5/8 2007

Mona (pratar) med hela svenska folket (och) säger absolut ingenting

En och annan sommarpratare trillade in i iTunes när jag äntligen fick tillräckligt stabil lina för att plocka hem dem efter semesterresan med sporadiska och taskiga wifi-uppkopplingar. Erland Josephson, Martin Kellerman, Magdalena Graaf, Lena Olin… Nej, givetvis gick vi rakt på Mona Sahlin och Paolo Roberto. En hel del skräp som lagt sig här hemma och som vi i sommarens lättja undlåtit att göra något åt innan resan och allt skräp man släpar med sig hem från Europa (knödelmix, sprit, böcker och tunnelbanekartor är favoriter i repris för min del) måste ju förvisso städas undan för att man skall kunna börja jobba ordentligt imorgon (avslöjande: tänkte börja skriva på en uppsats om molekyler) och sommarpratare är goda städkompanjoner. Så först Mona, sen Paolo.

Det krävs nog inte många akademiska poäng för att räkna ut vad jag tyckte om de båda programmen. Socialdemokraterna har troligtvis valt sin sämsta partiledare någonsin. Mona Sahlin säger absolut ingenting. Hon gillar Bruce Springsteen, det lyckades hon säga kanske fem gånger. Hon gillar Nelson Mandela, men finns det väl ingen som inte gör? Hon tycker att “en ny Liza Marklund” (jag antar att hon menar böcker även om det ständigt produceras nya Liza Marklund-kopior) tillhör livets bästa. Och hon gillar “kaxiga tjejer”. Hon uttrycker inget som inte sjundeklassare kunde skriva på Postis i Sydsvenskan, och just när det rör de här sakerna har sjundeklassare ofta — mycket beroende på bättre inlevelse — betydligt större trovärdighet. Mona Sahlin säger ingenting. Hon verkar inte vilja någonting. Inte så att jag tror att andra politiker skulle göra mycket bättre ifrån sig i ett sommarprogram, Maud Olofsson var också ganska blek i sitt program 2005, och vi får se vad Filippa Reinfeldt gör för intryck.

Inlevelsen hos Paolo Roberto är det inget fel på. Tänk vad det är skönt med icke-politiker com heller inte är kulturnördar som måste vara så satans poetiska eller svåra, eller programledare/sångare som måste vara så spektakulärt provocerande. Tänk vad det är skönt med en som bara säger som det är, varken mer eller mindre:

Vi har överlägset de högsta skatterna i världen, så frågan som vi skall ställa oss som skattebetalare är “har vi världens bästa polis, skola och sjukvård?” Hell, no! Jag kan faktiskt göra en statistisk undersökning när det gäller akutmottagningar runt om i världen, jag har uppsökt många, och jag vet vilken som är sämst. Sist jag var på akuten i Sverige fick jag vänta sju timmar! Det enda sättet att komma direkt till en akutläkare är om man har hjulspår över magen för guds skull! Skkolan funkar inte, polisen är en katastrof. Så får vi verkligen valuta för pengarna? Nej! En socialdemokratisk finansminister på trettiotalet sa att varje felinvesterad skattekrona är stöld från de fattiga. Och det är exakt vad våra politiker ägnar sig åt, de själ från de fattiga och de gamla och de sjuka. Med de skatter vi har så borde man bli hämtad i limousin när man är sjuk, för guds skull!

Men det har vi ju vetat länge att det är mycket viktigare för en politiker i Sverige idag att framstå som vanligt folk, alltså gilla Springsteen och Liza Marklund, än att säga som det är. Så länge man är folklig och berättar att man beundrar Nelson Mandela och vill att fler tjejband skall slå igenom gör det detsamma om man en gång i tiden som statsråd förskingrat tiotusentals skattekronor och kontinuerligt och konsekvent sticker huvudet i sanden inför snart sagt varenda problem som finns i det land man har för ambition att bli den högsta politiska ledaren för.