29/9 2007

Dagens nobelpristagare

Jag får nog snart byta namn här till Nobelpris-bloggen eller något sådant, för nu börjar det hela gå lite överstyr. Visserligen känner man i vissa kretsar hemma Stanford University som “Nobelprisfabriken” men jag trodde sannerligen inte att jag skulle snubbla över dem så som jag gjort hittills. Jag har inte träffat någon Nobelpristagare ännu men har gott hopp om att få ett möte med Burton Richter senare i oktober. Idag fick jag efter konferensens avslutande en snabb rundtur på SSRL, bland aluminiumfolie och datorskärmar, och jag kände mig genast hemma trots att de har labbet stängt för uppgraderingar och således inga användare utan alldeles tyst och öde. Min värd Ingolf Lindau visade runt med sin egen karaktäristiska entusiasm och det märks att SSRL är hans riktiga smultronställe. Bland alla kristallografistrålrör (som alla ser likadana ut) fanns plötsligt ett där vi gick in och kollade och det som skilde det från de andra var att där inte satt en vanlig poster som sammanfattar vad man gör på strålröret utan en sådan där nobelprisposter, närmare bestämt den som berättar om kemipriset 2006. Vi var alltså vid experimentstationen som Roger Kornberg använde sig av när han “klarlagde den molekylära basen för eukaryot transkription”. Ja, han använde alltså synkrotronljus. Klart han gjorde. Någon som är förvånad?

Bilderna ovan är med andra ord ren och skär vetenskapshistoria, låt vara ganska färsk. I tur och ordning är det alltså kontrollmonitorerna för experimentstationen, experimentstationen självt (jag tycker också den ser ut som en dammsugare!) och fikarummet. Här jobbade och fikade förra årets nobelpristagare i kemi när han skaffade sitt pris. Skaplig turistattraktion för en lördageftermiddag, säger jag.

SLAC: Fotonerna tar över efter kvarkarna

Det är lördag idag också i USA men det stör inte mig på något sätt, dels är detta ju strängt taget an arbetsresa och dels bor jag ju som jag tidigare påpekat i vad som verkar vara världens största villaförort och traditionella lördagsaktiviteter från hemma — flanera på stan, fika, slå sig ner någonstans och läsa lite — är därför inte så lättgenomförda. Så jag jobbar. Konferensen “The Future of X-ray Science” fortsätter idag och även om jag begriper noll av det mesta de pratar om är det schysst att känna atmosfären och den allmänna stämningen av förväntan som råder här på SLAC när det gäller framtiden för fotonvetenskaperna. Förutom att de bygger världens största frielektronlaser har de också många storartade planer för den befintliga källan SSRL och en ganska galen plan att använda acceleratortunneln som en annan accelerator för högenergifysik, PEP, går i just nu. Hela SLAC:s generella förändring av inriktning är mycket fascinerande och skall bli väldigt spännande att undersöka ytterligare. Det är alltså frågan om att SLAC som sedan 1962 varit ett av de mest framträdande Big Science laboratorierna i världen, med en flera kilometer lång linjäraccelerator och flera andra acceleratorer av olika format, platsen där kvarkarna upptäcktes och som haft tre nobelpristagare bland sina forskare, överger nu successivt alltså ett av världens mest framgångsrika storforskningsprojekt för att använda sina maskiner och laboratorier för fotonvetenskaper istället. Ut med högenergifysik, in med synkrotronljus kan man kortfattat uttrycka det.

Denna konferens är — skulle man kunna säga — fokuserad på spekulation, ett antal företrädare för olika fält redogör för sina förhoppningar och planer för hur framtidens ljuskällor skall kunna användas, och trots att mycket är ganska fantasifullt kan man nog ändå säga att om det finns någon plats i världen där det passar sig att spekulera så här är just på SLAC. Så i en mening är jag mitt i centrum av spjutspetsen av vetenskapens utveckling på ljusområdet. Oavsett vem man pratar med bland representanterna för alla olika ämnen och fält som deltar och som använder synkrotronljus får man i stort sett samma bild, fotonvetenskaperna är framtiden. Man menar att 2000-talets viktigaste naturvetenskapliga forskningsområden är nanovetenskap, livsvetenskaperna, miljövetenskap och informationsvetenskaper, och alla fyra bedriver mycket av sin spjutspetsforskning med hjälp av synkrotronljus och högintensiva lasrar. En professor i Lund uttryckte det så här, på sitt eget lokalpatriotiska sätt: “2000-talet är biologins århundrade, och MAX-lab är vårt Hubble Space Telescope.” Jag vill inte utan vidare problematisering eller resonerande kring andra aspekter hävda att han har rätt, men visst ligger det något i det. Och tillåter man sig att spekulera entusiastiskt kan man ju korsa den tanken med pengarna i USA och spetsen på Stanford och SLAC, så svindlar ju tanken. Jag är mitt i det idag och de närmaste två månaderna. Kanske går det att bortse från det tradiga med att bo i världens största villaförort.

