gå ihop. Konstruktionen med ett statligt bolag som sköter monopolet av alkoholförsäljning medför ju också att det orsakssamband Anitra Steen är så mån om att påvisa och upprätthålla (skenet av) inte rimligtvis kan fungera, eftersom detta bolag knappast kan vara annat än försäljare av alkoholhaltiga drycker (enligt vissa restriktioner givetvis) och därför inte kan ta ansvar för att pengarna som inbringas i vinst eller för den delen i alkoholskatt används till något som skulle kunna motivera den statliga vinsten och skatteuttaget, nämligen exempelvis behandling av missbruk och alkoholrelaterade skador samt kostnader i samband med bekämpning av så kallat alkoholrelaterade brott.

Jag kan mycket väl tänka mig att i teorin stödja det som Anitra Steen envist hävdar, att svensk alkoholpolitik är “ett uttryck för solifdaritet med de som har det svårt att hantera alkohol” men det är ju uppenbart i flera fall att detta inte fungerar. Själv brukar jag varje gång jag ser en nergången typ på stan med en ölburk eller vinflaska i handen ragla runt och vråla och bete sig (det är ju då de är mest påtagliga så att säga och därför är det då lätt att både lägga märke till dem och reflektera lite över deras situation) tänka följande tanke: Ungefär hälften av det jag betalar för en öl på Systembolaget är skatt (för närvarande — innan regeringens aviserade höjning — är skatten på öl 1,47 kr per volymprocent alkohol och liter, alltså 3,675 kr för en halvlitersburk Krusovice, lägg därtill momsen på 25% som läggs på efter alkoholskatten, för nämnda burk tjeckiska öl som totalt kostar 12,10 plus pant innebär det 2,42 kr moms, och alltså total skatt 3,675+2,42=6,095 kr dvs nästan exakt 50% av priset). Förutsätter vi nu att den lodis jag använder i detta exempel ur verkliga livet dricker Krusovice (vilket jag medger är osannolikt) så har jag genom mitt inköp faktiskt betalat min och halva hans öl! För oavsett exakt vilken statlig eller kommunal pengapåse denne typ får sina pengar ifrån kan vi — med tanke på att denne man (det är oftast män) inte har fångats upp av statens eller kommunens missbruksvård utan fortfarande tyr sig till flaskan (eller burken) — utgå från att min inbetalade skatt inte har gått till att hjälpa honom utan snarare har han fått pengar av det allmänna som han nu köpt öl för. (Parentetiskt sagt finns det ju här som i så många andra sammanhang där staten och pengar är inblandade vad jag kallar en klassisk Spiegelsaal-situation i det att hälften av pengarna genom hans ölinköp åter går till statskassan och så småningom betalas ut till samma man och så fortsätter det (precis som när man sätter två speglar mittemot varandra) på så sätt att det bara blir mindre och mindre kvar.)

Vad jag försöker säga är att det hela alltså helt uppenbart inte fungerar, och detta kanske är det största problemet med svensk alkoholpolitik, för jag tycker till skillnad från Anitra Steen inte att det är solidariskt att jag som kan hantera alkohol och njuta av den skall vara med och betala för ölen åt personer som bevisligen inte kan hantera alkoholen samtidigt som jag blir blåst på det jag hade trott och hoppats att mina skattepengar skulle gå till nu när så höga skatter tas ut och det är svårt att ändra på: Att hjälpa sådana som lodisen i exemplet. Men det bryr ju sig inte Anitra Steen om, istället slänger hon käft om statistiska samband hon inte verkar ha förstått ett uns av och andra basala sociala samband hon antagligen själv är helt oberörd av med tanke på att hon är både vd och gift med en som uppbär både statsrådspension och lobbyist-lön (där kom det igen, kunde inte låta bli):

“Den totala konsumtionsnivån i samhället har ju betydelse för hur många storkonsumenter vi får och det är ju det som också svensk alkoholpolitik bygger på att genom att vi försöker begränsa tillgängligheten för alla i samhället så håller vi därmed också konsumtionen nere för de som har svårt att hantera alkohol.”

Förutom då att många storkonsumenter — som lodisen i exemplet — så länge de inte får den vård jag tycker att jag redan har betalat åt dem kommer att köpa och dricka sin öl eller sitt vin alldeles oavsett hur mycket Systembolaget “begränsar tillgängligheten”.

Tilläggas bör kanske att det givetvis är fullt möjligt att lodisen i exemplet upprepade gånger erbjudits vård och notoriskt tackat nej, och då är han enligt min mening inte statens eller kommunens ansvar längre men det ändrar ju inget i sak eftersom jag fortsätter betala för hans öl.

Kanske har jag för höga tankar om Thomas Nordegren men jag kan inte låta bli att undra vilka frågor han skulle ställa till Anitra Steen om han inte jobbade för den statliga radion eller om Sverige i allmänhet var lite mindre socialdemokratiskt så att resonemang av ovanstående typ kunde föras ute i ljuset och nå massorna och inte var hänvisade till obskyra och nördiga bloggar som Röda Nejlikan.