31/10 2007

Language confusion

Jag börjar lära mig lite amerikanska nu, lite av det där som inte tanterna i högstadiet klarade av att lära en, som till exempel att största skillnaden mellan brittisk och amerikansk engelska inte är hur man uttalar a. Snarare skulle jag vilja säga att det som utmärker amerikanskan, åtminstone i denna delen av USA, är främst betoningarna och förmågan att amerikanisera varenda ord. Båda sakerna märks tydligt när lokalbefolkningen uttalar orts- plats- och gatunamnen här, för de flesta ställena kom ju till antingen när Kalifornien fortfarande var mexikanskt eller med stor inblandning av spansktalande. Till exempel heter ju min gata Valparaiso Avenue, och den går mellan El Camino Real och Alameda de las Pulgas. Inte bara är alltså det “korrekta” uttalet av dessa namn att helt och hållet använda amerikanska fonem, El Camino Real (som betyder typ “stora vägen”) uttalas på tvärs mot vad den spansktalande delen av befolkningen säkert skulle föreslå med betoning på “cam” i Camino. Amerikaner har ju en faiblesse för att betona första stavelsen vilket också ställer till det för mig i dagligt tal eftersom jag flera gånger om dagen använder ordet laboratory och eftersom jag pratar både fort och av börd har en aningen oartikulerad stil att tala är det säkert lätt att misstolka det jag säger och tro att jag talar om lavatory. Det låter nämligen väldigt likt, alltså.

Att hitta ord är inte så hemskt svårt även om jag naturligtvis långt ifrån talar idiomatiskt (speciellt inte på morgonen, vilket fått min morgonkompis Christopher som alltid sitter bredvid mig på Starbucks i Sharon Heights att le överseende och vänligt då och då åt mina grodor och ofrivilligt stela formuleringar) och fraser har jag en viss förmåga att memorera vilket gör vardagens alla situationer enklare att ta sig igenom med minsta möjliga friktion. Svårare då när man talar med svenskar faktiskt, och svenskar finns det några på SSRL och SLAC och det är ju där jag spenderar den mesta vakna tiden. Problemet att hitta bra svenska översättningar på fackord på engelska förföljer ju mig även hemma (och säkert många andra) och visst tycker jag att det ibland är svårt att hitta ett riktigt bra ord också i vardagliga situationer som inte har direkt med arbetet att göra, hur översätter man till exempel management eller policy? Båda orden används ju i sin direkta engelska form inskjutna i svenska meningar jämt, och det får man väl godta. För det är i varje fall inte så illa som med en person från Sverige jag träffade häromdagen och som bott i USA sedan 1983. Det var — som ofta — on the record och jag småfnittrade rätt mycket när jag transkriberade i går kväll och i morse. Här är några smakprov:

“…de fyra DOE funded synchrotrons har gjort en jämförelse mellan hur många staff scientist, hur många annan typ av beamline support personnel du har per station på de fyra synkrotronerna.”

“…för att vi inte har tillräckligt mycket staff. Så det har en impact på scheduling, det har en impact på flexibilitet.”

“För vad som kallas för historical reasons har våran budget varit allokerad på annorlunda sätt.”

“Och det är därför vi då kom till den här forty percent increase. Men den har alltså inte blivit materialized.”

Även om jag givetvis låter personen ifråga vara anonym kanske jag skall påpeka att jag enbart tycker detta är komiskt, och inte alls försöker vara elak eller dryg. Skulle jag bo i USA i bara hälften av 24 år skulle jag nog prata ännu mycket värre, det kan jag lova.

Men lustigheter finns också i text, till exempel gatunamnsskylten ovan. The American Way finns alltså i Menlo Park inte långt från mitt hem. Tråkigt bara för alla amerikaner och för alla amerikaälskare (inklusive jag själv alltså) att början av denna gata också pryds av en gul skylt med texten Not a through street. Hoppsan.

27/10 2007

Uphill, downhill, uphill, downhill
…and then the Ocean.

Efter ytterligare en arbetsvecka som nästan tagit död på min arma rygg (jag saknar en vettig stol att sitta i när jag jobbar vilket betyder lidande för en med min fysionomi) tog jag idag åter cykeln på tåget in till stan för den typ av excercise som jag finner njutbar, men idag gav jag mig på att cykla tvärs genom stan till Golden Gate Park och Ocean Beach och det blev ett träningspass av guds nåde för få städer har väl den topografin som San Francisco. Tur då att det var fint väder som vanligt och att cyklistens villkor i trafiken är utomrordentligt bra här, man får visserligen vara bestämd och ta för sig och en gång idag fick jag till och med halv-hojta “Ever heard of allowed use of full lane?” till en taxichaffis som inte tyckte jag var lika viktig just i den korsningen som han men skyltarna är betryggande och skvallrar om en positiv grundsyn på cyklister i the City. Uppför och nerför gick det alltså i någon timme tills jag kom fram till Golden Gate Park, och den parken är nog lika stor som Central Park i New York och slutar där Stilla Havet börjar.

Det var milt uttryckt en mäktig syn och helt klart värt en ansträngande cykeltur.

Hemkommen till Menlo Park är jag dödstrött i benen men bra i ryggen och fick nyss nöjet att vara spydig i en kommentar till en kommentar på min egen blogg. Märkligt tycker jag, här skriver jag lätt självutlämnande om allt mellan himmel och jord som jag finner intressant och så kommer någon galning och vill säga emot men vågar inte ens skriva sitt namn eller lämna en epostadress. Men visst, det är kanske när det gäller just identiteten på de som skriver smörja i kommentarer här som ignorance is bliss för mig.

Ignorance is a bliss (självklart) även i DN (vad trodde du?)

Lördagmorgonen hade knappt hunnit börja innan jag via Andreas Bergh drogs till DN Kultur där Ulrika Kärnborg recenserar (eller vad man skall kalla det) Naomi Kleins nya bok Chockdoktrinen som är för många hundra sidor av för mycket antiliberal propaganda för att jag skall orka eller vilja läsa den. Ulrika Kärnborg däremot har läst den och älskar den. Mest verkar hon älska den för att den ger så enkla svar på komplicerade frågor om samtiden och historien, frågor som jag kontinuerligt har svårt att bringa klarhet i och som ultimat har att göra med vilka orsakssamband som egentligen ligger bakom vilka orättvisor i världen.

Enligt Naomi Klein/Ulrika Kärnborg förhåller det sig på följande sätt: Nobelpristagaren Milton Friedman åkte till Chile och umgicks med Pinochet och lärde honom hur man terroriserar sin befolkning, för det gör man om man är neokonservativ vilket alltså Friedman var, och inte bara det, han var en slags överstepräst till råga på allt. Trettio år senare var det hans idé att invadera Irak och göra ett “nya ekonomins Disneyland” av landet, “krossa det, stycka det och bjuda ut delarna till försäljning i väst.” Och nu, efter sin död smider Milton Friedman — alltså Milton Friedman, neokonservativ — planer på att anfalla Iran och starta ett världskrig.

Ja herregud vad världen kan vara enkel. Alla är dumma. Speciellt de som tycker något annat än det Ulrika Kärnborg lärde sig i skolan. De bör man bunta ihop under någon diffus etikett och skylla allt ont i världen på, helt ohämmat. Själv har jag — efter att jag slutade skolan skall tilläggas — inhämtat informationen att Milton Friedman reste till Chile för att råda Pinochet att liberalisera ekonomin (och att hans övertygelse var att detta ultimat alltid leder till demokratisering och ett friare folk), att Milton Friedman var emot Irakkriget och att han aldrig bekänt sig till de neokonservativa (hur i hela friden skulle världens mest liberala kunna vara något alls-konservativ?). Men jag är ju “köpt av det nyliberala syndikatet” som en konspirationsteoretiker tillika bitter gammal salongsbolsjevik jag en gång kände sa om mig.

(Och sen ett stort tack till Johan Norberg för att han — som så ofta annars — säger emot och gör det med både stil och finess.)