Jag skall avsluta med några siffror som möjligen kan intressera de som i likhet med mig uppvisar stundtals sjukliga kalenderbitaregenskaper:

• I Stanford Daily från igår har man beräknat att det kostar en genomsnittlig student (terminsavgifter, boende&mat, böcker, etc) totalt $16490 i kvartalet att läsa på Stanford. Det är ca SEK 107185. Inte klokt.
• På tal om valutaomräkningar: Europeiska Centralbankens kurs ger idag en dollar för under 6,50 SEK. Jag skrattar hela vägen till ATM:en.
• Encentsmynten, kallade penny eller copper är mycket irriterande eftersom de bara väger en massa och nästan aldrig kommer till användning. Jag kommer sannolikt att ha flera kilo liggande efter någon månad här. Men jag är ju i partikelfysikens (f.d.) Mekka, så jag får väl dela med mig av informationen att en penny innehåller ca 10 gånger fler kända elementarpartiklar än vad det finns stjärnor i universum. Smaka på det! Tänk om standardmodellen motbevisas på CERN nästa år! Då kanske de avskaffar pennyn, det vore ju en välsignelse!
• Det verkliga avståndet jag cyklar varje dag från 1305 Valparaiso Avenue till SLAC är 4,7 kilometer. Hemifrån till Downtown Palo Alto är det ungefär samma. Det blir en del cyklande alltså!

28/9 2007

En absurd blandning av nobelpristagare och stöd för Burmas folk

Det är inte varje dag man får lyssna till tal av mer än en nobelpristagare inom en halvtimme, jag kan inte påminna mig om att jag någonsin hört någon nobelpristagare tala alls faktiskt, men idag blev det två! På gräsmattan utanför huset jag sitter på en konferens idag var det vid lunch minnesstund för Wolfgang “Pief” Panofsky, SLAC:s första direktör (1962-1984) som ju avled i måndags och bland andra prominenta talare fanns alltså nobelpristagarna Martin Perl (1995, för upptäckten av tau-leptonen) och Dick Taylor (1990, för upptäckten av kvarkarna) och det kunde varit en tredje; Burton Richter (1976, för upptäckten av charmkvarken) är på resa och kunde inte närvara. Pief Panofsky tillhör sannolikt de som betytt absolut mest för amerikansk fysik under efterkrigstiden och hyllades idag därefter. En ganska anmärkningsvärd händelse att få vara med om, i synnerhet som jag liksom bara snubblade över den.

För egen del är det ju röd dag för Burma idag på det viset att jag grävde fram den enda röda tröjan jag äger och som jag lyckligtvis hade med mig hit. Här på konferensen sitter ytterligare sex personer med rött på överkroppen (bland totalt kanske sextio deltagare) och jag har frågat några av dem om de har rött på sig av en speciell anledning men ingen av dem jag pratat med känner till grejen. Fysiker — de dominerar ju normalt sett de sammanhang jag rör mig i när jag jobbar — envisas ju med blåa skjortor eller sjaskiga t-shirts (”konferens-t-shirten” som säljs för tio dollar har en gräsligt ful orange färg och ingen passform alls), och ryktet om den röda dagen verkar inte på allvar ha nått SLAC i varje fall. På Stanfords centrala campus kan det också bli svårt att dra några slutsatser, men det är ju av andra orsaker för där går en stor del av studenterna ständigt i rött eftersom Stanfords collegetröjor är vinröda och dem bär väldigt många.

Jag fick vid lunchen idag berättat för mig att en av professorerna på SSRL som jag hälsade på i morse var i Beijing i maj 1989 och lär då ha kommit hem till Stanford med engagerade berättelser om stämningen i stan: Övertygelsen att folket denna gången skulle få regimen på fall var så stark och en allmänt euforisk stämning rådde enligt honom bland de demonstrerande studenterna på Himmelska Fridens Torg. Vi vet alla vad som skedde. Det som är så fruktansvärt tragiskt är ju att det verkar som om något liknande redan sker i Rangoon. Och man frågar sig givetvis varför omvärlden inte gör mer? En av mina personliga hjältar Vaclav Havel ger sin syn på det i en Brännpunkt-artikel häromdagen. Fantasin skenar ju iväg mot idéer om bojkotter och sanktioner, men sannolikt måste man då gå på Kina och en sådan idé har ju mer än annars ett löjets skimmer över sig när man befinner sig i USA. Jag hade ju tänkt köpa en iPod om någon vecka och vore utöver det glad om även andra saker fanns i affärernas hyllor de närmaste veckorna. Nej, situationen verkar onekligen hopplös. Jag bär i alla fall rött och noterar med glädje att den röda dagen är större hemma i Sverige än här.

27/9 2007

Röd dag för Burma imorgon

Efter en lite märklig arbetsdag — allt är upp och ner på SLAC nu efter att Pief Panofsky avled i måndags, folk går inte att få tag i och är på andra ställen än de skulle — sitter jag nu hemma i Menlo Park och studerar vad som finns på nätet om händelseutvecklingen i Burma. Jag har fått veta att man skall klä sig i rött imorgon för att visa sitt stöd, det kommer givetvis också jag att göra för solidaritet med förtryckta folk är väl sällan annat än sympatiskt.

Som en av de extrema förtryckarregimerna i världen — till vilka jag i övrigt räknar Nordkorea, Zimbabwe, möjligen Iran och kanske en handfull andra — står nu Burma inför en sanningens minut och trots allt skräp som ständigt sker runt om på planeten känner jag mycket starkt för det som händer. Jag har aldrig varit i närheten av att uppleva med egna ögon och öron ett sådant samhälle som Burma, när jag var i Kina i våras slogs jag snarast av den frihet som trots allt råder för vanligt folk där, och nu befinner jag mig i ett land man kan säga oerhört mycket negativt om inte minst rörande politiken men som har den fullständiga yttrandefriheten (frihet att yttra sig och frihet efter att man yttrat sig som det skämtsamt brukar påpekas) och ekonomiska friheten och friheter på flera andra sätt också. Visserligen krävde servitrisen på Taxi Burgers i Downtown Palo Alto igår att se mitt pass när jag ville ha en öl till min burgare men knappast någon ställer följdfrågor av något slag alls utom av rent intresse då man har kontakt med olika instanser; vare sig banken, cykeluthyrningen, hyresvärdinnan, arkivet på SLAC eller bostadsförmedlingen. Jag är här, jag skall göra detta och detta, jag har de här pengarna och dessa önskemålen… “Vi fixar det!” No questions asked.

