6/10 2007

Sicko? Nej, jag är frisk som en nötkärna, åtminstone ideologiskt.

Jag noterar att Michael Moore’s film Sicko nu haft Sverigepremiär och det är inte det faktum att jag är i USA som gör att den filmpremiären är lite out of date för mig; jag såg den i början av juli och var omedelbart därefter mycket noggrann med att beställa ett kort som visar att jag har den sjukförsäkring — “covering all costs no limit in amount” — som statsanställda i Sverige har via Kammarkollegiet. För alla eventualiteter nu när jag är i sjukvårdens bizarro world. Jag har givetvis tidigare noterat att Hillary Clinton tänker gå till val på allmän sjukförsäkring och det kommer sannolikt att leda till en mycket polariserad debatt hösten 2008 (om nu Hillary nomineras) eftersom det finns ett kompakt motstånd i republikanska partiet mot sådana idéer. Rudy “Uncle Leo” Giuliani’s åsikt om sjukvården och sjukförsäkringen finns med bland hans 12 commitments, det är nummer åtta och han säger:

“I will give Americans more control over and access to health care with affordable and portable free-market solutions”

med tillägget att “patienter och familjer” skall bestämma, inte regeringen. Det påminner om en kommentar från en republikan från Texas i Representanthuset Jeb Hensarling som i New York Times idag kommenterar den pågående debatten om förslaget att expandera den allmänna sjukförsäkringen för barn med 35 miljarder dollar, vilket ju den sittande presidenten lade sitt veto mot i veckan:

“’This is only the first battle in this Congress over who will control health care in America,’ Mr. Hensarling said. ‘Will it be parents, families and doctors? Or will it be Washington bureaucrats? That’s what this debate is all about.’”

Nu kan man ju misstänka att Bush’s veto inte primärt berodde hans eller partiets åsikt i sakfrågan utan på att förslaget kommer från den demokratiska majoriteten i kongressen och att Bush just vill bidra till en polarisering av diskussionen inför presidentvalskampanjen nästa år. En allmän hållning i republikanska partiet och sannolikt det mest använda argumentet mot allmän sjukförsäkring har ju varit just att folk själva — inte den federala regeringen — skall få bestämma om sin sjukförsäkring. I Michael Moores film figurerar som jag minns det också republikaner som när det begav sig förra gången Hillary var i farten med sjukförsäkringen under hennes makes första mandatperiod kallade idén med allmän sjukförsäkring ett “socialistiskt sjukvårdssystem”. Jag har här i Kalifornien själv träffat folk som kallar Sverige ett “socialistiskt land”, så det är ju en fråga om perspektiv såklart. Men sådan retorik är ju bevisligen effektiv gentemot stora väljargrupper i det här landet.

Själv är jag givetvis ingen motståndare till allmän sjukförsäkring även om jag nog tycker att hela systemet i Sverige är genomruttet — man skall ju ha tur och helst överdriva och jämra sig i dödsplågeliknande former för att få träffa en läkare på vårdcentralen och sen skall man ha ännu mer tur för att få en läkare som faktiskt är bra, jag hade sådan tur strax innan jag åkte hit, jag har haft katastrofal otur flera gånger tidigare, men det är ju en annan historia. Självklart finns mycket i Sverige att vara nöjd och stolt över: allvarliga och livshotande sjukdomar botas, det har jag andrahandserfarenheter av i flera fall. Det svenska sjukförsäkrings- och sjukvårdssystemet är icke desto mindre vad jag enkelt skulle kunna kalla socialistiskt eftersom det finns väldigt lite patientinflytande och väldigt mycket politisk styrning och tjänstemannamakt som urartat och blivit självgående byråkrati med en hopplös ineffektivitet och stundtals direkt vanskötsel av både folk som är i behov av vård och omsorg och den verksamhet de behöver och som finansieras med deras skattemedel. (Läs till exempel Maciej Zarembas artikelserie Du gamla, du sjuka i DN om detta) Man kan göra bra saker i ett socialistiskt system också, inte tu tal om det, men optimalt är det ju långt ifrån. Detsamma gäller alltså tvivelsutan för det amerikanska systemet vilket Michael Moore (visserligen effektfullt och grovt vinklat, som brukligt är i dokumentärfilm) visar. Jag säger inte emot.

Nu är ju alltså sjukvårds- och sjukförsäkringssystemet en känslig och kontroversiell fråga, men jag skall ändå drista mig att utnyttja det som ovan beskrivits av republikanska partiets hållning i frågan till att påpeka något mycket viktigt: Där finns nämligen ett sätt att resonera som jag helt saknar i Sverige och som är en av de liberala och libertarianska grundbultar som det är väldigt tragiskt att se att flera av Europas folk verkar ha tappat i en bottenlös brunn. Vi tar det igen, denna gången ryckt ur sitt sammanhang och med viss modifikation (vissa ord strukna, egenhändigt tillagda ord kursiverade), för detta handlar egentligen inte alls om sjukvård och sjukförsäkring utan om mycket mer fundamentalt ideologiska överväganden:

“Will it be parents, families and doctors individuals? Or will it be Washington bureaucrats and politicians?”

Now that is a question worth contemplating! Fundera på den en stund, kära landsmän hemma i Sverige. Vem vill du skall bestämma över dig? Glöm sjukvården för en stund och tänk lite ideologiskt. Jag lovar att ni blir friskare bara av exercisen.