25/10 2007

Världens längsta byggnad står för närvarande oanvänd

Det mesta är — eller påstås vara skall man nog i rättvisans namn säga — störst, bäst, vackrast, längst, högst, snabbast, varmast, kallast, och kanske framförallt tyngst i USA. Inget av det utom möjligen det sista (jag tror faktiskt att USA har världens i snitt tyngsta befolkning) tänker jag argumentera mer för eller emot utom en sak och det behöver inte några argument för det är helt enkelt sant: I USA finns världens längsta byggnad och jag cyklade längs hela idag. Det är the Klyston Gallery på SLAC som är världens längsta byggnad — ca fyra meter hög, kanske fem meter bred, men framförallt är den 3,2 kilometer lång. Och det är långt. Under den finns det som man här omkring brukar hävda är världens rakaste objekt, nämligen själva linjäracceleratorn (”linacen”) som namnet SLAC (Stanford Linear Accelerator Center) syftar på. Den användes fram till mitten av 90-talet för olika saker som till exempel att undersöka kvarkars egenskaper. Numera används den inte alls, för i den sista tredjedelen av tunneln bygger man linac-delen för den häftiga nya prylen LCLS (Linac Coherent Light Source), en frielektronlaser som skall öppna 2010 (förutsatt att kongressen godkänner presidentens budget snart så de får sina pengar och kan fortsätta bygga) och då accelerera elektroner som efter linacen går in i en sjukt lång undulator (längre än någon annan undulator som finns i drift idag, de brukar vara några meter, denna skall vara 200 meter) och på det viset skall producera en ljusstråle som är så stark så… ja, det vetefan faktiskt. Men de bygger den häringa grejen här i alla fall, så något skall de väl ha den till. Om den fungerar vill säga, det är enligt många jag pratat med här inte säkert, för ingen har gjort något liknande förr. Jag kan se framför mig hur John Galayda (direktören för LCLS-projektet) skruvar på sig och nervöst säger “it did work in theory…”

Nej, nu skall jag inte vara elak. Istället kanske jag skall förklara vad en undulator är. Det är en samling permanentmagneter som man sätter ovanpå och under ett vakuumrör där en eller flera elektronskurar far fram nära ljusets hastighet och magneterna gör att elektronerna undulerar, dvs far upp och ner och fram och tillbaka i rask takt, och då blir det ljus för när man böjer elektronernas bana måste de enligt fundamentala fysikaliska principer förlora energi och det gör de på det sättet att de sänder ut ljus. Undulatorer finns i vanliga lagringsringar som till exempel den MAX-lab har för att producera synkrotronljus. Eller den ESRF har. Undulator är således icke att förväxla med undulat, snarare är det tämligen okunnigt att tro att dessa magnetansamlingar på något sätt fått sitt namn från små fåglar, det är nämligen tvärtom så att fåglarna heter undulater för att de har ett vågformat mönster på vingarna. Undulera betyder ungefär “forma vågor”.

Hur var då min upplevelse av världens längsta byggnad (för att komma tillbaka till ämnet)? Fullt med radioaktivitetsskyltar överallt och taggtrådsstängsel och ödemark och gammalt betongskrot i stora högar och lite oväsen här och där och gammal sprucken asfalt och rostig plåt och skyltar med sektorsnummer på. Kort sagt, det andades mycket femtio- och sextiotal och kändes faktiskt lite James Bond. Inte undra på att folk som inte fått någon elementär undervisning i nittonhundratalsfysik utan låtit just James Bond sköta den delen av deras allmänbildning (eller allmäninbillning?) tror att det finns reaktorer och atomvapen och hemliga ryssar och kanske något undangömt flygande tefat på ett sådant här ställe. Men det gör det alltså inte. Med mitt passerkort kunde jag nämligen obehindrat tittta in i (och gå in i) vilken sektor jag ville i the Klystron Gallery och visst finns det många sladdar och lampor och rör, men det är ju bara vanlig elektricitet och ett och annat sedan länge utvädrat högvakuum.

Men onekligen ett stycke nittonhundratalshistoria.

Treårsdagen, alltså

Jag glömde nästan. Det är idag precis tre år sedan jag skrev den första posten på bloggen som då hette Homeboy Yksel och som befann sig på blogspot.com. Första posten handlade om Mahler och en ny release av en liveinspelning av hans andra symfoni, som fortfarande snurrar flitigt i iPoden emellanåt. Första veckan på Homeboy Yksel dominerades ju annars av naturliga skäl av MFF:s SM-guld och det stundande amerikanska presidentvalet. Samt lite annat krafs. Sen rullade det på med hatattacker på sossar och syrliga kommentarer om svensk forskningspolitik. Samt en del reseberättelser och en och annan navelskådande kommentar till samtiden. Den 27 maj 2006 bytte jag namn till Röda Nejlikan. Just nu skojar jag till det med en amerikaniserad version av namnet, för jag är lite mallig över att vara i Silicon Valley (det har väl ingen missat). Men jag är vanligtvis ingen tillbakablickande person utom för rena arkivstudier, eller som en galenpanna jag råkade vara i Tokyo samtidigt med för lite mer än ett år sedan uttryckte det:

Jag gillar inte historia för det är så inaktuellt.

Därför blir det ingen längre exposé över Homeboy Yksels/Röda Nejlikans blogghistoria. Den som vill kan ju botanisera i de kronologiska arkiven till höger. Och jag har för övrigt ett jobb att ägna mig åt här faktiskt. Mer spännande då att spekulera i vad jag gör om tre år… jag skulle inte ha något emot att vara i Silicon Valley den 25 oktober 2010 faktiskt. Och skriva något dråpligt om sossarnas valseger en månad tidigare eller något häftigt om LCLS öppnande.

24/10 2007

Neutronspallation och Europas skeva självbild

Ja, följetongen ESS rullar vidare, senast idag med ett pressmeddelande från Lunds Universitet (och de är ju inte direkt kända för sin höga standard) där man påpekar ett par saker som är så fruktansvärt europeiska om ni ursäktar en som under en månads tid låtit sig indoktrineras av Kalifornien såväl i det privata som just när det gäller forskning och storforskning. Ok, så här är det: Colin Carlile har blivit professor i Lund efter att tidigare ha varit chef för ILL i Grenoble (den befintliga sameuropeiska neutronkällan) och även innan han efterträdde Karl Fredrik Berggren som chef för ESS Scandinavia konsortiet (vilket jag inte trodde att han skulle) var det ju uppenbart att han hade och har en ganska unik position som professor, kanske inte om man ser det i ett svenskt perspektiv men definitivt om man ser på det internationellt: framgången och kvaliteten i professor Carliles verksamhet vid LU skulle inte komma att bedömas efter hur mycket han publicerade, hur många doktorander han handledde fram till disputation, hur många konferenser han ordnade eller, nej, framförallt inte hur mycket han publicerade, som annars är det gängse måttet på god vetenskaplig verksamhet, nej Carlile behövde egentligen bara göra en sak: fixa ESS-anläggningen till Lund. Nu är väl inte det ett speciellt enkelt uppdrag, frågar man mig (och jag anser mig faktiskt vara en smula insatt) är det ett omöjligt uppdrag, men även om det lämnas åsido är det hela en udda utvärderingsform för en professur och jag kliar mig lite i huvudet inför det faktum att karln tog på sig uppdraget. Det finns förvisso många skäl till att göra det och jag känner till strålande forskarbegåvningar som i historien gjort kamikazeliknande karriärs(sned)steg helt enkelt för att det är en lockande utmaning även om det betytt att forskningen i traditionell mening satts på svältdiet. Och sen skall jag tillägga att jag ännu inte träffat professor Carlile, jag planerar att göra det snart, så jag kanske egentligen borde vara försiktig i mina omdömen innan jag pratat med honom. Men detta är en blogg och den är privat och man behöver som bekant inte läsa den om man på ett eller annat sätt känner sig kränkt för att använda ett i sammanhanget vanligt ord.

Jag som ju just nu dagligen möter forskare och administratörer med stor insyn i storforskningsfrågor och global konkurrens på de forskningsområden som lite orättvist kan buntas ihop och kallas “olika former av materialstudier” och som utgör användarbasen för synkrotronljus och neutronspallation, och diskuterar forskningspolitiska och -sociolgiska frågor med dessa personer på daglig basis, jag fnittrar lite för mig själv när jag läser följande formulering i LU:s nämnda pressrelease:

Efter ESS Scandinavia’s första rundabordskonferens, som hölls i Lund och Köpenhamn 15 till 16 oktober, finns det nu - för första gången - enighet om att Europa behöver en European Spallation Source som ska bli världsledande på området. Det finns också enighet om att ESS måste stå färdig senast år 2020 för att Europa ska kunna behålla sin ledande ställning inom neutronforskningen.

Hör ni, tycker ni inte att det är lite märkligt eller till och med oansvarigt att förvänta sig att Europa — som alltså tar tre gånger längre tid på sig än USA att komma till skott och bygga en spallationskälla — skall kunna behålla en påstått “ledande ställning inom neutronforskningen” i tretton år till, trots att SNS är i full gång i Oak Ridge och kommer att bedriva forskning under alla de tretton åren (surprise!). Sen skall vi såklart inte glömma J-parc i Japan (även om deras webbsida är förtvivlat svår att hitta). Jag tvivlar inte på att ESS kommer att “bli världsledande på området” men inte ens svenska sportjournalister brukar ju i förväg gå ut och lova att en sådan som Carolina Klüft kommer att vinna alla guld i alla mästerskap i tio år till, även om det inte alls är osannolikt.

Ursäkta mig om någon blir upprörd nu, men då kan ni ju läsa Kåre Bremers blogg eller något sånt istället: Det är mycket som är sjukt i svensk och europeisk självbild på forskningsområdet, och det är inte helt onyttigt att betrakta det på avstånd från Kalifornien ett slag — det är sannolikt bättre för hälsan att kunna le åt eländet än att bli indignerad, vilket jag förmodligen hade blivit om jag exempelvis suttit hemma i Sverige just nu.

22/10 2007

Condoleezza Rice
– Stanfords största loser?

