SLAC: Fotonerna tar över efter kvarkarna

Det är lördag idag också i USA men det stör inte mig på något sätt, dels är detta ju strängt taget an arbetsresa och dels bor jag ju som jag tidigare påpekat i vad som verkar vara världens största villaförort och traditionella lördagsaktiviteter från hemma — flanera på stan, fika, slå sig ner någonstans och läsa lite — är därför inte så lättgenomförda. Så jag jobbar. Konferensen “The Future of X-ray Science” fortsätter idag och även om jag begriper noll av det mesta de pratar om är det schysst att känna atmosfären och den allmänna stämningen av förväntan som råder här på SLAC när det gäller framtiden för fotonvetenskaperna. Förutom att de bygger världens största frielektronlaser har de också många storartade planer för den befintliga källan SSRL och en ganska galen plan att använda acceleratortunneln som en annan accelerator för högenergifysik, PEP, går i just nu. Hela SLAC:s generella förändring av inriktning är mycket fascinerande och skall bli väldigt spännande att undersöka ytterligare. Det är alltså frågan om att SLAC som sedan 1962 varit ett av de mest framträdande Big Science laboratorierna i världen, med en flera kilometer lång linjäraccelerator och flera andra acceleratorer av olika format, platsen där kvarkarna upptäcktes och som haft tre nobelpristagare bland sina forskare, överger nu successivt alltså ett av världens mest framgångsrika storforskningsprojekt för att använda sina maskiner och laboratorier för fotonvetenskaper istället. Ut med högenergifysik, in med synkrotronljus kan man kortfattat uttrycka det.

Denna konferens är — skulle man kunna säga — fokuserad på spekulation, ett antal företrädare för olika fält redogör för sina förhoppningar och planer för hur framtidens ljuskällor skall kunna användas, och trots att mycket är ganska fantasifullt kan man nog ändå säga att om det finns någon plats i världen där det passar sig att spekulera så här är just på SLAC. Så i en mening är jag mitt i centrum av spjutspetsen av vetenskapens utveckling på ljusområdet. Oavsett vem man pratar med bland representanterna för alla olika ämnen och fält som deltar och som använder synkrotronljus får man i stort sett samma bild, fotonvetenskaperna är framtiden. Man menar att 2000-talets viktigaste naturvetenskapliga forskningsområden är nanovetenskap, livsvetenskaperna, miljövetenskap och informationsvetenskaper, och alla fyra bedriver mycket av sin spjutspetsforskning med hjälp av synkrotronljus och högintensiva lasrar. En professor i Lund uttryckte det så här, på sitt eget lokalpatriotiska sätt: “2000-talet är biologins århundrade, och MAX-lab är vårt Hubble Space Telescope.” Jag vill inte utan vidare problematisering eller resonerande kring andra aspekter hävda att han har rätt, men visst ligger det något i det. Och tillåter man sig att spekulera entusiastiskt kan man ju korsa den tanken med pengarna i USA och spetsen på Stanford och SLAC, så svindlar ju tanken. Jag är mitt i det idag och de närmaste två månaderna. Kanske går det att bortse från det tradiga med att bo i världens största villaförort.

Jag skall avsluta med några siffror som möjligen kan intressera de som i likhet med mig uppvisar stundtals sjukliga kalenderbitaregenskaper:

• I Stanford Daily från igår har man beräknat att det kostar en genomsnittlig student (terminsavgifter, boende&mat, böcker, etc) totalt $16490 i kvartalet att läsa på Stanford. Det är ca SEK 107185. Inte klokt.
• På tal om valutaomräkningar: Europeiska Centralbankens kurs ger idag en dollar för under 6,50 SEK. Jag skrattar hela vägen till ATM:en.
• Encentsmynten, kallade penny eller copper är mycket irriterande eftersom de bara väger en massa och nästan aldrig kommer till användning. Jag kommer sannolikt att ha flera kilo liggande efter någon månad här. Men jag är ju i partikelfysikens (f.d.) Mekka, så jag får väl dela med mig av informationen att en penny innehåller ca 10 gånger fler kända elementarpartiklar än vad det finns stjärnor i universum. Smaka på det! Tänk om standardmodellen motbevisas på CERN nästa år! Då kanske de avskaffar pennyn, det vore ju en välsignelse!
• Det verkliga avståndet jag cyklar varje dag från 1305 Valparaiso Avenue till SLAC är 4,7 kilometer. Hemifrån till Downtown Palo Alto är det ungefär samma. Det blir en del cyklande alltså!