Kai Siegbahn avliden

Där ser man vad man faktiskt kan missa när man har semester och dessutom befinner sig utomlands — Kai Siegbahn avled den 20 juli. Först idag, alltså en månad senare, fick jag reda på det via nekrologen i DN (ej på nätet). Nyheten släpptes i nämnda tidning den 4 augusti och den dagen kom jag som bekant hem från Tjeckien och svenska medier var mycket upptagna av ett annat dödsfall, en annan känd svensk hade avlidit, också han 89 år gammal. Nåväl, Kai Siegbahn var alltså gammal men hans frånfälle är inte obetydligt, han var den senaste svenske nobelpristagaren (1981, fysik) och jag har dessutom stött på honom flera gånger i min egen forskning, som professor i Uppsala och nobelpristagare för sina insatser för fotoelektronspektroskopin är han av betydelse för synktrotronljusforskningen i Sverige och i världen och således också i Lund. Ett trevligt sätt att hylla avlidna är att berätta anekdoter. Därför skall jag nu dela med mig av de sammanlagda anekdotiska fragmenten om Kai Siegbahns förhållande till synkrotronljuset som jag samlat ihop under mitt hittillsvarande avhandlingsarbete.

Vid tiden för sitt nobelpris (alltså 1981) var Kai Siegbahn 63 år och alltså inte riktigt i pensionsåldern men ändå så gammal att han säkert var en försvarare av sina egna paradigm och således såg på vissa nymodigheter inom ämnet med viss skepsis. Detta är ofta vetenskapens natur — jag försöker på intet sätt tala illa om de döda — det är i allmänhet inte nearly emeritis uppgift att vara nydanande (även om vissa är det ändå) och det skall man nog undvika att klandra dem för mycket för. Kai Siegbahn hade som vi vet dessutom åstadkommit saker som givit honom Nobelpriset i fysik, och det kanske kan ursäkta en viss pastoratsmentalitet, även om det inte var det saken gällde, vilket vi kommer till längre fram. Hur som helst sägs det att Kai Siegbahn till en början var mycket skeptisk till synkrotronljus och direkt motståndare till planerna för MAX-lab; vid en workshop som hölls om MAX-lab i Göteborg i mitten på sjuttiotalet skall Kai Siegbahn enligt uppgift ha lyckats åstadkomma att ett speciellt erinrande från honom själv infogades i handlingarna till konferensen i vilket han starkt avrådde satsningar på acceleratorprojektet i Lund. Motiveringen var att han själv med sin roterande anod i Uppsala fick betydligt bättre spektrum än man vid den tiden i allmänhet lyckades åstadkomma med synkrotronljus — vilket naturligtvis var sant, resultaten var minst sagt skakiga vid ringarna — och att det därför var waste of money. Som vi vet dröjde öppnandet av den första ringen på MAX-lab till 1986 och på den tiden hade utvecklingen på många områden tagit flera kliv och ögonvittnen har berättat hur forskare brast i gråt av ren och skär lycka när de första spektran producerades vid spektroskopistrålrören på MAX I. Kai Siegbahn lär mycket riktigt ha ändrat uppfattning efter detta — tillräckligt många av hans före detta studenter och doktorander förefaller ha haft med sig helt oemotståndligt fantastiska spektran hem till Uppsala efter sina besök i Lund för att också gamle herr nobelpristagaren Siegbahns forskarhjärta skulle smälta. Anhängare var han tvivelsutan efter det.

Så Kai Siegbahn var aldrig direkt inblandad i MAX-lab, och labbet blev bevisligen byggt trots hans invändningar. I periferin till MAX-labs historia finns han emellertid och även periferin är ofta viktig. Så det fick bli min hyllning.