Jag läste ut Robert Drapers bok om George Bush’s presidentskap i helgen, den jag köpte signerad på Kepler’s för ett par veckor sedan, och visst finns det väldigt intressanta passager i den boken, inte minst de där Drapers huvudtes utvecklas: att vad man än kan säga om presidenten, och mycket kan man säga, så är han och har hela tiden varit just Dead Certain i allt han gjort. Visserligen kan man väl säga att 9/11 var en ren gåva till en ganska desorienterad och brådmogen politisk broiler — innan de händelserna verkar karln knappt själv ha vetat vem han var — men därefter var och är han stensäker på att han gör rätt och att han skall fortsätta på sin väg, för att det är rätt väg. Som till exempel på sidan 404 där Draper beskriver och citerar från mötet med Joint Chiefs of Staff som Bush hade precis när Baker-rapporten kommit och något skulle göras i Irak:

“Look, I want to win,” he told them. “If we have a chance to win this, I want to win. I don’t want to minimize our humiliation or our losses. Because I think it’s just too important. And I need to know from you how to do it.”

Eller i inledningen, sidan xv, utdrag ur Drapers intervju med Bush den 12 december 2006:

And they look at me–they want to know whether I’ve got the resolution necessary to see this through. And I do. I believe–I know we’ll succeed. And I know it’s necessary to succeed.”

Vad som till stor del saknas i boken — och kanske kan man inte klaga, det är ju en bok om presidenten — är djupare analyser av, eller bara ytliga beskrivningar av för den delen, realtionerna och maktkampen mellan personerna runt Bush. För det är nog ställt bortom mycket tvivel att dessa — presidentens hårdnackade tro på sig själv och sin kurs — är stor del av förklaringen till hur presidentskapet Bush gestaltat sig. Colin Powell, Donald Rumsfeld, Dick Cheney, Paul Wolfowitz, Karl Rove, Andy Card, och så Condoleezza Rice. Hon har dykt upp ett par gånger den senaste veckan; ett reportage i Godmorgon, världen i P1 igår, och sen nämnde ett av mina intervjuoffer henne häromdagen som “den person på den nivån i regeringen som kanske bäst förstår vad vi gör här på SSRL”, Condi Rice var professor i statsvetenskap på Stanford och Provost fram till 1999 då hon anslöt sig till George Bush’s kampanj, och som provost var hon bland annat högsta ansvarig för SSRL som på den tiden inte var en avdelning på SLAC utan ett fristående forskningsinstitut på Stanford University, så direktören med flera på SSRL var direkt underställda Condoleezza Rice. Som således sannolikt vet betydligt mer om synkrotronljus än till exempel energiministern Samuel Bodman som numera är högsta avsvarig för SSRL (och de andra synkrotronljuskällorna i USA och de andra federala forskningslabben).

Condolleezza Rice var en gång i tiden alltså full professor och provost (och Senior Fellow på både Institute for International Studies och Hooverinstitutet) på ett av världens mest aktade, berömda och framgångsrika universitet. Detta lämnade hon för att bli nationell säkerhetsrådgivare och sedan utrikesminister åt en president med vidhängande hök-gäng som sedan länge stakat ut en kurs som han/de benhårt håller sig till, helt utan att ta hänsyn vare sig till den folkliga opinionen eller direkta fakta som visar hur käpprätt åt skogen det hela gått, och denna utstakade kurs skall stackars Condi nu inte bara i egenskap av utrikesminister försvara inför en samlad värld av mer än vederbörligt kritiska kollegor, hon är dessutom bakbunden av den så tillvida att hennes möjligheter att föra in lite akademiskt tänk i form av benägenhet att ompröva och omvärdera är i stort sett noll. Kanske är det rimligt att tillskriva Condi Rice epitetet Stanfords största loser.

21/10 2007

“They’re not allowed to use their hands, you know”

Sommaren har återvänt till the Bay Area och jag är fortfarande trött i benen efter min sammanlagt över tre mil långa cykeltur igår med Stillahavsvind och Sanfranciskanska backar att slåss med. Så jag passade på att gå och kolla när Stanfords fotbollsdamer spelade match mot USC (University of Southern California) och det var en upplevelse det också. Stanfords damer är ganska bra, de ligger tvåa i sin serie och dagens match var mot ett annat ganska bra lag. För övrigt sägs det att damerna är betydligt bättre än herrarna i fotboll här på Stanford.

En hel del saker skiljde sig från hur fotboll spelas hemma i Europa. Här räknar man ner på klockan och stannar den vid varje större spelavbrott, till sådana räknas offside och spelare som blir liggande efter en närkamp, till sådana räknas inte vanliga frisparkar eller hörnor eller byten. Eftersom klockan ibland stannas blir det alltså ingen tilläggstid och domaren behöver alltså inte tänka på att blåsa av när matchen är slut utan ett pling låter och även om man är mitt i en situation och bollen är i luften precis framför mål (som när första halvlek var över, det var mitt i en hörna) slutar man tvärt att spela. En annan märklig sak var att då det stod 1-1 efter full tid blev det tilläggstid, 2x10 min, trots att detta var en vanlig seriematch och trots att man inte gjorde något vidare åt det oavgjorda resultatet när tjugo mållösa extraminuter var spelade.

Själva upplevelsen då? Ja, Stanfords damer är duktiga, individuellt skickliga, snabba och har ett ganska schysst flyt i spelet. Liksom USC, som har bättre försvar men nästan inget anfall att tala om. Båda lagen hade förtvivlat svårt med avsluten och båda målen kom på fasta situationer. Jag bestämde mig för att löpa linan ut och hålla på Stanford redan från början och det var lite som att gå och kolla MFF faktiskt: De började väldigt bra med många chanser, gjorde ett mål i första men blev sedan lata och slarviga och släppte allt mer in USC i matchen, så de tog över. Och kvitterade givetvis. Publiken var engagerad, ett gäng studenter i Stanford-tröjor som gjorde läten av det slag jag gissar att man gör på football eller baseball men som man inte hör så ofta på Malmö Stadion, ett tillrest USC-gäng som påminnde lite om MFF-klacken i det att de ville ha frispark varje gång en USC-spelare föll och aldrig tyckte det var offside för egna laget. Och så ett stort antal barnfamiljer med småintresserade föräldrar och barn som inte fattar varför bollen är rund och inte citronformad eller varför de slutar spela när någon råkar ta med handen. Därav rubriken alltså, som för en europé är obetalbar på en fotbollsmatch.

20/10 2007

That sure is a Golden Gate!

Så fick man travestera Nixon i rubriken idag också, förutom då att ha gjort sitt livs cykeltur. Inte dåligt. Något med den tyngden behövs onekligen för att sätta rubrik på en feelgood-post av rang, och min ironiska läggning leder ju mig ofta till Nixon när jag söker inspiration.

Jag har gjort två promenader över Brooklyn Bridge i New York City i mitt liv och båda gångerna har jag önskat att jag hade en cykel, för jag älskar att cykla och i stort sett alla estetiska upplevelser utomhus blir för mig flera gånger starkare om jag cyklar. Idag tog jag äntligen cykeln på tåget in till stan och gjorde den lätt ansträngande turen ut till Golden Gate där jag givetvis cyklade över bron och tillbaka. Tillfället kunde knappt vara bättre valt: Solen sken och Stillahavsvinden var förhållandevis svag även om den plågade mig en smula på vägen ut till havet.

Golden Gate-bron är som de flesta vet röd (egentligen “international orange”) och alltså inte guldfärgad för det är — om någon missat det — inte bron som heter Golden Gate, lika lite som det är bron mellan Lernacken och Amager som heter Öresund. Nej, det är den magnifika porten från Stilla Havet in till San Francisco Bay som heter Golden Gate och det har väl sannolikt att göra både med den allmänna betydelse av rikedom och skönhet som ordet gyllene brukar få beskriva och med det faktum att San Francisco i stort sett gick från by till stad över en natt 1848 när guld hittades på platsen. Resten är historia, som det heter, och guldet startade väl historien här kan man säga. Golden Gate, alltså.

På Golden Gate Bridge finns alltså en cykelbana precis som på de flesta andra större vägar häromkring (utom freeway såklart) och jag cyklade fram och tillbaka med Stillahavsvinden i håret, den fantastiska San Francisco Bay med Alcatraz Island och hela stan på ena sidan och öppna havet — kanske så mycket öppna havet det blir på den här planeten faktiskt — på andra. En magnifik upplevelse. Kanske mitt livs cykeltur hittills. Trött och lycklig har jag sedan en kvart tillbaka låtit dagens aktiviteter övergå till den typ av närstudium av bron som låter sig göras liggande med MacBook i knät. Ett axplock:

• När bron öppnade en 27 maj 1937 var den världens längsta hängbro.
• Den totala längden är 1280 meter, och höjden är 227 meter.
• Det tar enligt uppgift 4 sekunder att hoppa de 67 meterna från brons högsta punkt till vattenytan. Man räknar inte längre officiellt antalet självmord på bron, men under åren 1995-2003 skedde 1300 självmord vilket är ett varannan vecka.
• Märkligt nog finns, trots att bron är en del av den sexfiliga motorväg 110, ingen barriär mellan nord- och sydgående trafik. Föregående punkt antyder ju också det faktum att ingen säkerhetsbarriär finns vid räckena, som alltså inte är högre än vanliga balkongräcken.

Vem klipper gräset i Silicon Valley?

Jag har bott i Menlo Park nu i mer än tre veckor och har möjligen acklimatiserat mig till den grad att jag känner mig lite hemma, framförallt har jag börjat vänja mig vid vissa saker som inledningsvis irriterade eller förvånade — till exempel att det inte finns riktig yoghurt i affären utan bara non-fat och low-fat (alla vet ju att 5% fett i fruktyoghurt i princip är nödvändigt för att åstadkomma någon som helst njutbar smak) eller att värmen hemma kommer från brummande fläktar istället för hederliga järnelement. Nej, jag driver med er.

