8/9 2007

Antingen har man yttrandefrihet eller så har man inte yttrandefrihet

De som protesterar mot Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund anser att Lars Vilks genom tecknandet av bilden och Nerikes Allehanda (bland andra) genom publicerandet av den kränker muslimer genom att en bild sprids där Muhammed för det första avbildas och för det andra avbildas som en hund. Jag är dåligt bevandrad i muslimskt kulturellt bildspråk men något säger mig att hundar inte är de djur som anses fräschast bland folk som dyrkar Muhammed. Med detta finns flera problem som egentligen har glasklara och odiskutabla lösningar om man befinner sig i Sverige och anser sig följa svensk lag och tradition. Klart är förvisso att mullorna och shejkerna och imamerna och ambassadörerna och folket på gatan i Amman varken anser sig följa svensk lag och tradition (av förklarliga skäl) eller anser att någon annan i världen har rätt att anse sig göra det, kanske speciellt inte i Sverige, även om det antagligen skulle vara det enklaste landet att acceptera att folk anser sig följa svensk lag och tradition i. Hur som helst utgår alltså de uppretade muslimernas kritik som jag förstått det från följande två principer:

1. Enligt Islam bör man inte avbilda profeten.
2. Om man i alla fall avbildar profeten så skall man göra det med respekt, och en hunds skepnad är enligt en vanlig uppfattning (också i Sverige) inte ett respektfullt val av utklädnad för profeten.

De problem som dessa principer innebär i Sverige är för det första att det inte finns stöd i svensk lag (ej heller i traditionen) för ett förbud mot avbildandet av specifika historiska personer, oavsett vilka livsåskådningskonnotationer sådana historiska personer har. För det andra är konstnären som ritar av Muhammed i en hunds skepnad inte muslim och således anser han sannolikt inte att Muhammed är en så utomordentligt speciell person att han inte bör avbildas. Troligtvis anser han heller ej att Muhammeds goda rykte skadas av att kläs i en hunds skepnad, kanske anser han tvärtom att han bidrar till att sprida kunskap om Muhammeds existens genom att låta hans person ta en plats i en oerhört folklig tradition med vissa konstnärliga inslag som fått mycket uppmärksamhet inte minst i landsorten där behovet av folkbildning i exempelvis historia kan anses vara skriande. Kanske tycker Lars Vilks att hundar är utomordentligt trevliga djur och skulle inget hellre vilja än att hans egna idoler om han har några avbildades som hundar?

Det jag inte kan förstå — och nu skall jag förvarna alla och envar att tonen i detta stycket kanske kommer att vara lite mer allvarlig än i det tidigare — är hur vissa religiösa personer kan bli så fruktansvärt indignerade över saker som icke-religiösa personer hittar på. Om två personer som delar samma livsåskådning förolämpar varandra utgående från den livsåskådningen är det ju klart att de per definition kränker varandra, eftersom de är ömsesidigt medvetna om vad de sysslar med, också på ett andligt och ideologiskt plan. Det vill säga: tror båda på Jesus så har en smädelse av Jesus viss betydelse då den är medveten och baserad på trossatser. Men om den ena inte tror på Jesus så är ju hans eller hennes smädelse av densamma bara tom och ihålig. Visst kan den trots detta uppfattas som en kränkning, men en sådan kränkning borde vara lätt att hantera om man vet att den som utför den faktiskt i en djupare mening inte begriper vad han eller hon har gjort sig skyldig till. Och då menar jag begriper på flera olika plan. Det kan vara allt ifrån att man faktiskt inte ens vet vem Jesus var eller av vissa anses ha varit, till att man tycker att Jesus var en falskspelare som utgav sig för att vara saker han inte var och därmed saknar betydelse. Och det är faktiskt definitionsmässigt väldigt svårt att använda något betydelselöst som medel för kränkning.

Sen är det ju klart att saker kan vara väldigt otrevliga ändå. Som till exempel att använda sig av det som någon annan anser vara det allra heligaste för att avsiktligt skada den personen. Något i den stilen skulle man eventuellt kunna tolka Muhammed-hunden som om man inte känner till alla detaljerna, vilket förvisso flaggbrännarna i Pakistan inte gör (de vet ju inte ens vilka färger Svenska flaggan har, ej heller förefaller de känna till att Fredrik Reinfeldt sällan klär sig i grönt). Och eftersom vissa grupper av redan utsatta människor med vissa trosuppfattningar kommer att anse sig kränkta av teckningen är det kanske lite dumt eller väl provokativt att publicera den. Men det går också att hävda att det är fullt rimligt att göra det, i yttrandefrihetens namn. Och jag tror personligen att det finns orsaker till att man publicerar Lars Vilks teckning som borde tas på betydligt större allvar. Till exempel att det extrema tänjandet av yttrandefriheten är ett symptom på att just den friheten är den enda oinskränkta friheten vi har i Sverige och att den därför utnyttjas hej vilt av folk som önskar sig generellt mer frihet. Eller att vissa människor till exempel i Sverige har en med okunskap uppblandad aggression mot vissa världsreligioner för saker som utförts i deras namn eller påstås ha utförts i deras namn. Och då kan det — som i andra sammanhang — vara svårt att skilja på sak, person och handling. Till de mer personliga överväganden jag har angående detta hör att jag själv ofta känner mig mycket provocerad av vissa företrädare för och utövare av vissa religioner därför att de anser sig ha tolkningsföreträde när det gäller filosofiska spörsmål, monopolställning i moraliska frågor och en allmänt dömande attityd till allt och alla som inte följer deras exempel. Och att jag känner mig provocerad eller till och med kränkt av det är inget som får mig att vilja förbjuda vare sig religioner eller utövandet av dem — tvärtom sätter jag en ära i att bita ihop och ignorera galenpannorna, för jag är ju ändå mycket medveten om mina egna moraliska överväganden och att jag anser att de är bra och funktionella. Och då är det ju makalöst märkligt att inte dessa religiösa personer, som anser sig besitta ett sådant fantastiskt moraliskt övertag gentemot oss andra — deras moral är ju given av Gud! — inte bara kan låtsas att de inte hör när jag fäller en syrlig kommentar om Jesus eller skita i att köpa lösnummer av Nerikes Allehanda när de publicerar en teckning av profeten som hund.

För med yttrandefriheten följer ju faktiskt rättigheten att inte lyssna när någon yttrar sig. Vilket förvisso är en viktig del i det som gör yttrandefriheten till en icke förhandlingsbar frihet. Antingen har man den eller har man den inte. Och har man den är det i högsta grad tvivelaktigt att försöka att i efterhand inskränka den för att några okunniga galningar i förtryckarregimer kräver någon slags respekt. Som om de någonsin visat oss (eller sina egna folk för den delen) den typen av respekt.