3/10 2007

Spridda tankar om Bush, Irak, Stanford och vad som egentligen händer

Förr eller senare är det ju oundvikligt: Amerika är häftigt, burgarna är goda, folk är trevliga och vädret är kanon, men det finns onekligen saker folk i USA inte har anledning att vara stolta över. Den vane Röda Nejlikan-läsaren vet att jag är en trägen kritiker av den sittande presidenten och hans politik och det finns onekligen mycket att säga om densamma, inte minst kanske när man som jag bor och arbetar ett par månader i Amerika. Ikväll råkade jag titta in på Kepler’s Books & Magazines här i Menlo Park, det är en bokhandel av det amerikanska snittet, en sådan där butik där självinsikten (dvs förmågan att inse sin egen begränsning ifråga om tid) är det enda som hindrar en att köpa mer än man orkar bära. Jag säger råkade titta in eftersom det pågick en presentation och författarsignering av den nyligen utkomna Dead Certain: The Presidency of George W Bush och jag stannade givetvis inte bara för att lyssna på författaren (och ställa en fråga till densamme), jag har naturligtvis med mig ett signerat exemplar av boken hem. Fattas bara annat. Det skall bli mycket intressant att läsa om denne förhatlige man och hans politiska gärning.

USA är ju som bekant i krig och jag skulle vilja ta tillfället i akt här och peka på hur det faktiskt påverkar ett ställe som SLAC och därmed indirekt mitt arbete eller min forskning; det kanske kan tjäna som exempel på hur krigföring av den typ som Irakkriget representerar förefaller egentligen inte lämnar någon del av samhället utan påverkan. Indirekta orsakssamband finns det många. Vid huvudentrén till SLAC är man tvungen att meddela sitt ärende och visa sitt pass eller annan foto-id för att komma in (jag har ännu inte tuggats tillräckligt långt igenom byråkratin för att få en s k badge som ger fri passage, det är utlovat att sådan skall utfärdas på måndag så då skall jag nog slippa frågorna). För mig är det dock en ren formalitet att presentera mig vid entrén varje morgon och vaktpersonalen är snälla och trevliga. Jag dristade mig att fråga en av de jag lärt känna här varför man envisas med att titta på mitt pass varje morgon, för de gör ju ingen anteckning eller annan koll av min identitet gentemot något slags besökslistor eller annat, de vill helt enkelt bara se passet. Professorn ifråga förstod mycket väl min undran men svarade ackomanjerat av en liten suck: “Let’s say you had an Iranian passport. Or a Pakistan. Then I can assure you that you wouldn’t get in.”

Detta hänger samman med ett problem National Labs i USA har (enligt vissa): De är federalt ägda och måste därför följa alla regleringar och bestämmelser som federala myndigheter bestämmer och utfärdar. Och avståndet till Washington är ju lååångt. Man kan helt enkelt inte ha iranskt pass och förvänta sig ett trevligt mottagande när man har med amerikanska federala myndigheter att göra. Sen kan man vara hur kristen eller partikelfysiker som helst, det spelar ingen roll. Jag tror inte det är en särskilt långsökt tanke att president Bush på ett eller annat sätt har med detta att göra.

Irakkriget är dåligt på de flesta sätt men man skall nog komma ihåg att det faktum att ett land befinner sig i ett sådant här krig (eller i krig överhuvudtaget) liksom inte kan betraktas eller behandlas som en isolerad företeelse i landet i fråga. För det påverkar samhället på alla sätt. San Jose Mercury News skrev igår att de federala anslagen till Stanford University minskade med 6 procent mellan 2005 och 2006:

“Stanford fears that some younger scientists may be frightened away from careers in research.
‘It is impacting the education of our students. The long-impact is that we will not have the educated workforce required for the future,’ said Robert Byer, professor of applied physics and former dean of research at Stanford. (…) Increases in federal spending on disaster relief and the wars in Iraq, Afghanistan and other military outlays are blamed for the decline. ‘It happens every time we have a war,’ Byer said.”

I USA har man visserligen labb av SLAC:s storlek där man gör makalösa investeringar i nya tekniska lösningar för spjutspetsforskning, med federala pengar. Men det klassiska forskningspolitiska problemet med storskalig utrustning finns också här: Pengar frigörs visserligen till att bygga de här magnifika maskinerna, men inga eller för lite pengar öronmärks till driften. Viss deja vu där för en svensk, det är helt klart. Troligtvis är situationen inte lika allvarlig här på Sand Hill Road i Menlo Park (där alltså SLAC huserar) som hemma på mammas gata (eller Ole Römers väg som den ju heter) men problemet är likartat, i synnerhet om man skalar upp/ner det efter konstruktionskostnad och annat. Antal Nobelpris eller något sådant kanske.

USA:s krig i Irak kostar, och skall något skäras ner på är det lätt hänt att det blir forskningen, i synnerhet den som inte har de mest självklara tillämpningarna. För grundforskning är något som röstande amerikaner bryr sig väldigt lite om. Vilket ju omedelbart betyder att politikerna bryr sig ännu mindre. Det hela kan sammanfattas bra av ett utdrag ur mitt samtal med Michael Lubell, director of research communication på American Physics Society, igår:

“The human being and a few other species have a capacity to empathize, we imagine ourselves in that very position, so you have a very strong emotional reaction. And if you see a child on tv who is suffering terribly you think of your own child. So you get that kind of emotional reaction and that leads people to say we need to invest in biomedical research. But when you talk about photons or for that matter quarks, there is no emotional attachment.”
“I’m with you. But you need to at least try to somehow bridge that gap, right? How do you bridge that gap?”
“Well, I don’t have a silver bullet for that. How do we do that? We scare the hell out of them by saying that China is going to beat us! Then you get an emotional reaction. I don’t know if I want to take that message public, it is one thing sitting in an office of a member of congress and say look at what is happening to our country. It is quite another thing to go on tv and try to scare the hell out of people because that has ramifications for foreign policy that I’m not sure I want to pursue. So I don’t think that is a good approach.”

Nej, det är nog ingen bra strategi. Den typen av utrikespolitiskt gestikulerande skall nog USA tagga ner, in light of it all.