Röd dag för Burma imorgon

Efter en lite märklig arbetsdag — allt är upp och ner på SLAC nu efter att Pief Panofsky avled i måndags, folk går inte att få tag i och är på andra ställen än de skulle — sitter jag nu hemma i Menlo Park och studerar vad som finns på nätet om händelseutvecklingen i Burma. Jag har fått veta att man skall klä sig i rött imorgon för att visa sitt stöd, det kommer givetvis också jag att göra för solidaritet med förtryckta folk är väl sällan annat än sympatiskt.

Som en av de extrema förtryckarregimerna i världen — till vilka jag i övrigt räknar Nordkorea, Zimbabwe, möjligen Iran och kanske en handfull andra — står nu Burma inför en sanningens minut och trots allt skräp som ständigt sker runt om på planeten känner jag mycket starkt för det som händer. Jag har aldrig varit i närheten av att uppleva med egna ögon och öron ett sådant samhälle som Burma, när jag var i Kina i våras slogs jag snarast av den frihet som trots allt råder för vanligt folk där, och nu befinner jag mig i ett land man kan säga oerhört mycket negativt om inte minst rörande politiken men som har den fullständiga yttrandefriheten (frihet att yttra sig och frihet efter att man yttrat sig som det skämtsamt brukar påpekas) och ekonomiska friheten och friheter på flera andra sätt också. Visserligen krävde servitrisen på Taxi Burgers i Downtown Palo Alto igår att se mitt pass när jag ville ha en öl till min burgare men knappast någon ställer följdfrågor av något slag alls utom av rent intresse då man har kontakt med olika instanser; vare sig banken, cykeluthyrningen, hyresvärdinnan, arkivet på SLAC eller bostadsförmedlingen. Jag är här, jag skall göra detta och detta, jag har de här pengarna och dessa önskemålen… “Vi fixar det!” No questions asked.

Åter då till Burma då som väl egentligen — det får man nog inse hur fruktansvärt det än är — står på randen till ytterligare en katastrof. Regimen där vet mycket väl att det enda de kan göra för att slippa gå samma öde till mötes som Saddam Hussein är att till varje pris behålla makten och erfarenheten visar ju tydligt vilka medel de då kan sätta in. Arma Burmesiska folk. Men vad kan omvärlden göra? Säkert mer än den gör idag men läget är ju uppgivet. Hoppet står till att inre konflikter i militären slår sönder tyranniet inifrån. Kanske kanske kan någon befälhavare komma till sina sinnen och rädda vad som räddas kan.

Imorgon deltar jag i minnesceremonin för Pief Panofsky på SLAC till vilken över tusen personer förväntas komma. Jag har ju inga personliga relationer till den framlidne fysikhjälten men det kommer att bli intressant. Och så kan jag ju kanske låtsas att det är en manifestation til stöd för Burmas folk så det får en känslomässig dimension också utöver den intellektuella.