Åter då till Burma då som väl egentligen — det får man nog inse hur fruktansvärt det än är — står på randen till ytterligare en katastrof. Regimen där vet mycket väl att det enda de kan göra för att slippa gå samma öde till mötes som Saddam Hussein är att till varje pris behålla makten och erfarenheten visar ju tydligt vilka medel de då kan sätta in. Arma Burmesiska folk. Men vad kan omvärlden göra? Säkert mer än den gör idag men läget är ju uppgivet. Hoppet står till att inre konflikter i militären slår sönder tyranniet inifrån. Kanske kanske kan någon befälhavare komma till sina sinnen och rädda vad som räddas kan.

Imorgon deltar jag i minnesceremonin för Pief Panofsky på SLAC till vilken över tusen personer förväntas komma. Jag har ju inga personliga relationer till den framlidne fysikhjälten men det kommer att bli intressant. Och så kan jag ju kanske låtsas att det är en manifestation til stöd för Burmas folk så det får en känslomässig dimension också utöver den intellektuella.

En oändlig villaförort

Efter att ha cyklat omkring i omgivningarna i två dagar kan jag helt ärligt tillstå att jag knappast överlevt en timme här utan en cykel — allt ligger på ganska stort avstånd från där man är, oavsett var man är och vart man ska. Hela Stanford - Palo Alto - Menlo Park - Mountain View - området är som en enda stor villaförort, låt vara med ett inom varje “stad” perfekt rutnät av gator och ganska stora och öde partier av natur eller vad man skall kalla det: Palm eller barrträd eller lönn i spridda grupper på gulnade och torkade gräsmattor. De små gatorna mellan villorna är angenäma att cykla på, trafiken är naturligtvis inskränkt till att omfatta de som bor på den givna gatan och är därför begränsad, men också på de stora vägarna är det helt ok att cykla, det finns nämligen bike lanes överallt och bilisterna visar över lag en förvånansvärd hänsyn. Det är väl strängt taget bara korsningarna som är problemet, den enklaste lösningen är att hoppa av, ställa sig på trottoaren och vänta på grön gubbe för fotgängare. Vilket förvisso tar en stund.

Tur skall man ha, och tur hade jag med bostad. Jag bor nu på 1305 Valparaiso Avenue i Menlo Park, tyvärr en bit från händelsernas centrum här omkring men på tjugo minuters cykelavstånd från både SLAC och Downtown Palo Alto. Jag hyr en slags lägenhet hos en änka tillika tysk immigrant (helt amerikaniserad dock) vars avlidne make hade jakt som sitt stora intresse i livet. Hans trofeer pryder väggarna i min lägenhet som i både hyresvärdinnans vokabulär och på kontraket på hyran kallas The Hunting Room. Lite bisarrt är det men det finns en uteplats, nätanslutning, gästsäng och kylskåp. Allt jag behöver.

Cyklandet i den oändliga villaförorten tog mig idag igen till Downtown Palo Alto där jag bland annat besökte Borders och inhandlade en smått fantastisk bok: The 9/11 Commission Report (den officiella kartläggningen av händelseförloppet vid terrorattackerna) i serieform! Kan tyckas lite bisarrt, men dels var ju kommissionens uppdrag att åskådliggöra vad som hänt så att varje amerikan kunde ta till sig det (och då är ju graphic novel inget dåligt komplement till den vanliga boken) och dels är det en genialisk idé också ur litterär synpunkt, serier är regelmässigt underskattade och speciellt dokumentära serier. Tycker jag. Skall bli spännande att läsa.

Imorgon börjar arbetet med en rundtur på SSRL och planläggning av den närmaste tidens studier tillsammans med min värd på labbet Ingolf Lindau. Skall bli roligt att sätta igång på riktigt. I’ll keep you posted, som det heter.

26/9 2007

På plats i Stanford
– men Wolfgang Panofsky har lämnat SLAC för gott.

Jetlagen har sabbat mig fullständigt — jag är som en zombie i vissa avseenden och överdriver verkligen inte — och därför är det tur att det är just Kalifornien och Stanford jag rest till. Tur i två avseenden: Solen skiner och himlen är mer klarblå än det känns som om den någonsin var i Lund i somras, och Stanford University är verkligen en otroligt fascinerande miljö, kan jag garantera efter bara en förmiddag på campus. Det första jag gjorde idag var att skaffa mig en cykel, hör och häpna men här omkring cyklar folk mycket, det finns cykelbanor i kanten av även stora vägar som den som leder från Stanford Campus till SLAC där jag skall befinna mig arbetsmässigt de närmaste två månaderna. För den som inte visste det redan är jag alltså här för att göra det riktigt tunga empiriska arbetet för min avhandling: Stanford Synchrotron Radiation Laboratory (SSRL) var först i världen med mycket av den absolut mest betydande tekniken och vetenskapen inom synkrotronljus. SLAC som grundades 1962 har fram till nu dominerats av högenergifysik men i den enorma linjäracceleratorn bygger man nu världens största frielektronlaser och skall bli främst i världen på bred front inom den så kallade fotonvetenskapen.

