På plats i Stanford
– men Wolfgang Panofsky har lämnat SLAC för gott.

Jetlagen har sabbat mig fullständigt — jag är som en zombie i vissa avseenden och överdriver verkligen inte — och därför är det tur att det är just Kalifornien och Stanford jag rest till. Tur i två avseenden: Solen skiner och himlen är mer klarblå än det känns som om den någonsin var i Lund i somras, och Stanford University är verkligen en otroligt fascinerande miljö, kan jag garantera efter bara en förmiddag på campus. Det första jag gjorde idag var att skaffa mig en cykel, hör och häpna men här omkring cyklar folk mycket, det finns cykelbanor i kanten av även stora vägar som den som leder från Stanford Campus till SLAC där jag skall befinna mig arbetsmässigt de närmaste två månaderna. För den som inte visste det redan är jag alltså här för att göra det riktigt tunga empiriska arbetet för min avhandling: Stanford Synchrotron Radiation Laboratory (SSRL) var först i världen med mycket av den absolut mest betydande tekniken och vetenskapen inom synkrotronljus. SLAC som grundades 1962 har fram till nu dominerats av högenergifysik men i den enorma linjäracceleratorn bygger man nu världens största frielektronlaser och skall bli främst i världen på bred front inom den så kallade fotonvetenskapen.

Så efter ett besök på Housing Office där de fantastiska damerna gav mig ett välkomstpaket med vad som kändes som hundra kartor och broschyrer och talade om precis allt man behöver veta om Palo Alto och Menlo Park och gav sig i kast med att ordna boende åt mig sitter jag nu och vilar i skuggan utanför hotellet. Men innan dagen är slut (jag hoppas den tar slut tidigt så jag får ta igen sömn) skall jag per cykel bege mig ner till Downtown Palo Alto och kolla läget. Helgen och nästa vecka är fylld av konferenser och workshops så det dröjer kanske till nästa helg innan jag tar mig medelst Caltrain in till San Francisco. Det gör inte så mycket, just nu är jag sanningen att säga allra mest sugen på att ta mig an SSRL och pröva lyckan med mina något löst hållna forskningshypoteser. Om två månader tänker jag åka hem med ordentligt med empirisk substans i snart sagt varje del av min planerade framtida avhandling. En mycket tråkig nyhet nådde mig dock nyss, Wolfgang Panofsky, en av de mest betydelsefulla personerna för Big Science i USA (och därmed världen), avled igår. Det är sorgligt, och dubbelt så för mig: Jag hade fått löfte om att träffa honom. Han var direktör för SLAC när man började synkrotronljusprogrammet här i slutet av sextiotalet.

Och Ahmadinejad? Han fick skarp kritik och livliga demonstrationer, men sa givetvis inte något speciellt uppseendeväckande. I San Francisco Chronicle är man idag mest bekymrade över att Vita Huset misstänks ha gjort kraftiga lobbyansträngningar att stoppa Kaliforniens åtgärder för minskade koldioxidutsläpp.