29/8 2007

Mina Damer och Herrar…
Sverige har begåvats med en forskningsminister!

Fler och fler har svårt att skilja på sak och person, även de som är personerna som inte skiljs från sakerna. Mer än så tänker jag inte kommentera Eva Lundgrens mothugg idag. Man skall inte orera över saker man inte vet så mycket om, och jag har verkligen dålig koll på “Eva Lundgren affären” eller vad vi nu skall kalla den. Andra saker i det forskningspolitiska Sverige är mer uppseendeväckande idag. Sedan länge är det ju klart att Leijonborg avgår som folkpartiledare om någon vecka och det har ju med rådande situation i Rosenbad varit ganska spännande att vänta på beskedet om hans framtida statsrådsstatus. Det beskedet kom idag, och det var faktiskt ganska positivt.

För något halvår sedan när jag var på kalas hos några goda vänner var det någon som sa “Du, Olof, du har väl koll på det där, vilka har egentligen varit utbildningsministrar i Sverige efter Carl Tham?” och jag tänkte raskt rabbla “Östros, Pagrotsky, Leijonborg” men tänkte efter och kom fram till att den frågan faktiskt närmast är att betrakta som retorisk. Har vi haft någon utbildningsminister i Sverige efter Carl Tham, jag menar någon utbildningsminister som gjort något, som hörts, synts eller märkts? Knappt. Utom möjligen då Leijonborg. Nu avgår han som partiledare men vill så gärna vara kvar i departementet och det har jag inga svårigheter att förstå med tanke på vad som faktiskt hänt där det senaste året. MAX IV är på departementsnivå och ESS skvalpar ju redan runt däruppe, Honeth är statssekreterare, och framförallt har herr ministern pratat lite då och då om forskning och Sverige som forskningsnation. Vilket ju är mer än de där båda anonyma typerna gjorde under sina sammanlagda åtta år på posten. Av andrahandskällor som jag litar på har jag dessutom fått höra att Lejonborg är en lyssnande och intresserad minister som tar folk på allvar och verkligen känner genuint för svenska forskningssatsningar. Det är klart att det borde vara normen, men efter Östros och Pagrotsky är det ju snarast en radikal förbättring. Nu verkar det också bli så att Sverige för första gången får en Forskningsminister. Leijonborgs nya titel blir “högskole- och forskningsminister” och efter vad jag uttryckte i en parentes häromdagen är det faktiskt ganska glädjande.

Han har partiledarskapet och prestigen bakom sig. Hans nye chef, Major Björklund, blir departementschef och ansvarar för skolan och utbildningen på ett övergripande plan. Han gillar forskningssatsningar och ömmar för högskolan, och dessa två områden blir hans nya ansvar. Jag hoppas att han får behålla sin statssekreterare. Jag skiter i vad han har för partibok. Det hela ser faktiskt ganska ljust ut.

28/8 2007

Rothstein-debatten, del 2

Bo Rothstein-debatten har under helgen spårat ur något om ni frågar mig. Folk — däribland min högt aktade bloggkollega Magnus — verkar ha lite svårt att skilja på sak och person i detta fall precis som med Eva Lundgren och det faktum att Bo Rothstein möjligen kan kallas kontroversiell gaphals har nu tillsammans med ett återuppfiskande av de gamla trätoämnena kring Eva Lundgren helt fått skymma den diskussion kring universitetens tjyv- och rackarspel jag hoppades debattartikeln skulle väcka men samtidgt befarade och förutspådde aldrig skulle ta fart. Det verkar som sagt vara så att vem som helst kan säga vad som helst om universiteten och forskningen i Sverige, ingen bryr sig ändå och min konspiratoriska sida gör sig påmind i att jag faktiskt undrar om det kanske finns en universitetens egen underrättelsetjänst som röjer undan all kritik innan den hunnit göra någon skada. Eller nytta. Om så är fallet — och för känsliga läsare skall jag nu påpeka att detta resonemang är både skämtsamt och spekulativt — skulle jag vilja varna Bo Rothstein för att äta sushi. Man vet aldrig vilka sällsynta radioaktiva ämnen som skummisar kan blanda ner i wasabin.