Så efter ett besök på Housing Office där de fantastiska damerna gav mig ett välkomstpaket med vad som kändes som hundra kartor och broschyrer och talade om precis allt man behöver veta om Palo Alto och Menlo Park och gav sig i kast med att ordna boende åt mig sitter jag nu och vilar i skuggan utanför hotellet. Men innan dagen är slut (jag hoppas den tar slut tidigt så jag får ta igen sömn) skall jag per cykel bege mig ner till Downtown Palo Alto och kolla läget. Helgen och nästa vecka är fylld av konferenser och workshops så det dröjer kanske till nästa helg innan jag tar mig medelst Caltrain in till San Francisco. Det gör inte så mycket, just nu är jag sanningen att säga allra mest sugen på att ta mig an SSRL och pröva lyckan med mina något löst hållna forskningshypoteser. Om två månader tänker jag åka hem med ordentligt med empirisk substans i snart sagt varje del av min planerade framtida avhandling. En mycket tråkig nyhet nådde mig dock nyss, Wolfgang Panofsky, en av de mest betydelsefulla personerna för Big Science i USA (och därmed världen), avled igår. Det är sorgligt, och dubbelt så för mig: Jag hade fått löfte om att träffa honom. Han var direktör för SLAC när man började synkrotronljusprogrammet här i slutet av sextiotalet.

Och Ahmadinejad? Han fick skarp kritik och livliga demonstrationer, men sa givetvis inte något speciellt uppseendeväckande. I San Francisco Chronicle är man idag mest bekymrade över att Vita Huset misstänks ha gjort kraftiga lobbyansträngningar att stoppa Kaliforniens åtgärder för minskade koldioxidutsläpp.

25/9 2007

Kärt återseende med The New York Times

Nyss landad på Seattle Tacoma International Airport — klockan är tre på natten hemma och jag har väntetid och sedan en tvåtimmars flight till San Francisco, kanske kommer jag i säng bortåt åtta svensk tid — lade jag omedelbart vantarna på en skön och tjock New York Times. Jag älskar den tidningen, inte så att den inte går att läsa på skärmen när som helst men det är alltid en annan sak med pappertidningar. En artikel om händelserna i Burma verkar bekräfta det som hävdades i Godmorgon Världen i P1 häromdagen: juntan har stängt ute alla utländska journalister så det verkar faktiskt som om SR:s Nils Horner är den ende på plats. Undrar när det kommer att gå upp för resten av världens medier. Oavsett vad kan man ju bara hoppas att den förhållandevis stora medieuppmärksamhet demonstrationerna i Burma nu får kan bidra till en mörkröd revolution i bemärkelsen mörkröd som de demonstrerande munkarnas klädnader och inte mörkröd som blodröd.

En helsidesannons i dagens New York Times är mycket iögonfallande: Det handlar om den iranske presidenten Mahmoud Ahmadinejads besök på Columbia University idag — något som förvisso berörs också i det redaktionella materialet men då på det utomordentligt neutrala och sakliga sätt som Times och andra seriösa dagstidningar är känd för: En i krönikeform noggrann genomgång av Ahmadinejads politiska gärning hittills och en väl avvägd problematisering av hans kontroversiella ställning i världspolitiken. Helsidesannonsen (undrar vad en sådan kostar!) har avsändaren freedomswatch.org och följande text:

“Ahmadinejad is a terrorist. Columbia University is wrong to give him a platform. Iranian president Mahmoud Ahmadinejad threatens our nation and the freedoms we value. He has supported attacks on our soldiers and our allies. He should be treated as the terrorist that he is. (…) Columbia should be ashamed of its actions. Freedom’s Watch knows that America and the forces of freedom are right. We know that the threat of terrorism is real. And we know Democracy must prevail. (…)”

Morgondagens fylliga utgåva — den köper jag så fort jag ser den, lita på det — innehåller säkert intressant och heltäckande rapportering från händelsen. Min amerikalängtan — att få vara nära, iakkta och studera det mångfacetterade politiska och kulturella USA — har redan fått en liten smakbit av lystmäte. Min okuvliga vilja att reflektera och reagera här på Röda Nejlikan har just fått sitt första trevande resultat.

Ladies and Genlemen at home and abroad: I now step on american soil.

22/9 2007

Änglar finns!
(Utanför Murgrönan på lördagar)

Två dagar innan avfärd till Kalifornien är kanske en märklig tidpunkt att köpa bokhyllor och möblera om hemma och ändra bland alla böcker men vi kunde verkligen inte låta bli när vi fann två sjuttiotalsbilly på Murgrönan i eftermiddags — alltså 90 cm breda med riktig träfaner och en spalt av massivt trä längst ut på varje hyllplan så att de inte bågnar så som moderna billy med plastfolie gör efter bara några månader med böcker i — och de kostade 185 kronor styck och är i nästan mint-skick så vi slog till direkt. Att det var två dagar innan amerikaresan föreföll plötsligt vara en bagatell så liten att den knappt krävde att nämnas i en viskning när det slog oss att vi ju helt saknade transportmöjligheter; ingen bil och min svåger var med sin på Clas Ohlson i Malmö och beräknades inte komma tillbaka förrän efter Murgrönan stängt och visst har de en billig utkörningstjänst men som sagt, jag far snart till USA och D. har inte tid att sitta hemma och vänta på flyttgubbar en hel dag utan har — milt uttryckt — fullt upp i labbet på KC. Svågerns eventuella förutsättningar att hjälpa till med det hela i nästa vecka hade precis parlamenterats färdigt per telefon med densammes fru, min syster (för själv hade han såklart “glömt” sin mobil hemma), när jag fick syn på en kille med en lastbil på gatan utanför Murgrönan. Den som inte frågar får aldrig något, han jag tänka och sen utspelade sig följande konversation:

Jag: Jobbar du där inne?
Han: Nej.
Jag: Hur mycket skall du ha för att köra två bokhyllor till Vildanden åt mig?
Han: Det kan jag göra gratis. Det är lugnt.

