En absurd blandning av nobelpristagare och stöd för Burmas folk

Det är inte varje dag man får lyssna till tal av mer än en nobelpristagare inom en halvtimme, jag kan inte påminna mig om att jag någonsin hört någon nobelpristagare tala alls faktiskt, men idag blev det två! På gräsmattan utanför huset jag sitter på en konferens idag var det vid lunch minnesstund för Wolfgang “Pief” Panofsky, SLAC:s första direktör (1962-1984) som ju avled i måndags och bland andra prominenta talare fanns alltså nobelpristagarna Martin Perl (1995, för upptäckten av tau-leptonen) och Dick Taylor (1990, för upptäckten av kvarkarna) och det kunde varit en tredje; Burton Richter (1976, för upptäckten av charmkvarken) är på resa och kunde inte närvara. Pief Panofsky tillhör sannolikt de som betytt absolut mest för amerikansk fysik under efterkrigstiden och hyllades idag därefter. En ganska anmärkningsvärd händelse att få vara med om, i synnerhet som jag liksom bara snubblade över den.

För egen del är det ju röd dag för Burma idag på det viset att jag grävde fram den enda röda tröjan jag äger och som jag lyckligtvis hade med mig hit. Här på konferensen sitter ytterligare sex personer med rött på överkroppen (bland totalt kanske sextio deltagare) och jag har frågat några av dem om de har rött på sig av en speciell anledning men ingen av dem jag pratat med känner till grejen. Fysiker — de dominerar ju normalt sett de sammanhang jag rör mig i när jag jobbar — envisas ju med blåa skjortor eller sjaskiga t-shirts (”konferens-t-shirten” som säljs för tio dollar har en gräsligt ful orange färg och ingen passform alls), och ryktet om den röda dagen verkar inte på allvar ha nått SLAC i varje fall. På Stanfords centrala campus kan det också bli svårt att dra några slutsatser, men det är ju av andra orsaker för där går en stor del av studenterna ständigt i rött eftersom Stanfords collegetröjor är vinröda och dem bär väldigt många.

Jag fick vid lunchen idag berättat för mig att en av professorerna på SSRL som jag hälsade på i morse var i Beijing i maj 1989 och lär då ha kommit hem till Stanford med engagerade berättelser om stämningen i stan: Övertygelsen att folket denna gången skulle få regimen på fall var så stark och en allmänt euforisk stämning rådde enligt honom bland de demonstrerande studenterna på Himmelska Fridens Torg. Vi vet alla vad som skedde. Det som är så fruktansvärt tragiskt är ju att det verkar som om något liknande redan sker i Rangoon. Och man frågar sig givetvis varför omvärlden inte gör mer? En av mina personliga hjältar Vaclav Havel ger sin syn på det i en Brännpunkt-artikel häromdagen. Fantasin skenar ju iväg mot idéer om bojkotter och sanktioner, men sannolikt måste man då gå på Kina och en sådan idé har ju mer än annars ett löjets skimmer över sig när man befinner sig i USA. Jag hade ju tänkt köpa en iPod om någon vecka och vore utöver det glad om även andra saker fanns i affärernas hyllor de närmaste veckorna. Nej, situationen verkar onekligen hopplös. Jag bär i alla fall rött och noterar med glädje att den röda dagen är större hemma i Sverige än här.