22/9 2007

Änglar finns!
(Utanför Murgrönan på lördagar)

Två dagar innan avfärd till Kalifornien är kanske en märklig tidpunkt att köpa bokhyllor och möblera om hemma och ändra bland alla böcker men vi kunde verkligen inte låta bli när vi fann två sjuttiotalsbilly på Murgrönan i eftermiddags — alltså 90 cm breda med riktig träfaner och en spalt av massivt trä längst ut på varje hyllplan så att de inte bågnar så som moderna billy med plastfolie gör efter bara några månader med böcker i — och de kostade 185 kronor styck och är i nästan mint-skick så vi slog till direkt. Att det var två dagar innan amerikaresan föreföll plötsligt vara en bagatell så liten att den knappt krävde att nämnas i en viskning när det slog oss att vi ju helt saknade transportmöjligheter; ingen bil och min svåger var med sin på Clas Ohlson i Malmö och beräknades inte komma tillbaka förrän efter Murgrönan stängt och visst har de en billig utkörningstjänst men som sagt, jag far snart till USA och D. har inte tid att sitta hemma och vänta på flyttgubbar en hel dag utan har — milt uttryckt — fullt upp i labbet på KC. Svågerns eventuella förutsättningar att hjälpa till med det hela i nästa vecka hade precis parlamenterats färdigt per telefon med densammes fru, min syster (för själv hade han såklart “glömt” sin mobil hemma), när jag fick syn på en kille med en lastbil på gatan utanför Murgrönan. Den som inte frågar får aldrig något, han jag tänka och sen utspelade sig följande konversation:

Jag: Jobbar du där inne?
Han: Nej.
Jag: Hur mycket skall du ha för att köra två bokhyllor till Vildanden åt mig?
Han: Det kan jag göra gratis. Det är lugnt.

Varpå han hjälper mig att bära ut bokhyllorna ur butiken, går in igen och hämtar tidningspapper att lägga på golvet i lastbilen för att “annars blir dom förstörda”, kör hyllorna och oss till Vildanden, pratar under färden om att “man ger och tar i livet” och att man måste ha något bra att visa Sankte Per, hjälper till att lasta ur hyllorna och bära dem till vår dörr och vägrar — verkligen vägrar — sedan att som tack ta emot en flaska champagne vi hade hemma. Jag memorerade bilnumret och via Vägverkets sms-tjänst vet jag nu vad ägaren heter och kan skicka ett kort. Minst. Inte utan dock att man kommer att tänka på den lite ovanliga men schyssta låten från Hasseåtage-revyn Glaset i Örat som går ungefär så här:

Änglar finns, men de är få, det är sällan de syns,
men då och då kan man upptäcka en,
jag tror de bor i Vilhelmina

Ja, det där med Vilhelmina vetefan men i övrigt är den rätt fin och passande.

Uppdatering 23 sept: Och som om det inte var nog med serendipitet igår; tror ni inte att den hjälpsamme killen satt på Grand Hotel igår kväll när vi kom dit för att dricka en öl? Det gjorde han och innan han visste ordet av hade han en Gambrinus framför sig. Lite chockad, men glad. Är det bara Lund som är litet eller hade vi en makalös turdag igår?