Men låt mig gå från skämt till allvar och påtala några saker som faktiskt är påtagliga i Silicon Valley och som kan vara svåra att vänja sig vid. Hela the Valley är ju som jag tidigare påpekat en ändlös villaförort, visserligen med ett och annat downtown här och där men i övrigt gata upp och gata ner (förutom att det är helt platt) med företrädesvis enplansvillor. I dessa villor bor vita, medel- eller högutbildade människor som tar sin GMC-jeep eller Volvo-cabbe till jobbet (de har givetvis båda) och eventuellt syns läppja på ett glas färskpressad juice på Café Borrone på lördagförmiddagen. I deras trädgårdar står apelsinträd och vid ingången hänger nationsflaggan stolt. I deras trädgårdar jobbar också folk med att klippa gräs, städa poolen och räfsa löv. Det enklaste sättet att identifiera dessa trädgårdsarbetare är förutom deras klädsel och arbete det faktum att de alltid pratar spanska. Det gör också killarna som steker burgare på Jeffrey’s och tjejerna som städar på Kepler’s Bookstore.

Menlo Park må tillhöra de rikaste eller finaste områdena i the Valley, det kan tänkas och det föreföll vara så när jag och syrran gjorde vår cykeltur häromveckan och fick se Sunnyvale, Santa Clara, Los Altos, Mountain View och Cupertino, men också i de städerna gav den oundvikiliga om än bristfälliga empirin samma resultat: Åtminstone jag såg ingen trädgårdsarbetare som inte var hispanic. Två saker kan man ju säga spontant om detta. Kanske har jag att göra med ett av de mer knivkarpt rassegregerade (usch vad det ordet låter otrevligt) ställena i Nord. Och det är naturligtvis ett otrevligt karaktärsdrag. Sen kan man ju nyansera bilden något och påpeka att jag är glad att hispanics här i the Valley räfsar löv och steker burgare, istället för att sälja crack till varandra och ligga och sova utanför City Hall som de gör i stan.

Oavsett vilket har jag lite svårt att hantera sådant och det yttrar sig så att det är svårt att på riktigt känna sig hemma. Sån tur då att jag inte bor här.

19/10 2007

Tales of Starbucks

Min egen lokala Starbucks Coffee ligger i Sharon Heights, ungefär halvvägs mellan mitt hem på Valparaiso Avenue och SLAC och är därför den perfekta platsen att dricka kaffe och förbereda möten (som vanligtvis börjar först klockan nio) varje morgon. Starbucks i de här lite mer suburbana områdena — alltså: det finns ett downtown i varje “stad” i Silicon Valley vilket betyder att en av alla gator är kantad av affärer och restauranger istället för villor, det är dessa ställen jag för tillfället kallar urbana trots att det är sinnesförvirrat med tanke på stan som ligger några mil norrut, men det finns ju Starbucks överallt och det jag försöker säga är att de här suburbana, icke-downtown varianterna, som oftast ligger vid ett köpcentrum, är de allra trevligaste. Varje morgon är Starbucks i Sharon Heights fyllt av liv och rörelse och folk som fikar och läser tidningen, jobbar, pratar telefon, har möten och fikar med vänninorna. Helt oavsett det faktum att klockan är åtta på morgonen. Folk är morgonpigga — det kan ha att göra med det faktum att folk i Silicon Valley i allmänhet verkar vara arbetsnarkomaner — och de är inte bara forcerat morgonpigga så att de kan ha businessmöten eller läsa papper åtta på morgonen, nej här sitter folk och fikar och roar sig som om klockan redan var fem och det stod en afterwork-öl på bordet framför dem. Det gör det alltså inte, men jag älskar ändå det här stället. Det är gott kaffe, sköna fåtöljer (inte bara sådana där som finns på kafé i Sverige: hyperdesignade och omöjliga att sitta bekvämt i eller gamla och nersuttna och skitiga och omöjliga att vilja sitta i), liv och rörelse och en ständig ström av människor som passerar igenom, vissa som stannar och sätter sig, andra som bara tar sin kopp och går igen. Jag beställer tall plain coffee with room for cream men nästa i kön skall ha grande sugar-free double latte frappuchino twist decaf caramel del barista. Undrar hur det smakar.

Som om det inte vore nog finns det en anledning till att besöka Starbucks varje dag: i ett samarbete med allas vår favorit-datortillverkare (förra helgen fick jag höra att Apple absolut inte var nördigt utan helt enkelt Kaliforniens motsvarighet till Ikea, smaka på den!) erbjuder Starbucks varje dag en gratis låt att ladda ner från iTunes Store på webben. Idag är det New Religion med Alice Smith och jag har ingen aning om Alice Smith är bra men om låten är gratis och laglig är det ju en bra start om man vill ta reda på om Alice Smith är bra. Jag är för snål för att betala för wireless-uppkopplingen här på Starbucks (det är faktiskt ganska dyrt och det tycker jag är uruselt) och det finns ett bra och heltäckande nät på SLAC som jag istället använder, så jag har inte laddat ner Alice Smith ännu. Men jag fick Maiden Voyage av Herbie Hancock i måndags och det var ett riktigt skönt digi-vax.

Vet inte om jag poängterat det tidigare men det där Espresso House vi har därhemma och som försöker vara något slags svenskt Starbucks är rätt patetiskt. Kan man få tre deciliter anständigt kaffe för $1,75 ≈ SEK11,50 där? Och påtår för $0,50 ≈ SEK 3,30? Nej just det. Och tillåt mig helt fräckt och häpnadsväckande hävda att det inte har med skatter att göra.

18/10 2007

Anekdoter ur fysikhistorien 2:
tvåhundratusen kubikmeter farligt avfall

När jag nu är här i USA, stationerad på ett av tio US National Labs, och träffar forskare och andra potentater som varit med ett tag (och förvisso några färskingar också) vore det väl konstigt om jag inte skulle stöta på lite atombomber eller åtminstone kärnavfall every once in a while. Nej, inte stöta på i verkliga livet, det hoppas jag att jag slipper, och SLAC har alltid (åtminstone efter 1968) varit helt befriat från vapenrelaterad forskning, jag menar givetvis stöta på verbalt; berättelser och anekdoter ur fysikhistorien som rör den nära kopplingen mellan grundläggande fysikforskning och ytterst tillämpad vapenutveckling som var stark och klar på dessa National Labs fram till Kalla Krigets slut och möjligen också därefter. Nu kunde jag i och för sig inte tänka mig att det skulle bli med direkt koppling till synkrotronljuset detta snubblande över nukleära otrevligheter ägde rum, men hör och häpna, det var det. Som ett exempel på forskningsprojekt som genomförs vid ett labb som SSRL och som har stort potentiellt samhällsintresse dök häromdagen berättelsen om dekontaminationen av the Hanford Site upp. The Hanford Site var en viktig plats för och i Manhattanprojektet, men det är en annan historia. Under Kalla Krigets vapentillverkningsiver använde man också stället och dumpade dessutom en herrans massa farligt avfall i kontainrar där, närmare bestämt ca 200000 kubikmeter(!) avfall av blandad karaktär. Detta kanske många känner till, men vad jag inte visste var det som en professor på SLAC berättade för mig igår, även detta on the record, dvs möjligt att exakt citera:

During the cold war, when the marching orders were make bombs, make new bombs, think of new bombs, they made some bad stuff, some poisonous, and had to dump it somewhere. So they built 177 underground tanks at Hanford, Washington, and other places. And in generating components of nuclear weapons in developing and designing new weapons, there was no requirement as there would be today, safety and environment being high up on the list of all western countries now. At that time, they made some bad stuff, and so they made these 177 buried tanks in the ground, each one containing half a million gallons of mixed waste, and they just dumped things there, they didn’t record what they threw in there, chemical reactions started to occur, evolution of gases, and then the final blow is that these tanks were built in the 60s, or the 50s even, when the rules did not require double containment. Nowadays if you run a gas station in a metropolitan area, or in any area, you just don’t put a gas tank to hold the fuel underground, it is a double contained thing so if the inner one leaks the other one contains it and it doesn’t get into the ground water. That was not a requirement at the time. So there was 177 single containing million gallon tanks, sitting in the ground, leaking through their single containment vessels. Into the ground water near the Columbia River in Hanford, Washington. And that is just one example.”

En ganska ruggig episod ur den inte alltid så mysiga fysikhistorien. Nåväl, o sköna nya värld där vi har synkrotronljus! Ingen experimentell teknik lämpar sig bättre för att kartlägga olika ämnens interaktion och reaktion med den omedelbara omgivningen, så forskare från Los Alamos och Lawrence Livermore, de två vapenlabben som alltså nuförtiden jobbar mest med sanering (undra på!) är ständiga gäster på SSRL dit de under extremt noggrannt kontrollerade former tar med sig plutonium och annat i milligramkvantiteter för att undersöka vad som rimligtvis kan ha hänt med ämnena under fyrtio år i en stor tank i marken och i grundvattnet, vattendragen och jorden i Hanford, Washington:

“And so people from Los Alamos were charged with developing an understanding of what the nature of this contamination was. It is not enough to know that you have plutonium, uranium, arsenic, whatever, in a tank, you need to know its chemical form. And that is where SR is so effective. There are many chemical techniques for identifying that there is a certain element in there, but not many that can tell you what its near neighbors are, what its oxidation stage is, its speciation as it is called, the speciation of the nasty stuff. Because in some cases the nasty material is soluble in water and then it seeps into the ground and flows with ground water and can travel very far. In other cases it is not soluble, and even though water flows it, it doesn’t dissolve it and carry it with it, and then it tends to stay local. In other cases you can change its chemical form by some catalyst or whatever. So they wanted to learn what the detailed speciation is of environmental contaminants at several of these sites.”

