Mina Damer och Herrar…
Sverige har begåvats med en forskningsminister!

Fler och fler har svårt att skilja på sak och person, även de som är personerna som inte skiljs från sakerna. Mer än så tänker jag inte kommentera Eva Lundgrens mothugg idag. Man skall inte orera över saker man inte vet så mycket om, och jag har verkligen dålig koll på “Eva Lundgren affären” eller vad vi nu skall kalla den. Andra saker i det forskningspolitiska Sverige är mer uppseendeväckande idag. Sedan länge är det ju klart att Leijonborg avgår som folkpartiledare om någon vecka och det har ju med rådande situation i Rosenbad varit ganska spännande att vänta på beskedet om hans framtida statsrådsstatus. Det beskedet kom idag, och det var faktiskt ganska positivt.

För något halvår sedan när jag var på kalas hos några goda vänner var det någon som sa “Du, Olof, du har väl koll på det där, vilka har egentligen varit utbildningsministrar i Sverige efter Carl Tham?” och jag tänkte raskt rabbla “Östros, Pagrotsky, Leijonborg” men tänkte efter och kom fram till att den frågan faktiskt närmast är att betrakta som retorisk. Har vi haft någon utbildningsminister i Sverige efter Carl Tham, jag menar någon utbildningsminister som gjort något, som hörts, synts eller märkts? Knappt. Utom möjligen då Leijonborg. Nu avgår han som partiledare men vill så gärna vara kvar i departementet och det har jag inga svårigheter att förstå med tanke på vad som faktiskt hänt där det senaste året. MAX IV är på departementsnivå och ESS skvalpar ju redan runt däruppe, Honeth är statssekreterare, och framförallt har herr ministern pratat lite då och då om forskning och Sverige som forskningsnation. Vilket ju är mer än de där båda anonyma typerna gjorde under sina sammanlagda åtta år på posten. Av andrahandskällor som jag litar på har jag dessutom fått höra att Lejonborg är en lyssnande och intresserad minister som tar folk på allvar och verkligen känner genuint för svenska forskningssatsningar. Det är klart att det borde vara normen, men efter Östros och Pagrotsky är det ju snarast en radikal förbättring. Nu verkar det också bli så att Sverige för första gången får en Forskningsminister. Leijonborgs nya titel blir “högskole- och forskningsminister” och efter vad jag uttryckte i en parentes häromdagen är det faktiskt ganska glädjande.

Han har partiledarskapet och prestigen bakom sig. Hans nye chef, Major Björklund, blir departementschef och ansvarar för skolan och utbildningen på ett övergripande plan. Han gillar forskningssatsningar och ömmar för högskolan, och dessa två områden blir hans nya ansvar. Jag hoppas att han får behålla sin statssekreterare. Jag skiter i vad han har för partibok. Det hela ser faktiskt ganska ljust ut.