Varpå han hjälper mig att bära ut bokhyllorna ur butiken, går in igen och hämtar tidningspapper att lägga på golvet i lastbilen för att “annars blir dom förstörda”, kör hyllorna och oss till Vildanden, pratar under färden om att “man ger och tar i livet” och att man måste ha något bra att visa Sankte Per, hjälper till att lasta ur hyllorna och bära dem till vår dörr och vägrar — verkligen vägrar — sedan att som tack ta emot en flaska champagne vi hade hemma. Jag memorerade bilnumret och via Vägverkets sms-tjänst vet jag nu vad ägaren heter och kan skicka ett kort. Minst. Inte utan dock att man kommer att tänka på den lite ovanliga men schyssta låten från Hasseåtage-revyn Glaset i Örat som går ungefär så här:

Änglar finns, men de är få, det är sällan de syns,
men då och då kan man upptäcka en,
jag tror de bor i Vilhelmina

Ja, det där med Vilhelmina vetefan men i övrigt är den rätt fin och passande.

Uppdatering 23 sept: Och som om det inte var nog med serendipitet igår; tror ni inte att den hjälpsamme killen satt på Grand Hotel igår kväll när vi kom dit för att dricka en öl? Det gjorde han och innan han visste ordet av hade han en Gambrinus framför sig. Lite chockad, men glad. Är det bara Lund som är litet eller hade vi en makalös turdag igår?

15/9 2007

Antingen har man demokrati eller så har man inte demokrati

Jag har sagt det förr och nu känner jag mig föranledd att säga det igen: Sverigedemokraterna är ett betydligt mindre problem än de mått och steg som övriga partier anser skall vidtas för att hantera Sverigedemokraterna. Statsvetaren Olof Ruin skriver också om detta på DN Debatt idag och för ovanlighetens skull är det ett sakligt debattinlägg på DN Debatt. Försöken att frysa ut Sverigedemokraterna som tillämpades under valrörelsen och den första tiden efter valet var ju ingenting i jämförelse med det vansinniga utspel som alliansens fyra partisekreterare gjorde på DN Debatt den 17 augusti om att man genom grundlagsändringar skulle kunna skydda sig mot partier som Sverigedemokraterna, och Olof Ruin diskuterar igenom vansinnet grundligt och förtjänstfullt. Jag har en annan stil, och därför tänker jag formulera det hela på mitt eget sätt. Detta är min tolkning av vad svenska politiker står för i sammanhanget: De sju riksdagspartierna vill vara de enda sju i riksdagen, deras företrädare har ingen demokratisk ryggrad att tala om, för de anser att de själva per definition är mera demokratiska och därmed godkända för att delta i demokratin. De skyr inga medel för att fly de verkliga problemen, bland annat för att de inser att de delvis själva är orsak till dem, och de vill hellre lagstifta bort de som har en annan åsikt än att övertyga väljarna om det felaktiga i den åsikten. Egentligen är det långt mera korkat och skrämmande än alla Sverigedemokraternas idéer tillsammans.

13/9 2007

240 miljoner är bara ett första förband

Det förefaller hända mer i Rosenbad än det gjorde förr. Jag skriver förefaller eftersom jag absolut tycker vi verkar ha en aktivare regering nu än för ett par år sedan men samtidigt är jag skeptisk till det mesta de gör och vill inte verka vara en regeringskramare genom att ge dem en massa beröm, och sen följer jag kanske politiken med lite större intresse nu eftersom det trots allt är en borgerlig regering (och den borde åtminstone på pappret vara mindre dålig och mindre ointressant än en socialdemokratisk) så jag är försiktig med att hävda att det de facto händer mer. Även om det som sagt verkar så.

En sak som hände igår var ju att siffrorna för universitets- och högskoleanslagen i budgeten som läggs om en vecka offentliggjordes. I sin allmänna iver att “höja kvaliteten” (denna gången alltså inte “höja statusen”) skall nu alltså regeringen pytsa ut 240 miljoner kronor till universiteten och högkolorna för att bland annat öka lärartätheten, något som skall bidra till en kvalitetshöjning. Det är bland annat fråga om att öka antalet undervisningstimmar på utbildningar och kurser i humaniora, där vissa studenter vant sig vid att sitta i föreläsningssalen ungefär en timme i veckan. Så visst är tanken god, men det kan vara bra att tänka efter noggrannt också, och inte bara tänka gott.

Ironiskt nog sammanföll nyheten igår med att en enkät från SACO fann sin väg till mitt postfack på FPI, en enkät på vilken jag som fackansluten (ja, jag är faktiskt det) skulle lämna mina synpunkter om löneförhöjningen som förväntas den 1 oktober. Nu är jag ju externfinansierad och det innebär strängt taget att den löneförhöjning jag visserligen via en enkät får säga min åsikt om men som i övrigt facket driver fram måste betalas av det anslag på vilket jag bedriver min forskning. Och så är det ju: facket betalar inte de löner de höjer. Så vem gör det? Nu blir plötsligt både Göran Bexell (i p1-morgon idag) och Kåre Bremer (på sin blogg) dagens sanningssägare när de nyktert påpekar att regeringens “extra” 240 miljoner till universiteten inte kommer att leda till en ökning av lärartimmar för studenterna utan bara täcka upp så att minskningen kan utebli. Den minskning som är en följd av att höjningen av lärarlönerna inte täcks av PLO. (Nu tror ni jag väl är galen. Nej, jag menar Pris- och Löneomräkningen, inte Palestinian Liberation Organization.)

