Arkimedes på SSRL — och snart stan!

Idag tog jag min första riktiga tur på Stanfords campus — Main Quad som huvudbyggnaden med sin magnifika innergård heter, Hoover Tower från vilkets utsiktsdäck man har en fantastisk överblick över campus, Menlo Park, Palo Alto och Silicon Valley söderut (man skymtar också stan i norr, långt bort), och ett snabbesök på Stanfords STS-institution där jag hade turen att stöta på föreståndaren och byta några ord. Det hela kom sig av att min syster nu är på besök och mitt möte i morse gick så förbannat bra att jag tog eftermiddagen ledigt (det hade jag kanske gjort ändå, fast i så fall med sämre samvete) för att promenera kring på campus med henne. Mötet ifråga var en intervju med forskaren Uwe Bergmann på SSRL som förra året gjorde synkrotronljuset känt i vida kretsar genom sitt fantastiska experiment genom vilket han tog fram originaltexten från Arkimedes handskrivna manuskript som genom tretusen år visserligen bevarats men också förstörts av senare narcissister med helt egna uppfattningar om vad som skulle stå skrivet på de där papprena. Arkimedes bläck — eller vad man nu använde på den tiden — innehöll järn och det gjorde lyckligtvis inte nämnda narcissisters (påpekade jag att de i de flesta fallen var påvliga narcissister?) så med den teknik som kallas x-ray flourescence kunde Uwe Bergmann och hans kollgor genomlysa pergamenten med röntgen från acceleratorn på SSRL och med rätt våglängdsjustering (det fina med synkrotronljus är att det är tunable, man kan ställa in våglängden hur man vill) började alltså järnet i det nerkladdade dokumentet att lysa (flourescera) och kunde registreras av en detektor som sedan renderade en bild av Arkimedes egna handskrift. Rätt coolt, faktiskt. Uwe Bergmann visade sig inte bara vara en smart jäkel med bra idéer om nya tillämpningar för synkrotronljuset (vilket var det jag egentligen tänkt prata med honom om; hur en sådan idé uppkommer och hur den genomförs, vilka vedermödor som finns organisatoriskt och kommunikativt och för den delen ekonomiskt), han hade också mycket bra att säga om vetenskapskommunikation och forskarens identitet, så vi pratade i en och en halv timme och sen skulle Uwe träffa en doktorand och jag skulle genomgå SSRL:s säkerhetskurs för att få en badge så jag kan komma och gå som jag vill i labbet (det har inte blivit av förrän nu) så vi fick helt enkelt boka ett möte till om en vecka för att prata Arkimedes. Så fortsättning följer antagligen på den punkten. Redan nu kan jag dock dela med mig av den information Exploratorium — The museum of science, art and human perception at the Palace of Fine Arts i stan sammanställtom Arkimedes-projektet på SSRL. Värt att kolla in faktiskt. Imorgon väntar SLAC:s arkiv och Burton Richters efterlämnade papper. (Så blev det lite nobelpris här på bloggen också idag! Burt Richter tillhör SLAC:s pristagare) och sen stan på kvällen.

Stan — det är givetvis San Francisco det. Äntligen skall jag dit. Det krävs tydligen besök hemifrån för att jag skall komma iväg.