Skämt åsido — jag vidhåller att Bo Rothstein har rätt, och förklarar gärna än en gång att jag inte anser att Uppsala är unikt i detta avseende eller att Bo Rothstein är “guds bästa barn”, bara att han har något viktigt att säga, han har sagt det, dessutom med humor, och fler borde göra samma sak. Svenska universitet dignar av problem och Bo Rothstein skrapar bara på ytan. Eller som en professor i en intervju uttryckte det hela helt öppet och oförhappandes — väl medveten om att samtalet spelades in — då vi talade om de informella och inte alltid transparenta system som styr vid vissa institutioner vid Lunds Universitet:

“Ja visst. Ja, jag förstår precis din poäng, men jag ville bara vända på det och säga att det är samma människor som myglar på VR, och som myglar i alla högskolor”

Hur som helst, min kommentarsfunktion på denna blogg har tillsammans med övrig korrespondens i ämnet givit många intressanta länkar och uppslag: Jag skall när jag har tid sätta mig närmare in i “fallet Eva Lundgren”, tills vidare nöjer jag mig med att posta den länk jag fått till matematikprofessor Oleg Viro’s inspelningar och transkriptioner av samtalen med Uppsala Universitets rektor, tillsammans med ett citat ur dessa samtal som får tala för sig självt:

“2 000 000. But then in future you are not allowed to bad-mouth and slander the university. You sign today.”

Uttalat av rektor Anders Hallberg vid Uppsala Universitet. Alla kan läsa hela konversationen och bilda sin egen uppfattning. När jag gjort detsamma kom jag i alla fall till slutsatsen att det faktum att jag gjorts uppmärksam på denna “skandal” är fullt tillräckligt för att Bo Rothstein bör få beröm för sin debattartikel på en av Sveriges mest lästa debattsidor.

22/8 2007

Bo Rothstein har rätt men ingen jävel bryr sig

Nej, jag har inte missat Bo Rothsteins inlägg på DN Debatt idag, jag är bara lite sent ute att kommentera det. Det händer grejer i Universitetssverige, det är ett som är säkert. Och på DN Debatt har det den senaste tiden fått plats inte mindre än två innehållrika och viktiga inlägg. Det andra var naturligtis Mats Alvessons från 12 augusti. Detta måste helt enkelt bero på att de flesta ministrar och oppositionsföreträdare inte har bestämt sig för att öppna munnen ännu.

Parentes: Om ett par veckor avgår Lars Leijonborg som folkpartiledare och trots att jag tycker att folkpartiet och Leijonborg är hala ålar vars verkliga politiska motiv är höljda i dunkel, hoppas jag verkligen att nämnde Lars stannar på posten som utbildningsminister, ty sedan han tillträdde har den ena uppfriskande händelsen avlöst den andra, och då menar jag absolut inte att det är ministerns förtjänst alltihop, tvärtom är det ju uppenbart i varje enskilt fall att antingen Peter Honeth eller Anders Flodström ligger bakom det mesta även om just de båda gör lite olika mycket väsen av sig — nej Leijonborg uppges vara en ledare som låter andra göra en massa grejer omkring honom och det läget vill jag gärna behålla, i synnerhet om alternativet är major Björklund. Slut parentes.

Flodis inledde ju sin karriär som universitetskansler med att stjäla uppmärksamheten flera dagar i följd i somras då han basunerade ut sin kontroversiella idé att Sverige bara borde ha fem universitet och att studenter i humanistiska ämnen träffar lärare alldeles för lite. Innan semestern hann Flodis med att ge Vetenskapsrådet en välriktad känga (om än inlindad) då han menade att hans eget verk skulle vara bättre på “systembedömningar som måste vara mer pluralistiska” medan VR är “väldigt duktigt på att bedöma projektansökningar”.