I en artikel i Physics Today från september 2006 finns en mera noggrann beskrivning av det hela, fast då rör det Rocky Flats i Denver, Colorado. Ett annat ställe där man dumpade skit på den gamla goda tiden alltså.

16/10 2007

Anekdoter ur fysikhistorien 1

Efter att ha lämnat syrran på flygplatsen igår har jag nu gått in i en koncentrerad period av arbete — det är trots allt för det jag är här — och jag kan därför inte lova några spännande skildringar från Kalifornien annat än möjligen rörande synkrotronljus… Om jag hinner skall jag sticka till stan i helgen och cykla lite upp och ner för backarna, annars blir det möten på SLAC och datorn i knät hemma i Menlo Park. Och en och annan burgare på Jeffrey’s (de godaste burgarna i världen jag hittills ätit) såklart. Här och nu blir det en underbar liten historia som den österrikisk-amerikanske fysikern Victor Weisskopf lär ha berättat och som en av det gamla gardets fysiker på SLAC berättade för mig häromdagen, som tur var on the record:

“In one of his talks he [Weisskopf] said that high energy physics can be compared to the voyage of Columbus. And he said that in high energy physics we have three categories of scientists: On the top of the pyramid you might say are the theoreticians like himself who wonder and develop theories about what the true nature of matter is and what is an elementary particle and what are the fundamental forces and how do they work in this high realm of theory. The next down are the experimentalists, who do the experiments and give the data that theorists use to develop the theories, and then lowest on the ladder are the technologists, the accelerator people, who build the machines that the experimenters use to develop the data that the theorists understand. He said that in the voyage of Columbus, the analogy to the accelerator builder is Columbus himself, people who build and man the ships, who sail across the sea. The analogy to the experimentalists are those few people who jumped off the ship when they reached the new world, and collected bits and pieces of things that they then brought back. And the analogy of the theorists are those who stayed home in Spain, predicting that Columbus would find India.”

För ordningens skull skall det nog tilläggas att Weisskopf själv alltså var teoretiker.

12/10 2007

Nordegren provocerar (inte) till idédebatt om Systembolaget och svensk alkoholpolitik

Fredag kväll i Menlo Park och all uppståndelse — eller nästan all — har lagt sig efter gårdagens utflykt och besök på The Mothership och tro det eller ej men det ösregnar här så jag har bara stuckit ut näsan en liten stund för att fylla på kylen lite. Syrran har åkt till stan för att roa sig med en gammal kompis som bor där och jag jobbar hela dagen. På vågen från affären på cykel tog jag dock tillfället i akt att inviga min nya iPod med gårdagens Nordegren i P1, radiotalkshowen som inte bara vinner poäng hos mig för att den tagit plats från Annika Lantz ett par dagar i veckan utan också för att den är bra. Thomas Nordegren har som bekant återvänt hem från sitt korrejobb i Washington, och en sådan man, med den erfarenheten av allt möjligt (han lär vara sjubarnsfar, han har varit gift med fd migrationsminister Barbro Holmberg, han är svärfar till Tiger Woods och så är han givetvis framförallt en strålande journalist) och speciellt av Washington de senaste åren, är en verkligt duktig, intressant, underhållande och seriös talkshow-värd. Till råga på allt i radio, som enligt min ringa mening skåpar ut tv på nästan alla sätt som finns, speciellt nu sedan poddradion lanserats på bred front. Nu har jag hört att Thomas Nordegren skall bli inrikesreporter på Ekot, så man får kanske passa på att njuta av Nordegren i P1 så länge det finns kvar.

Igår i nämnda talkshow gavs före detta statsminsterfrun och Systembolagets vd Anitra Steen stort utrymme, vilket gjorde ett intressant program eftersom Nordegren till skillnad från många andra svenska journalister är duktig på att ställa frågor som varken är dumma, överdrivet provocerande, snaskiga eller ointressanta. Kontrasten till Anitra Steen var därför slående men rollerna är ju klara i ett sådant samtal så det var ju inte på grund av någon eventuell egotripp av programledaren (jfr Lantz) som Anirta Steen gjorde bort sig. Om hon nu gjorde det, meningarna går ju uppenbart isär. Själv är jag som bekant motståndare både till Systembolaget och Socialdemokratin och har därför lite svårt för åsikterna Anitra Steen uttrycker, och det sätt på vilket hon uttrycker dem lämnar mig också en del övrigt att önska; jag anser inte att det är statliga direktörers (dvs tjänstemäns) roll att bilda opinion. Men i Sverige har vi ju en genompolitisk utnämningsprocess och det är antagligen för mycket begärt att Anitra Steen skall sluta vara socialdemokrat bara för att hon blir vd, och nu är hon ju dessutom gift med ex-president Persson och till yttermera visso har folk i Sverige som vi vet väldigt ofta svårt att skilja på sak och person, i synnerhet kanske när personen är de själva och saken är statens. Jag snappade till exempel upp historien med makens statsrådspension och hans välbetalda jobb som lobbyist som ju flitigt ältades för någon vecka sedan och hade inte tänkt kommentera den men det passade liksom så bra in här.

Nåväl, det var Systembolaget det handlade om och Anitra bedrev en effektiv och illa maskerad politisk kampanj i radio igår, som vanligt alltså. Det finns massor av problem med detta och ännu fler problem med Systembolaget i allmänhet. Steen hävdar ju jämt och ständigt att Systembolaget finns till främst för att alkoholproblemen i samhället på detta sätt minimeras, och det finns mycket att säga om det sakförhållandet, till exempel att det alltför ofta inte föreligger, men framförallt är det en paradoxal konstruktion att ha ett bolag som ägs av staten och som enligt den sittande oppositionen därför är värdefullt och bringar in mycket pengar som kan användas till välfärd eller vad det nu var Mona Sahlin sa i förra veckan, och att detta bolag samtidigt har något slags uppdrag att sälja så lite som möjligt. Någon med fler akademiska poäng i ekonomi än jag (jag har alltså noll) kan gärna få förklara hur detta är tänkt att gå ihop. Konstruktionen med ett statligt bolag som sköter monopolet av alkoholförsäljning medför ju också att det orsakssamband Anitra Steen är så mån om att påvisa och upprätthålla (skenet av) inte rimligtvis kan fungera, eftersom detta bolag knappast kan vara annat än försäljare av alkoholhaltiga drycker (enligt vissa restriktioner givetvis) och därför inte kan ta ansvar för att pengarna som inbringas i vinst eller för den delen i alkoholskatt används till något som skulle kunna motivera den statliga vinsten och skatteuttaget, nämligen exempelvis behandling av missbruk och alkoholrelaterade skador samt kostnader i samband med bekämpning av så kallat alkoholrelaterade brott.

Jag kan mycket väl tänka mig att i teorin stödja det som Anitra Steen envist hävdar, att svensk alkoholpolitik är “ett uttryck för solifdaritet med de som har det svårt att hantera alkohol” men det är ju uppenbart i flera fall att detta inte fungerar. Själv brukar jag varje gång jag ser en nergången typ på stan med en ölburk eller vinflaska i handen ragla runt och vråla och bete sig (det är ju då de är mest påtagliga så att säga och därför är det då lätt att både lägga märke till dem och reflektera lite över deras situation) tänka följande tanke: Ungefär hälften av det jag betalar för en öl på Systembolaget är skatt (för närvarande — innan regeringens aviserade höjning — är skatten på öl 1,47 kr per volymprocent alkohol och liter, alltså 3,675 kr för en halvlitersburk Krusovice, lägg därtill momsen på 25% som läggs på efter alkoholskatten, för nämnda burk tjeckiska öl som totalt kostar 12,10 plus pant innebär det 2,42 kr moms, och alltså total skatt 3,675+2,42=6,095 kr dvs nästan exakt 50% av priset). Förutsätter vi nu att den lodis jag använder i detta exempel ur verkliga livet dricker Krusovice (vilket jag medger är osannolikt) så har jag genom mitt inköp faktiskt betalat min och halva hans öl! För oavsett exakt vilken statlig eller kommunal pengapåse denne typ får sina pengar ifrån kan vi — med tanke på att denne man (det är oftast män) inte har fångats upp av statens eller kommunens missbruksvård utan fortfarande tyr sig till flaskan (eller burken) — utgå från att min inbetalade skatt inte har gått till att hjälpa honom utan snarare har han fått pengar av det allmänna som han nu köpt öl för. (Parentetiskt sagt finns det ju här som i så många andra sammanhang där staten och pengar är inblandade vad jag kallar en klassisk Spiegelsaal-situation i det att hälften av pengarna genom hans ölinköp åter går till statskassan och så småningom betalas ut till samma man och så fortsätter det (precis som när man sätter två speglar mittemot varandra) på så sätt att det bara blir mindre och mindre kvar.)

