1/9 2007

Hellre Stureplan än Vingåker, men helst av allt liberal politik

Centerpartiet håller riksstämma och jag får väl — med hänvisning till att ärlighet är det bästa medlet i den allra mesta kommunikation — börja denna bloggpost med att erkänna att jag röstade på Centerpartiet i höstas. Nu var väl i och för sig orsaken till det just då att Centern föreföll vara det minst dåliga alternativet, jag tyckte då som nu att ingen politiker i Sverige egentligen har någon riktig ryggrad överhuvudtaget. Men det är ju också — som jag brukar säga — viktigt att skilja på sak och person och många som av olika infantila anledningar hatar den borgerliga regeringen har ju förtvivlat svårt att erkänna till exempel att Fredrik Reinfeldt är mera lågmäld och har en mera ödmjuk attityd än Göran Persson, helt enkelt för att ingenting någonsin kan kläs i positiva ord som har med de borgerliga att göra. Jag skulle nog själv vara en glashussittande stenkastare om jag inte nu också erkände att jag i flera år har haft oerhört svårt att finna någonting med socialdemokraterna som går att klä i positiva ord, men det här med sten i glashus har jag som bekant en lite mer avslappnad relation till än de som rör sig på de tryckta mediernas debattsidor, och dessutom skiljer jag som sagt var på sak och person: Jag tycker Morgan Johansson verkar snäll, Leif Pagrotsky har god musiksmak, Anna Lindh var en sjuhelsickes skicklig utrikespolitiker, Margot Wallström är det fortfarande, för att inte tala om Jan Eliasson, Thomas Bodström var duktig på fotboll även om han spelade i AIK och Björn von Sydow har humor.

Men nu var det ju inte socialdemokraterna jag skulle diskutera idag utan centerpartiet, och även om jag gillar Maud Olofsson, Andreas Carlgren och Fredrik Federley som personer finns det nog ändå ingen nisse i det partiet som är helt hundra. Då skulle de ju inte vara politiker, lyder min enkla slutsats. Ja, det sistnämnda var ett uttryck för politikerförakt, men så hör jag ju också till dem som anser att alla auktoriteter ständigt förtjänar att ifrågasättas, och de som byggt sin auktoritet uteslutande på att de har olika åsikter om hur 1200 miljarder av medborgarnas pengar skall användas, de förtjänar nog fanimej lite förakt alltså.

Därför är det nu ganska lätt för mig att — med hänvisning till de vattentäta skott mellan sak och person jag försöker bygga upp — stämma in i eller kanske stämma upp i en hyllningssång över endel av det Centerpartiet hittills beslutat på sin stämma. Hurra för:

• att på allvar utreda platt skatt
• att avskaffa värnskatten
• att slopa kårobligatoriet för studenter
• att avskaffa fribeloppet för studiemedel
• proportionalitetsprincipen för arbetsmarknadskonfilkter
• skattesänkningar på öl och vin
• “värderingsskifte” och att “vädra ut gammal sossepolitik”

Jag gillar Maud, men mest gillar jag Centerpartiet. Jag gillar Fredrik Federley, men mest gillar jag det han sa i Studio Ett i förrgår på frågan om inte Stureplanscentern var ett provocerande namn. Federley svarade att om det faktum att det finns centerpartister på Stureplan är provocerande, så är problemet betydligt större än vad man kallar en partiavdelning.