Kärt återseende med The New York Times
Nyss landad på Seattle Tacoma International Airport — klockan är tre på natten hemma och jag har väntetid och sedan en tvåtimmars flight till San Francisco, kanske kommer jag i säng bortåt åtta svensk tid — lade jag omedelbart vantarna på en skön och tjock New York Times. Jag älskar den tidningen, inte så att den inte går att läsa på skärmen när som helst men det är alltid en annan sak med pappertidningar. En artikel om händelserna i Burma verkar bekräfta det som hävdades i Godmorgon Världen i P1 häromdagen: juntan har stängt ute alla utländska journalister så det verkar faktiskt som om SR:s Nils Horner är den ende på plats. Undrar när det kommer att gå upp för resten av världens medier. Oavsett vad kan man ju bara hoppas att den förhållandevis stora medieuppmärksamhet demonstrationerna i Burma nu får kan bidra till en mörkröd revolution i bemärkelsen mörkröd som de demonstrerande munkarnas klädnader och inte mörkröd som blodröd.
En helsidesannons i dagens New York Times är mycket iögonfallande: Det handlar om den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads besök på Columbia University idag — något som förvisso berörs också i det redaktionella materialet men då på det utomordentligt neutrala och sakliga sätt som Times och andra seriösa dagstidningar är känd för: En i krönikeform noggrann genomgång av Ahmadinejads politiska gärning hittills och en väl avvägd problematisering av hans kontroversiella ställning i världspolitiken. Helsidesannonsen (undrar vad en sådan kostar!) har avsändaren freedomswatch.org och följande text:
“Ahmadinejad is a terrorist. Columbia University is wrong to give him a platform. Iranian president Mahmoud Ahmadinejad threatens our nation and the freedoms we value. He has supported attacks on our soldiers and our allies. He should be treated as the terrorist that he is. (…) Columbia should be ashamed of its actions. Freedom’s Watch knows that America and the forces of freedom are right. We know that the threat of terrorism is real. And we know Democracy must prevail. (…)”Morgondagens fylliga utgåva — den köper jag så fort jag ser den, lita på det — innehåller säkert intressant och heltäckande rapportering från händelsen. Min amerikalängtan — att få vara nära, iakkta och studera det mångfacetterade politiska och kulturella USA — har redan fått en liten smakbit av lystmäte. Min okuvliga vilja att reflektera och reagera här på Röda Nejlikan har just fått sitt första trevande resultat.
Ladies and Genlemen at home and abroad: I now step on american soil.
Du är att gratulera, min vän. Att följa världshändelserna från amerikansk horisont är något helt annat än att sitta i Sverige med våra vanliga, svenska media. Själv upplevde jag detta den omtumlande hösten 2001, då jag bodde i Los Angeles, och följaktligen kunde sitta under apelsinträdet med LA Times. I sammanhanget bör jag nog också nämna UCLA:s studenttidning Daily Bruin (jag gjorde mitt examensarbete på UCLA), som får svenska studentblaskor som Lundagård och Ergo att framstå som ett barns ritblock.
Det finns mycket man kan tycka och tänka om USA och livet där, och nog lär man sig att uppskatta Sverige på ett annat sätt, men det är utan tvekan så att för den som väljer att se det finns det en hel del i USA som det är svårt att inte uppskatta ärligt och högt, och som man saknar när man åt vandrar på svensk jord. Amerikanska dagstidningar hör till den kategorin.
För övrigt får jag nog hålla med Johan Ingerö om att Ahmadinejads framträdande på amerikansk mark nog tjänade mindre till att ge honom en plattform än att visa upp vilken hysterisk knasboll han är.