Vad jag försöker säga är att det hela alltså helt uppenbart inte fungerar, och detta kanske är det största problemet med svensk alkoholpolitik, för jag tycker till skillnad från Anitra Steen inte att det är solidariskt att jag som kan hantera alkohol och njuta av den skall vara med och betala för ölen åt personer som bevisligen inte kan hantera alkoholen samtidigt som jag blir blåst på det jag hade trott och hoppats att mina skattepengar skulle gå till nu när så höga skatter tas ut och det är svårt att ändra på: Att hjälpa sådana som lodisen i exemplet. Men det bryr ju sig inte Anitra Steen om, istället slänger hon käft om statistiska samband hon inte verkar ha förstått ett uns av och andra basala sociala samband hon antagligen själv är helt oberörd av med tanke på att hon är både vd och gift med en som uppbär både statsrådspension och lobbyist-lön (där kom det igen, kunde inte låta bli):

“Den totala konsumtionsnivån i samhället har ju betydelse för hur många storkonsumenter vi får och det är ju det som också svensk alkoholpolitik bygger på att genom att vi försöker begränsa tillgängligheten för alla i samhället så håller vi därmed också konsumtionen nere för de som har svårt att hantera alkohol.”

Förutom då att många storkonsumenter — som lodisen i exemplet — så länge de inte får den vård jag tycker att jag redan har betalat åt dem kommer att köpa och dricka sin öl eller sitt vin alldeles oavsett hur mycket Systembolaget “begränsar tillgängligheten”.

Tilläggas bör kanske att det givetvis är fullt möjligt att lodisen i exemplet upprepade gånger erbjudits vård och notoriskt tackat nej, och då är han enligt min mening inte statens eller kommunens ansvar längre men det ändrar ju inget i sak eftersom jag fortsätter betala för hans öl.

Kanske har jag för höga tankar om Thomas Nordegren men jag kan inte låta bli att undra vilka frågor han skulle ställa till Anitra Steen om han inte jobbade för den statliga radion eller om Sverige i allmänhet var lite mindre socialdemokratiskt så att resonemang av ovanstående typ kunde föras ute i ljuset och nå massorna och inte var hänvisade till obskyra och nördiga bloggar som Röda Nejlikan.

11/10 2007

The Mothership och en ny iPod

Efter en ca två mil lång cykeltur genom den ändlösa villaförorten Silicon Valley, som består av Mountain View, Los Altos, Sunnyvale, Santa Clara och Cupertino var syrran och jag äntligen framme vid vårt utflyksmål: Apples campus på Infinite Loop i Cupertino. Jag är en riktig iNerd, det vet alla som läser Röda Nejlikan då och då, och visst var det schysst att promenera runt the Mothership en stund även om det är ett ointagligt fort och minsta antydan till fotografering innanför dörrarna bryskt motas bort av bastanta herrar i pikétröjor med Apple Security på bröstet. Då var The Company Store bättre: Det enda stället på jorden där det säljs souvenirer med Apple-logo, jag hade kanske väntat mig lite halvskräpiga t-shirts och någon mugg på sin höjd men även på detta område har Apple smak: Jag köpte flera tröjor och små fina blyertspennor och en och annan musmatta som skall komma speciellt lojala macanvändare hemma på FPI till gagn i november, var så säkra. Och så givetvis det som var planerat sedan länge: En ny iPod nano. Jag har haft våndor att bestämma färgen på denna mitt livs andra iPod, den finns i de ytterst dassiga färgerna grönt och blått samt en dålig variant av välgörenhetsrött, och utöver det silver och svart. Svart bar mig emot fast jag tvekade in i det sista och så blev det en silvrig. 8 GB. Med en makalöst skarp och ljus skärm. Och betydligt mindre än min förra nano som nu tjänat ut för mig och sannolikt ärvs av någon med mindre iNerd-faktor än jag men samma faiblesse för podradio. Ok, nu blir det fotografisk exposé över dagen. Först hur det ser ut i Silicon Valley. Mil efter mil. 95% hus som det till vänster. Här och där ett som det till höger:

Sen Infinite Loop:

Det är därinne de smider alla vita och svarta små prylar jag kommer att vilja köpa de närmaste åren. Och förutom det en hel massa genialiska tekniska innovationer. I visited the Mothership, står det på en av tröjorna jag köpte.

8/10 2007

Arkimedes på SSRL — och snart stan!

Idag tog jag min första riktiga tur på Stanfords campus — Main Quad som huvudbyggnaden med sin magnifika innergård heter, Hoover Tower från vilkets utsiktsdäck man har en fantastisk överblick över campus, Menlo Park, Palo Alto och Silicon Valley söderut (man skymtar också stan i norr, långt bort), och ett snabbesök på Stanfords STS-institution där jag hade turen att stöta på föreståndaren och byta några ord. Det hela kom sig av att min syster nu är på besök och mitt möte i morse gick så förbannat bra att jag tog eftermiddagen ledigt (det hade jag kanske gjort ändå, fast i så fall med sämre samvete) för att promenera kring på campus med henne. Mötet ifråga var en intervju med forskaren Uwe Bergmann på SSRL som förra året gjorde synkrotronljuset känt i vida kretsar genom sitt fantastiska experiment genom vilket han tog fram originaltexten från Arkimedes handskrivna manuskript som genom tretusen år visserligen bevarats men också förstörts av senare narcissister med helt egna uppfattningar om vad som skulle stå skrivet på de där papprena. Arkimedes bläck — eller vad man nu använde på den tiden — innehöll järn och det gjorde lyckligtvis inte nämnda narcissisters (påpekade jag att de i de flesta fallen var påvliga narcissister?) så med den teknik som kallas x-ray flourescence kunde Uwe Bergmann och hans kollgor genomlysa pergamenten med röntgen från acceleratorn på SSRL och med rätt våglängdsjustering (det fina med synkrotronljus är att det är tunable, man kan ställa in våglängden hur man vill) började alltså järnet i det nerkladdade dokumentet att lysa (flourescera) och kunde registreras av en detektor som sedan renderade en bild av Arkimedes egna handskrift. Rätt coolt, faktiskt. Uwe Bergmann visade sig inte bara vara en smart jäkel med bra idéer om nya tillämpningar för synkrotronljuset (vilket var det jag egentligen tänkt prata med honom om; hur en sådan idé uppkommer och hur den genomförs, vilka vedermödor som finns organisatoriskt och kommunikativt och för den delen ekonomiskt), han hade också mycket bra att säga om vetenskapskommunikation och forskarens identitet, så vi pratade i en och en halv timme och sen skulle Uwe träffa en doktorand och jag skulle genomgå SSRL:s säkerhetskurs för att få en badge så jag kan komma och gå som jag vill i labbet (det har inte blivit av förrän nu) så vi fick helt enkelt boka ett möte till om en vecka för att prata Arkimedes. Så fortsättning följer antagligen på den punkten. Redan nu kan jag dock dela med mig av den information Exploratorium — The museum of science, art and human perception at the Palace of Fine Arts i stan sammanställtom Arkimedes-projektet på SSRL. Värt att kolla in faktiskt. Imorgon väntar SLAC:s arkiv och Burton Richters efterlämnade papper. (Så blev det lite nobelpris här på bloggen också idag! Burt Richter tillhör SLAC:s pristagare) och sen stan på kvällen.

Stan — det är givetvis San Francisco det. Äntligen skall jag dit. Det krävs tydligen besök hemifrån för att jag skall komma iväg.

6/10 2007

Sicko? Nej, jag är frisk som en nötkärna, åtminstone ideologiskt.

Jag noterar att Michael Moore’s film Sicko nu haft Sverigepremiär och det är inte det faktum att jag är i USA som gör att den filmpremiären är lite out of date för mig; jag såg den i början av juli och var omedelbart därefter mycket noggrann med att beställa ett kort som visar att jag har den sjukförsäkring — “covering all costs no limit in amount” — som statsanställda i Sverige har via Kammarkollegiet. För alla eventualiteter nu när jag är i sjukvårdens bizarro world. Jag har givetvis tidigare noterat att Hillary Clinton tänker gå till val på allmän sjukförsäkring och det kommer sannolikt att leda till en mycket polariserad debatt hösten 2008 (om nu Hillary nomineras) eftersom det finns ett kompakt motstånd i republikanska partiet mot sådana idéer. Rudy “Uncle Leo” Giuliani’s åsikt om sjukvården och sjukförsäkringen finns med bland hans 12 commitments, det är nummer åtta och han säger:

“I will give Americans more control over and access to health care with affordable and portable free-market solutions”

med tillägget att “patienter och familjer” skall bestämma, inte regeringen. Det påminner om en kommentar från en republikan från Texas i Representanthuset Jeb Hensarling som i New York Times idag kommenterar den pågående debatten om förslaget att expandera den allmänna sjukförsäkringen för barn med 35 miljarder dollar, vilket ju den sittande presidenten lade sitt veto mot i veckan:

“’This is only the first battle in this Congress over who will control health care in America,’ Mr. Hensarling said. ‘Will it be parents, families and doctors? Or will it be Washington bureaucrats? That’s what this debate is all about.’”

