17/8 2007

Susanna Alakoski:
Allt är skit och det är alla andras fel och mest alliansen och miljonprogrammet och städningen och alla är dumma

Susanna Alakoski sommarpratade häromdagen — jag gillade hennes debutroman även om jag tyckte det var väl mycket elände — nu kom förklaringen till det i alla fall, tillsammans med en hel del annat. Kanske har jag aldrig hört någon säga så mycket dumheter i radion. Jag förundras inför det faktum att mänskan lyckats snyta ut en så pass bra och välskriven bok — man får heller till yttermera visso inte augustpriset om man skriver dåligt eller skriver en dålig bok — för Susanna Alakoski verkar faktiskt vara helt ute och cyklar. Jag önskar verkligen att hela programmet var ett enda stort skämt. Jag håller verkligen tummarna för det.

Men detta är nog allvar och tonen slås an direkt och jag vet efter att ha läst Svinalängorna att Susanna Alakoski rimligtvis måste vara någon slags feminist och sådana tycker jag om när de är kulturellt sinnade och intellektuella för då brukar de bjuda på sinnrikt, nyanserat och ibland även humoristisk feministsnack, men Susanna Alakoski är verkligen inte sinnrik, hon är långt ifrån nyanserad och hon verkar ha en sådan brist på humor att jag blir uppriktigt orolig för hennes psykiska hälsa. Men feminist är hon i varje fall, och jag tänker inte i sak bestrida något av det hon säger om männens historiska dominans av samhället, däremot tänker jag i högsta grad ifrågasätta värdet av att domdera om dessa missförhållanden på ett så barnsligt och onyanserat sätt. Dessutom skiljer hon ju sig från riktigt konstruktiva feminister genom att hon underkastar sig historien och orättvisorna, hon är ett offer och inget annat, inget kan någonsin bli bättre, allra minst genom att man tar lite egna initiativ och speciellt inte med en borgerlig regering. Den får för övrigt en släng riktigt märkligt infantil kritik; Susanna Alakoski förefaller på allvar mena att de fyra allianspartierna med inspiration från Expedition Robinson bildat en “pakt” och “nu kan de gemensamt rösta ut vem som helst ur Sverige.” Det säger hon redan efter en kvart och där kom min första misstanke — som alltså inte verkar besannas — att det hela var ett stort skämt.

Men det var sannolikt allvar och värre blev det. Med utgångspunkt i Nationalteaterns låt Barn av vår tid ondgör sig Susanna Alakoski över miljonprogrammets bostadsområden och verkar tro att det föreligger ett oantastligt och absolut kausalt samband mellan att höghus byggs och att ungdomar sniffar thinner i närheten av dessa höghus. Hon raljerar över vilka problemområden som skapades i och med miljonprogrammet men hon verkar inte ha tänkt på vilka politiker som genomförde miljonprogramssatsningen och varför. Eller att det finns — och under hela 1900-talet har funnits — politiska alternativ som har och har haft alternativ. Nej, visst. Här måste vi vara konsekventa, de har ju en “pakt” och skall “rösta ut” folk från Sverige.

Men framförallt pratar Susanna Alakoski om städning. Hon ifrågasätter att staten subventionerar hushållsnära tjänster, det vill säga hon undrar “varför skattepengar skall användas till att välbärgade skall få sina hem städade nästan gratis”, men hon har ju uppenbarligen inte förstått att det enda staten just nu försöker göra angående hushållnära tjänster är att driva in lite mindre pengar från städerskor och deras arbetsgivare. Att hon inte har fattat det blir ännu tydligare när hon berättar historien om när hon själv som tonåring städade svart hemma hos “Herr och Fru Tandläkare” som hade ett stort hus i Ystad och inte “tid eller lust att städa alla sina rum själva”. Hon fick hundra kronor varje gång, säkert en jättebra lön där och då och definitivt mycket mer än hon hade fått om hon jobbat vitt eftersom mer än hälften av den hundralappen då hade försvunnit i skatt och avgifter på vägen. Men det är ju ett faktum som är lätt att glömma. Riktigt tragiskt blir det — och det är här någonstans jag slutligen förstår att det hela inte kan vara ett skämt, för så sjuk humor har ju bara Henrik Schyffert — när hon förklarar att hennes syn på sitt eget liv är att vara evigt dömd till träldom:

“Det är klart att jag var avundsjuk på henne [fru tandläkare], för jag fattade så klart att jag aldrig skulle ha råd att ha det som hon när jag var klar med min utbildning och fick egna barn.”

Men det är ju inte hennes eget fel så klart. Det är ju någon annas fel:

“En städerska är en städerska och en koncernchef är en koncernchef, säger en instrumentell människosyn. Och en städerska anställer väl inte själv en städerska, lika lite som en målare anställer en egen målare. Och inget jobb är väl bättre än ett annat och som man bäddar får man ligga och man skall ta skeden i vacker hand och det är skillnad på folk och fä. Så vad är problemet liksom? Vi människor är olika intelligenta och vi är olika skaffade att ha olika jobb. Om det vore så enkelt!”

Med tanke på hennes egen syn på sina egna möjligheter att skapa sig en bättre tillvaro är det väl närmast hon som har en “instrumentell människosyn”? För det har man nog om det potentiella välbefinnandet det innebär att utföra ett arbete klanderfritt aldrig fått chansen i ens sinne för att det ständigt skymts av den bittra avundsjukan, att någon har det lite bättre:

“Och det var klart att det måste ha varit toppen för henne att ha en finsk liten Susanna hemma hos sig som visste hur man skurade muggen, hur man fick ryamattans borst att stå, hur man fick bort ilskna fettfläckar från köksluckorna, som visste hur en kran i badrummet återkromades med hjälp av en gammal tandborste. Så ordentlig som jag var, så noggrann, så plikttrogen. Fru Tandläkare såg uppriktigt ledsen ut när jag sa upp mig.

Klart hon var ledsen! Hon var ju nöjd med jobbet du gjort! Får man förresten påpeka att själva förutsättningen för din veckoliga hundralapp i tonåren var att Herr och Fru Tandläkare var just Herr och Fru Tandläkare?

Åsikter, åsikter, åsikter. Nej, det är klart att inte jag tycker att P1 skall censurera galenpannor som vill förlöjliga sig själva i radion. Och naturligtvis skadar det nog varken mig eller någon annan att Susanna Alakoski är bitter och desillusionerad så det skulle räcka och bli över för halva Österbotten. Men det är onekligen tragiskt att det skall behöva finnas begåvade människor som hemfallit åt sådan misantropi och nyansbrist. Och för den delen, sådan pinsamt dålig koll på läget. Någon borde kanske upplysa Susanna Alakoski om att Vad en liten Gumma kan gno med Monica Zetterlund från revyn Glaset i Örat inte alls handlar om städning. Eller att stadsdelen Nöden i Lund byggdes på 1800-talet och inte i miljonprogrammets 1960-tal och kanske påminna om vad en lägenhet där kostar? Sen skulle jag gärna vilja höra hur hon egentligen får ihop det där med att den dåliga kvaliteten i den svenska vården beror på alliansens nyligen genomförda sänkning av inkomstskatten.