Göran Bexell sa en gång — jag minns inte om det var till mig direkt eller till någon jag känner som sedan återberättat det — att snart kommer universitetslärarna att ha avskaffat sig själva, om inte löneökningarna bromsas eller finansieras. Och då är det rätt uppenbart att en 240 miljoners “satsning” på högskolan är inget annat än ett första förband. Fortsättningen på det hela kan ju bli en intressant fråga för herr högskoleministern.

11/9 2007

Skyltar på stan i Lund

Det var länge sedan en bloggpost här på Röda Nejlikan ackompanjerades av egenhändigt tagna foton, men nu blir det ändring på det. Lite grann redan på språng mot USA — om två veckor bär det av till Stanford och Bay Area för två månaders intensiva studier av labbet SSRL — och med FPI i allmänt flyttkaos är jag i ett mellanläge som är svårt att bemästra, jag är en sån som har svårt att hitta disciplinen när det saknas kontinuitet i vardagen. Därför tog jag lite stan-tid idag (dvs tid på stan, inet tid med någon som heter Stan) och satte mig att läsa på Arimans uteservering (trots för låg temperatur får man ta vara på att man kan vara ute, rätt vad det är har vi november!) och flanerade sedan en stund, det känns som längesedan. Snart förbannade jag mig själv att jag inte hade med mig kameran, men de motiv jag fann funkade med mobilkameran som jag annars aldrig använder. Så fick jag också använda blåtanden i mobilen och MacBooken, inte heller det sker särskilt ofta.

Nåja, vad är det nu för löjliga skyltar jag förevigat? Den första sitter i skyltfönstret hos Antikvariat Lengertz på Stora Gråbrödersgatan och den påminde mig om historien en god vän berättade som var i München den 24 juni 2006 och såg Sverige förnedras av tyskarna i VM-åttondelen, själv kände han sig också mycket förnedrad och det blev knappast bättre av att han på tunnelbanan tillbaka från stadion i Garching in till stan satt mittemot några tyska “småglin” som gjorde sig lustiga över det dåligt presterande svenska landslaget och sa att Sverige bara är ett “möbelland”. jag hade glömt historien och så kul är den kanske inte om man inte hört polarn själv berätta den (då är den kul) och Svenskt Möbellexikon i tre band påminde mig.

Den andra skylten sitter i fönstret hos Mattsons Foto på Klostergatan och det kanske inte är så enkelt att se vad det står så här kommer ett förtydligande: “Obs! Dyrbara kameror förvaras ej i butiken nattetid.” Inget konstigt med det, utom att texten står på svenska, engelska och polska. Var och en får dra sina slutsatser, men visst är det lite dråpligt.

Den sista bilden hade jag glömt, den tog jag på Annehem i juni när jag var ute och promenerade med min näst yngste systerson i hans vagn. Fyra månader gammal var han då och somnade i princip bara om man körde honom i vagnen. Således vaknade han också när jag stannade för att ta den här bilden, och var ganska sur. Men det hör ju till, och det är snarast gatunamnet som jag bryr mig om just nu: Lavett är ju ett något humoristiskt men också otrevligt ord för snyting. Numera. Enligt SAOB betyder ordet “underlag (urspr. en stock) till ett tungt eldvapen” och det visste jag inte för den enda betydelsen jag kände till var snyting eller örfil. Vilket fick mig att undra varför man kallat en gata så. Men runt omkring ligger ju Skyttelinjen, Skansvägen och Skjutbanevägen, så med förnyad kunskap hämtad från SAOB är ju det hela inte alls lika förvånande.

Det var ytterligare en sådan där bloggpost som inte handlar om något. Men det kanske behövs efter mina pretentiösa utfall de senaste veckorna. Om två veckor börjar rapporterandet från Bay Area.

8/9 2007

Antingen har man yttrandefrihet eller så har man inte yttrandefrihet

De som protesterar mot Lars Vilks teckning av profeten Muhammed som rondellhund anser att Lars Vilks genom tecknandet av bilden och Nerikes Allehanda (bland andra) genom publicerandet av den kränker muslimer genom att en bild sprids där Muhammed för det första avbildas och för det andra avbildas som en hund. Jag är dåligt bevandrad i muslimskt kulturellt bildspråk men något säger mig att hundar inte är de djur som anses fräschast bland folk som dyrkar Muhammed. Med detta finns flera problem som egentligen har glasklara och odiskutabla lösningar om man befinner sig i Sverige och anser sig följa svensk lag och tradition. Klart är förvisso att mullorna och shejkerna och imamerna och ambassadörerna och folket på gatan i Amman varken anser sig följa svensk lag och tradition (av förklarliga skäl) eller anser att någon annan i världen har rätt att anse sig göra det, kanske speciellt inte i Sverige, även om det antagligen skulle vara det enklaste landet att acceptera att folk anser sig följa svensk lag och tradition i. Hur som helst utgår alltså de uppretade muslimernas kritik som jag förstått det från följande två principer:

1. Enligt Islam bör man inte avbilda profeten.
2. Om man i alla fall avbildar profeten så skall man göra det med respekt, och en hunds skepnad är enligt en vanlig uppfattning (också i Sverige) inte ett respektfullt val av utklädnad för profeten.