Nu kan man ju misstänka att Bush’s veto inte primärt berodde hans eller partiets åsikt i sakfrågan utan på att förslaget kommer från den demokratiska majoriteten i kongressen och att Bush just vill bidra till en polarisering av diskussionen inför presidentvalskampanjen nästa år. En allmän hållning i republikanska partiet och sannolikt det mest använda argumentet mot allmän sjukförsäkring har ju varit just att folk själva — inte den federala regeringen — skall få bestämma om sin sjukförsäkring. I Michael Moores film figurerar som jag minns det också republikaner som när det begav sig förra gången Hillary var i farten med sjukförsäkringen under hennes makes första mandatperiod kallade idén med allmän sjukförsäkring ett “socialistiskt sjukvårdssystem”. Jag har här i Kalifornien själv träffat folk som kallar Sverige ett “socialistiskt land”, så det är ju en fråga om perspektiv såklart. Men sådan retorik är ju bevisligen effektiv gentemot stora väljargrupper i det här landet.

Själv är jag givetvis ingen motståndare till allmän sjukförsäkring även om jag nog tycker att hela systemet i Sverige är genomruttet — man skall ju ha tur och helst överdriva och jämra sig i dödsplågeliknande former för att få träffa en läkare på vårdcentralen och sen skall man ha ännu mer tur för att få en läkare som faktiskt är bra, jag hade sådan tur strax innan jag åkte hit, jag har haft katastrofal otur flera gånger tidigare, men det är ju en annan historia. Självklart finns mycket i Sverige att vara nöjd och stolt över: allvarliga och livshotande sjukdomar botas, det har jag andrahandserfarenheter av i flera fall. Det svenska sjukförsäkrings- och sjukvårdssystemet är icke desto mindre vad jag enkelt skulle kunna kalla socialistiskt eftersom det finns väldigt lite patientinflytande och väldigt mycket politisk styrning och tjänstemannamakt som urartat och blivit självgående byråkrati med en hopplös ineffektivitet och stundtals direkt vanskötsel av både folk som är i behov av vård och omsorg och den verksamhet de behöver och som finansieras med deras skattemedel. (Läs till exempel Maciej Zarembas artikelserie Du gamla, du sjuka i DN om detta) Man kan göra bra saker i ett socialistiskt system också, inte tu tal om det, men optimalt är det ju långt ifrån. Detsamma gäller alltså tvivelsutan för det amerikanska systemet vilket Michael Moore (visserligen effektfullt och grovt vinklat, som brukligt är i dokumentärfilm) visar. Jag säger inte emot.

Nu är ju alltså sjukvårds- och sjukförsäkringssystemet en känslig och kontroversiell fråga, men jag skall ändå drista mig att utnyttja det som ovan beskrivits av republikanska partiets hållning i frågan till att påpeka något mycket viktigt: Där finns nämligen ett sätt att resonera som jag helt saknar i Sverige och som är en av de liberala och libertarianska grundbultar som det är väldigt tragiskt att se att flera av Europas folk verkar ha tappat i en bottenlös brunn. Vi tar det igen, denna gången ryckt ur sitt sammanhang och med viss modifikation (vissa ord strukna, egenhändigt tillagda ord kursiverade), för detta handlar egentligen inte alls om sjukvård och sjukförsäkring utan om mycket mer fundamentalt ideologiska överväganden:

“Will it be parents, families and doctors individuals? Or will it be Washington bureaucrats and politicians?”

Now that is a question worth contemplating! Fundera på den en stund, kära landsmän hemma i Sverige. Vem vill du skall bestämma över dig? Glöm sjukvården för en stund och tänk lite ideologiskt. Jag lovar att ni blir friskare bara av exercisen.

5/10 2007

Politiska citat från båda sidor Atlanten

Också idag på Berkeley Lab, också idag med en magnifik biltur genom San Francisco och över Bay Bridge imorse, också idag med makalös utsikt över bukten (och Stilla Havet syns idag!), också idag med Berkeley Labs goda mat: Det kunde knappt vara bättre. Jo, det kunde det. Nåväl, jag sitter i Berkeley Labs bibliotek och jobbar och nås under mina pauser av olika typer av rapporter från olika håll. Först fortsätter vi på temat vetenskap och stat i USA:

“The Bush Administration has declared war on science … When I’m president, scientific integrity will not be the exception, it will be the rule.”

Så sa Hillary Clinton i San Francisco Chronicle idag. Hon sa det i samband med att hon talade om stamcellsforskning, så vi ska nog akta oss för att dra några växlar på det. Man kan ju undra hur hon skulle uttrycka sig i samma ämne om hon fick höra vad som sades på Advance Light Source’s användarmöte idag:

“If you fled from one of the countries behind the iron curtain before 1989 and came here, you were greeted as a hero. If you come here as a refugee from one of these T-5 countries now, you are seen as a potential terrorist. This makes absolutely no sense, but we have to follow the rules.”

Detta yttrades av en företrädare för användarföreningen i samband med informationen från labbets ledning angående personer med rötter i Kuba, Nordkorea, Sudan, Iran eller Syrien, de så kallade T-5-länderna. Dessa behöver, oavsett nuvarande medborgarskap och oavsett ärende, yrke och annat track record (teoretiskt kan de vara nobelpristagare!), speciella tillstånd för att beviljas inträde till Berkeley Lab och sådana tillstånd är, enligt vad som sades, knappast en enkel process att få igenom.

Och så ett uttalande från Pär Nuder i gårdagens Studio Ett som jag lyssnade på under min tjugominuters cykeltur till SLAC imorse:

“Fler i jobb får man genom satsningar på infrastruktur, utbildning och stabil trygghet när man blir arbetslös.”

Tänk att socialdemokrater kan bli ännu mer verklighetsfrånvända när de är i opposition. Jag trodde i min enfald att de skulle nyktra till då och åtminstone verka mer skärpta.

Ja, det är rätt skönt att slippa Sverige ett tag. Även om den amerikanska politiken gör sitt bästa för att störa min annars ganska fridsamma vardag i Kalifornien. Men jag är ju inte förvånad.

4/10 2007

Lawrence Berkeley National Laboratory

Idag var första gången jag bröt mig loss från the Mid Peninsula (Stanford, Menlo Park, Palo Alto) och åkte någon annanstans — det är användarmöte på Advanced Light Source (en annan synkrotronljusanläggning) på Berkeley Lab som ligger i Berkeley, nära Oakland, på andra sidan om The Bay. Detta förde med sig att jag fick åka bil i morse genom San Francisco (visserligen interstate highway men jag fick lite schysst utsikt) och över The Bay Bridge. Väl på Berkeley Lab var det ett härke att komma igenom security gate för de hade slarvat bort listorna med deltagare på mötet och var mycket msstänksamma när vi inte kunde klart och tydligt redogöra för vem som var host för mötet. Vi var anmälda och dessutom redan sena, hävdade vi och när tjejen ringt ett telefonsamtal skrev hon noggrannt upp mina personuppgifter ur passet och ställde en del frågor som jag pliktskyldigt svarade på även om jag säkert inte egentligen hade behövt det: varför jag var här, när jag hade anlänt till USA, varför jag inte hade visum, hur länge jag tänkte stanna. Som sagt var: Med federala myndigheter inblandade är det en helt annan procedur än annars. Suck. Jag kunde inte låta bli att tänka att jag säkert fått vända vid security om jag haft ett pass från något lite mer arabiskt land.

Lawrence Berkeley National Laboratory ligger på berget ovanför Berkeley och Oakland, så utsikt finns det gott om. Därav de magnifika bilderna ovan; (högerklicka eller ctrl-klicka på dem och välj “visa bild i nytt fönster” så ser man bättre); på den vänstra syns University of California Berkeley i förgrunden och the Bay och San Francisco i bakgrunden, och på den högra bör man kunna skymta Golden Gate långt borta. För första gången i livet fick jag idag alltså Stilla Havets vindar rakt i ansiktet.

Och så — naturligtvis — ett icke obetydligt bild-bidrag till Nobelprisbloggen som alltså inte är nerlagd:

Man ser ju inte namnen, men jag kan berätta att det i tur och ordning är: Ernest E Lawrence (1939, fysik), Glenn T Seaborg och Edwin M Macmillian (1951, kemi), Emilio G Segré och Owen Chamberlain (1959, fysik), Donald A Glaser (1960, fysik), Melvin Calvin (1961, kemi), Luiz W Alvarez (1968, fysik), Yan T Lee (1986, kemi), Steven Chu (1997, fysik) och George F Smoot (2006, fysik).

3/10 2007

Spridda tankar om Bush, Irak, Stanford och vad som egentligen händer

Förr eller senare är det ju oundvikligt: Amerika är häftigt, burgarna är goda, folk är trevliga och vädret är kanon, men det finns onekligen saker folk i USA inte har anledning att vara stolta över. Den vane Röda Nejlikan-läsaren vet att jag är en trägen kritiker av den sittande presidenten och hans politik och det finns onekligen mycket att säga om densamma, inte minst kanske när man som jag bor och arbetar ett par månader i Amerika. Ikväll råkade jag titta in på Kepler’s Books & Magazines här i Menlo Park, det är en bokhandel av det amerikanska snittet, en sådan där butik där självinsikten (dvs förmågan att inse sin egen begränsning ifråga om tid) är det enda som hindrar en att köpa mer än man orkar bära. Jag säger råkade titta in eftersom det pågick en presentation och författarsignering av den nyligen utkomna Dead Certain: The Presidency of George W Bush och jag stannade givetvis inte bara för att lyssna på författaren (och ställa en fråga till densamme), jag har naturligtvis med mig ett signerat exemplar av boken hem. Fattas bara annat. Det skall bli mycket intressant att läsa om denne förhatlige man och hans politiska gärning.

USA är ju som bekant i krig och jag skulle vilja ta tillfället i akt här och peka på hur det faktiskt påverkar ett ställe som SLAC och därmed indirekt mitt arbete eller min forskning; det kanske kan tjäna som exempel på hur krigföring av den typ som Irakkriget representerar förefaller egentligen inte lämnar någon del av samhället utan påverkan. Indirekta orsakssamband finns det många. Vid huvudentrén till SLAC är man tvungen att meddela sitt ärende och visa sitt pass eller annan foto-id för att komma in (jag har ännu inte tuggats tillräckligt långt igenom byråkratin för att få en s k badge som ger fri passage, det är utlovat att sådan skall utfärdas på måndag så då skall jag nog slippa frågorna). För mig är det dock en ren formalitet att presentera mig vid entrén varje morgon och vaktpersonalen är snälla och trevliga. Jag dristade mig att fråga en av de jag lärt känna här varför man envisas med att titta på mitt pass varje morgon, för de gör ju ingen anteckning eller annan koll av min identitet gentemot något slags besökslistor eller annat, de vill helt enkelt bara se passet. Professorn ifråga förstod mycket väl min undran men svarade ackomanjerat av en liten suck: “Let’s say you had an Iranian passport. Or a Pakistan. Then I can assure you that you wouldn’t get in.”

Detta hänger samman med ett problem National Labs i USA har (enligt vissa): De är federalt ägda och måste därför följa alla regleringar och bestämmelser som federala myndigheter bestämmer och utfärdar. Och avståndet till Washington är ju lååångt. Man kan helt enkelt inte ha iranskt pass och förvänta sig ett trevligt mottagande när man har med amerikanska federala myndigheter att göra. Sen kan man vara hur kristen eller partikelfysiker som helst, det spelar ingen roll. Jag tror inte det är en särskilt långsökt tanke att president Bush på ett eller annat sätt har med detta att göra.

Irakkriget är dåligt på de flesta sätt men man skall nog komma ihåg att det faktum att ett land befinner sig i ett sådant här krig (eller i krig överhuvudtaget) liksom inte kan betraktas eller behandlas som en isolerad företeelse i landet i fråga. För det påverkar samhället på alla sätt. San Jose Mercury News skrev igår att de federala anslagen till Stanford University minskade med 6 procent mellan 2005 och 2006:

“Stanford fears that some younger scientists may be frightened away from careers in research.
‘It is impacting the education of our students. The long-impact is that we will not have the educated workforce required for the future,’ said Robert Byer, professor of applied physics and former dean of research at Stanford. (…) Increases in federal spending on disaster relief and the wars in Iraq, Afghanistan and other military outlays are blamed for the decline. ‘It happens every time we have a war,’ Byer said.”

I USA har man visserligen labb av SLAC:s storlek där man gör makalösa investeringar i nya tekniska lösningar för spjutspetsforskning, med federala pengar. Men det klassiska forskningspolitiska problemet med storskalig utrustning finns också här: Pengar frigörs visserligen till att bygga de här magnifika maskinerna, men inga eller för lite pengar öronmärks till driften. Viss deja vu där för en svensk, det är helt klart. Troligtvis är situationen inte lika allvarlig här på Sand Hill Road i Menlo Park (där alltså SLAC huserar) som hemma på mammas gata (eller Ole Römers väg som den ju heter) men problemet är likartat, i synnerhet om man skalar upp/ner det efter konstruktionskostnad och annat. Antal Nobelpris eller något sådant kanske.

USA:s krig i Irak kostar, och skall något skäras ner på är det lätt hänt att det blir forskningen, i synnerhet den som inte har de mest självklara tillämpningarna. För grundforskning är något som röstande amerikaner bryr sig väldigt lite om. Vilket ju omedelbart betyder att politikerna bryr sig ännu mindre. Det hela kan sammanfattas bra av ett utdrag ur mitt samtal med Michael Lubell, director of research communication på American Physics Society, igår:

“The human being and a few other species have a capacity to empathize, we imagine ourselves in that very position, so you have a very strong emotional reaction. And if you see a child on tv who is suffering terribly you think of your own child. So you get that kind of emotional reaction and that leads people to say we need to invest in biomedical research. But when you talk about photons or for that matter quarks, there is no emotional attachment.”
“I’m with you. But you need to at least try to somehow bridge that gap, right? How do you bridge that gap?”
“Well, I don’t have a silver bullet for that. How do we do that? We scare the hell out of them by saying that China is going to beat us! Then you get an emotional reaction. I don’t know if I want to take that message public, it is one thing sitting in an office of a member of congress and say look at what is happening to our country. It is quite another thing to go on tv and try to scare the hell out of people because that has ramifications for foreign policy that I’m not sure I want to pursue. So I don’t think that is a good approach.”

Nej, det är nog ingen bra strategi. Den typen av utrikespolitiskt gestikulerande skall nog USA tagga ner, in light of it all.

2/10 2007

Kornberg-keynote och kall öl

Efter ett kort avbrott fortsätter nu Nobelprisbloggen sin ordinarie verksamhet.

Avslutningen på SSRL/LCLS Users’ Meeting 2007 är egentligen given: En Keynote Presentation av förra årets nobelpristagare i kemi Roger Kornberg. Jag nämnde väl att han är professor i strukturbiologi på Stanford och gjorde sina experiment på SSRL? Ok, nu skall jag sluta flasha runt. Men innan jag slutar flasha runt skall jag bara berätta att amerikanarna (här på SLAC) minsann vet hur de skall ta emot sina gäster. Helt utan vidare håller alltså en nobelpristagare föredrag här just nu och innan det började serverades snittar och hör och häpna: Weissbier från Tyskland utanför. Nu sitter folk och sippar på sina kalla öl och lyssnar på Kornberg. Gemytligt.

1/10 2007

Welcome to our country, sir!

Folk på SLAC och Stanford är i regel arbetsnarkomaner har jag lärt mig efter en helg med konferens som även de som bor i närheten och således förhoppningsvis har en familj att spendera helgen med mangrant deltar i, och när mötena är slut går flera av dem till sina kontor och fixar lite saker trots att klockan är fem på söndageftermiddagen. Jag är inte arbetsnarkoman, jag var rätt uttråkad igår när solen sken ute och någon mupp stod och pratade om X-ray Absorption Spectroscopy inne i auditoriet: Det funkar ungefär så att till en början säger de något jätteintressant om vilka utmaningar som ligger framför laboratoriets utveckling på det specifika området och vilket stöd de känner att de har från Department of Energy Office of Basic Energy Sciences eller från SLAC:s direktorat, men det dröjer inte mer än tio minuter så har de plötsligt en slide med grekiska bokstäver, konstiga diagram (ofta två stycken nästan likadana bredvid varandra, det högra är tänkt att visa hur bra det kommer att bli efter att de uppgraderat sin experimentstation med den här nya vakuumkammaren eller monokromatorn) och så pratar de om peak flux, angle resolution och sample environment. Inte så att jag inte kan hänga med hjälpligt men speciellt intressant är det ju inte. Men rätt vad det är säger de något om labbet som jag tycker är intressant: Pengar, politik, organisation, planering. Nåt sånt. Och då får man intala sig att det är värt det. När det är slut för dagen cyklar jag dock ganska fort ner till Downtown Palo Alto som är en liten och mysig stadskärna med uteserveringar och det basala utbudet av affärer. De har en Borders och de har Taxi’s Burgers, så jag får tre viktiga kvällsbehov tillfredsställda: böcker och mat och öl.

Vad är då skillnaderna rent vardagligt mellan Lund och Palo Alto? Ja, förutom att Palo Alto är hopväxt med resten av den här enorma villaförorten som Mid Peninsula utgör (man kan säga att Mid Peninsula är området söder om riktiga Bay Area) så är stadskärnorna ungefär lika stora. Utelivet i Palo Alto är ju mer livligt, det kan naturligtvis bero på klimatet men sen finns det helt klart en allmänt större vana att äta och dricka ute på stan på kvällen snarare än att koka sin pasta hemma i radhuset. Det är ganska mysigt på ett sätt som påminner om Lund. Och sen är det sympatiskt på ett annat sätt: Folk pratar ju med varandra spontant här och där. Samtalet pågår ständigt. Så fort man har minsta anledning börjar man utbyta fraser. Som i affären:

– Hi, how are you today sir?
– Fine, thank you, and you?
– Great, thanks, did you find everything you wanted today?
– I did, thank you. Have a great evening!
– You too, sir, thank you. Bye!

Ytligt, visst. Men ganska trevligt om man jämför med kassörskorna på Konsum på Mårtenstorget. Folk på trottoarerna hälsar också på varandra här. Säger jag hej är det ingen som reagerar konstigt, man får alltid ett leende tillbaka. Så det är en fråga om inställning: Om man vill — och det kräver verkligen minimal ansträngning — känner man sig väldigt välkommen alltid och överallt.