De problem som dessa principer innebär i Sverige är för det första att det inte finns stöd i svensk lag (ej heller i traditionen) för ett förbud mot avbildandet av specifika historiska personer, oavsett vilka livsåskådningskonnotationer sådana historiska personer har. För det andra är konstnären som ritar av Muhammed i en hunds skepnad inte muslim och således anser han sannolikt inte att Muhammed är en så utomordentligt speciell person att han inte bör avbildas. Troligtvis anser han heller ej att Muhammeds goda rykte skadas av att kläs i en hunds skepnad, kanske anser han tvärtom att han bidrar till att sprida kunskap om Muhammeds existens genom att låta hans person ta en plats i en oerhört folklig tradition med vissa konstnärliga inslag som fått mycket uppmärksamhet inte minst i landsorten där behovet av folkbildning i exempelvis historia kan anses vara skriande. Kanske tycker Lars Vilks att hundar är utomordentligt trevliga djur och skulle inget hellre vilja än att hans egna idoler om han har några avbildades som hundar?

Det jag inte kan förstå — och nu skall jag förvarna alla och envar att tonen i detta stycket kanske kommer att vara lite mer allvarlig än i det tidigare — är hur vissa religiösa personer kan bli så fruktansvärt indignerade över saker som icke-religiösa personer hittar på. Om två personer som delar samma livsåskådning förolämpar varandra utgående från den livsåskådningen är det ju klart att de per definition kränker varandra, eftersom de är ömsesidigt medvetna om vad de sysslar med, också på ett andligt och ideologiskt plan. Det vill säga: tror båda på Jesus så har en smädelse av Jesus viss betydelse då den är medveten och baserad på trossatser. Men om den ena inte tror på Jesus så är ju hans eller hennes smädelse av densamma bara tom och ihålig. Visst kan den trots detta uppfattas som en kränkning, men en sådan kränkning borde vara lätt att hantera om man vet att den som utför den faktiskt i en djupare mening inte begriper vad han eller hon har gjort sig skyldig till. Och då menar jag begriper på flera olika plan. Det kan vara allt ifrån att man faktiskt inte ens vet vem Jesus var eller av vissa anses ha varit, till att man tycker att Jesus var en falskspelare som utgav sig för att vara saker han inte var och därmed saknar betydelse. Och det är faktiskt definitionsmässigt väldigt svårt att använda något betydelselöst som medel för kränkning.

Sen är det ju klart att saker kan vara väldigt otrevliga ändå. Som till exempel att använda sig av det som någon annan anser vara det allra heligaste för att avsiktligt skada den personen. Något i den stilen skulle man eventuellt kunna tolka Muhammed-hunden som om man inte känner till alla detaljerna, vilket förvisso flaggbrännarna i Pakistan inte gör (de vet ju inte ens vilka färger Svenska flaggan har, ej heller förefaller de känna till att Fredrik Reinfeldt sällan klär sig i grönt). Och eftersom vissa grupper av redan utsatta människor med vissa trosuppfattningar kommer att anse sig kränkta av teckningen är det kanske lite dumt eller väl provokativt att publicera den. Men det går också att hävda att det är fullt rimligt att göra det, i yttrandefrihetens namn. Och jag tror personligen att det finns orsaker till att man publicerar Lars Vilks teckning som borde tas på betydligt större allvar. Till exempel att det extrema tänjandet av yttrandefriheten är ett symptom på att just den friheten är den enda oinskränkta friheten vi har i Sverige och att den därför utnyttjas hej vilt av folk som önskar sig generellt mer frihet. Eller att vissa människor till exempel i Sverige har en med okunskap uppblandad aggression mot vissa världsreligioner för saker som utförts i deras namn eller påstås ha utförts i deras namn. Och då kan det — som i andra sammanhang — vara svårt att skilja på sak, person och handling. Till de mer personliga överväganden jag har angående detta hör att jag själv ofta känner mig mycket provocerad av vissa företrädare för och utövare av vissa religioner därför att de anser sig ha tolkningsföreträde när det gäller filosofiska spörsmål, monopolställning i moraliska frågor och en allmänt dömande attityd till allt och alla som inte följer deras exempel. Och att jag känner mig provocerad eller till och med kränkt av det är inget som får mig att vilja förbjuda vare sig religioner eller utövandet av dem — tvärtom sätter jag en ära i att bita ihop och ignorera galenpannorna, för jag är ju ändå mycket medveten om mina egna moraliska överväganden och att jag anser att de är bra och funktionella. Och då är det ju makalöst märkligt att inte dessa religiösa personer, som anser sig besitta ett sådant fantastiskt moraliskt övertag gentemot oss andra — deras moral är ju given av Gud! — inte bara kan låtsas att de inte hör när jag fäller en syrlig kommentar om Jesus eller skita i att köpa lösnummer av Nerikes Allehanda när de publicerar en teckning av profeten som hund.

För med yttrandefriheten följer ju faktiskt rättigheten att inte lyssna när någon yttrar sig. Vilket förvisso är en viktig del i det som gör yttrandefriheten till en icke förhandlingsbar frihet. Antingen har man den eller har man den inte. Och har man den är det i högsta grad tvivelaktigt att försöka att i efterhand inskränka den för att några okunniga galningar i förtryckarregimer kräver någon slags respekt. Som om de någonsin visat oss (eller sina egna folk för den delen) den typen av respekt.

2/9 2007

“KU ska avgöra om Bildt är privatperson eller utrikesminister”

Sveriges mest populära blogg — populär på snart sagt alla sätt inklusive att smäda och ställa sig helt oförstående inför — är nog Carl Bildts. Det har väl tydligt framgått att jag uppskattar och gärna försvarar bloggen som kommunikationsmedel, och som första råd till de som smädar Carl Bildts blogg eller ställer sig oförstående inför den vill jag bara säga att det är betydligt mera frivilligt att läsa den än att få sitt liv detaljreglerat av rikspolitikernas nycker, naturligtvis helt oavsett dessa rikspolitikers partifärg. Vår utrikesminister vill kommunicera öppet och personligt med de människor han representerar, en sund strävan eftersom hans arbete i övrigt består av att han sitter i Arfurstens Elfenbenstornspalats och skickar hemligstämplad epost och reser världen över och agerar hela Sveriges representant i en herrans massa knivskarpt viktiga sammanhang, utan att Sverige egentligen har någon chans alls att få briefa honom i förväg i vad Sverige egentligen anser. Då vill han gärna förklara för den som vill läsa vad han anser och varför. Och vad han egentligen gör i Svenska folkets namn. Det tycker jag är bra. Men det har ju framgått ganska tydligt att inte alla tycker det. Problemet är att folk har så förtvivlat svårt att låta bli att läsa en blogg som de inte tycker om och som de inte tycker borde få finnas. Och det är ju egentligen inget annat än fullständigt sinnesrubbat.

Sinnesrubbat förefaller vara ett adekvat sdjektiv att sätta på allt som händer kring Carl Bildts blogg utom just bloggen och han själv. Nu skall nämligen Konstitutionsutskottet avgöra om Carl Bildt är privatperson eller utrikesminister, uppger Aftonbladet. I Godmorgon Världen idag intervjuas utrikesministern på en dålig telefonlinje från Bagdad dit han rest tillsammans med migrationsminister Billström. Han får mycket riktigt frågan om han tänker blogga från Bagdad och om det i så fall är som privatperson eller utrikesminister han kommer att göra det, eftersom KU skall utreda detta. Carl Bildt tycker att det skall bli intressant att få reda på vad KU anser i frågan om vem han egentligen är.

Det är ju tur att sinnesrubbade företeelser ofta är en smula komiska, annars undrar jag om jag hade stått ut med det politiska/mediala Sverige.

1/9 2007

Hellre Stureplan än Vingåker, men helst av allt liberal politik

Centerpartiet håller riksstämma och jag får väl — med hänvisning till att ärlighet är det bästa medlet i den allra mesta kommunikation — börja denna bloggpost med att erkänna att jag röstade på Centerpartiet i höstas. Nu var väl i och för sig orsaken till det just då att Centern föreföll vara det minst dåliga alternativet, jag tyckte då som nu att ingen politiker i Sverige egentligen har någon riktig ryggrad överhuvudtaget. Men det är ju också — som jag brukar säga — viktigt att skilja på sak och person och många som av olika infantila anledningar hatar den borgerliga regeringen har ju förtvivlat svårt att erkänna till exempel att Fredrik Reinfeldt är mera lågmäld och har en mera ödmjuk attityd än Göran Persson, helt enkelt för att ingenting någonsin kan kläs i positiva ord som har med de borgerliga att göra. Jag skulle nog själv vara en glashussittande stenkastare om jag inte nu också erkände att jag i flera år har haft oerhört svårt att finna någonting med socialdemokraterna som går att klä i positiva ord, men det här med sten i glashus har jag som bekant en lite mer avslappnad relation till än de som rör sig på de tryckta mediernas debattsidor, och dessutom skiljer jag som sagt var på sak och person: Jag tycker Morgan Johansson verkar snäll, Leif Pagrotsky har god musiksmak, Anna Lindh var en sjuhelsickes skicklig utrikespolitiker, Margot Wallström är det fortfarande, för att inte tala om Jan Eliasson, Thomas Bodström var duktig på fotboll även om han spelade i AIK och Björn von Sydow har humor.

Men nu var det ju inte socialdemokraterna jag skulle diskutera idag utan centerpartiet, och även om jag gillar Maud Olofsson, Andreas Carlgren och Fredrik Federley som personer finns det nog ändå ingen nisse i det partiet som är helt hundra. Då skulle de ju inte vara politiker, lyder min enkla slutsats. Ja, det sistnämnda var ett uttryck för politikerförakt, men så hör jag ju också till dem som anser att alla auktoriteter ständigt förtjänar att ifrågasättas, och de som byggt sin auktoritet uteslutande på att de har olika åsikter om hur 1200 miljarder av medborgarnas pengar skall användas, de förtjänar nog fanimej lite förakt alltså.

Därför är det nu ganska lätt för mig att — med hänvisning till de vattentäta skott mellan sak och person jag försöker bygga upp — stämma in i eller kanske stämma upp i en hyllningssång över endel av det Centerpartiet hittills beslutat på sin stämma. Hurra för:

• att på allvar utreda platt skatt
• att avskaffa värnskatten
• att slopa kårobligatoriet för studenter
• att avskaffa fribeloppet för studiemedel
• proportionalitetsprincipen för arbetsmarknadskonfilkter
• skattesänkningar på öl och vin
• “värderingsskifte” och att “vädra ut gammal sossepolitik”

Jag gillar Maud, men mest gillar jag Centerpartiet. Jag gillar Fredrik Federley, men mest gillar jag det han sa i Studio Ett i förrgår på frågan om inte Stureplanscentern var ett provocerande namn. Federley svarade att om det faktum att det finns centerpartister på Stureplan är provocerande, så är problemet betydligt större än vad man kallar en partiavdelning.