Jag har sagt det förr: det är något skumt med Vetenskapsrådet och troligtvis skall det ses som ett bevis på detta att ingen därifrån verkade reagera på Flodis utspel. De kunde väl åtminstone sagt någonting? Nej, ok, skit samma, det är ju bara universitetskanslern, före detta rektorn vid KTH och LiU, professorn i fysik… ingen behöver ta det han säger på allvar. Idén om färre universitet väckte lite mothugg i alla fall men jag tror att på området utbildnings- och/eller forskningspolitik i Sverige kunde man i stort sett vara hur initierad, kunnig, eller för den delen högt uppsatt som helst, och säga något hur kontroversiellt eller intressant eller tänkvärt som helst (och säkert sant!) men ingen skulle bry sig om det om det inte handlade om betyg i grundskolan eller nobelpris. Därför blir min andra reaktion på Bo Rothsteins artikel idag att det kan göra detsamma hur bra och uppseendeväckande den är: Ingen kommer att bry sig i någon större utsträckning. Låt mig återkomma till det.

Min första reaktion var given: Han har ju Rothstein rätt. Jag tänker inte ge mig in på att citera artikeln, för i stort sett inget skulle i så fall förtjäna att utelämnas, så alla som läser detta och inte först läst Rothstein får klicka här och sen läsa vidare (Sen är han ju rolig också, det där sista om titlar från näringslivet påminner lite om en Mats Alvesson med lite mer humor.)

Vad nu med reaktionerna? Vi får väl vänta något dygn i alla fall innan de dimper ner på allvar, om de gör det. Hittills har jag bara hittat att Uppsala Universitets rektor Anders Hallberg svarar i SvD med att kritiken är “helt galen”. Inget pressmeddelande från Uppsala, ingen vidare rapportering i DN, inget i Sydsvenskan, vänta skall jag kolla svt… nej inget där heller. Jo vänta! ABC har ett litet reportage. Anders Hallberg säger sig vara “nedstämd”, men han stakar sig betänkligt när han skall försvara sitt universitet.

Tro mig, den här debattartikeln kommer att vara glömd om en vecka. Och just det är faktiskt betydligt mer tragiskt än att något gammalt dammigt universitet i en Stockholmsförort har underlåtit att leva upp till sina ideal.

21/8 2007

Kai Siegbahn avliden

Där ser man vad man faktiskt kan missa när man har semester och dessutom befinner sig utomlands — Kai Siegbahn avled den 20 juli. Först idag, alltså en månad senare, fick jag reda på det via nekrologen i DN (ej på nätet). Nyheten släpptes i nämnda tidning den 4 augusti och den dagen kom jag som bekant hem från Tjeckien och svenska medier var mycket upptagna av ett annat dödsfall, en annan känd svensk hade avlidit, också han 89 år gammal. Nåväl, Kai Siegbahn var alltså gammal men hans frånfälle är inte obetydligt, han var den senaste svenske nobelpristagaren (1981, fysik) och jag har dessutom stött på honom flera gånger i min egen forskning, som professor i Uppsala och nobelpristagare för sina insatser för fotoelektronspektroskopin är han av betydelse för synktrotronljusforskningen i Sverige och i världen och således också i Lund. Ett trevligt sätt att hylla avlidna är att berätta anekdoter. Därför skall jag nu dela med mig av de sammanlagda anekdotiska fragmenten om Kai Siegbahns förhållande till synkrotronljuset som jag samlat ihop under mitt hittillsvarande avhandlingsarbete.

Vid tiden för sitt nobelpris (alltså 1981) var Kai Siegbahn 63 år och alltså inte riktigt i pensionsåldern men ändå så gammal att han säkert var en försvarare av sina egna paradigm och således såg på vissa nymodigheter inom ämnet med viss skepsis. Detta är ofta vetenskapens natur — jag försöker på intet sätt tala illa om de döda — det är i allmänhet inte nearly emeritis uppgift att vara nydanande (även om vissa är det ändå) och det skall man nog undvika att klandra dem för mycket för. Kai Siegbahn hade som vi vet dessutom åstadkommit saker som givit honom Nobelpriset i fysik, och det kanske kan ursäkta en viss pastoratsmentalitet, även om det inte var det saken gällde, vilket vi kommer till längre fram. Hur som helst sägs det att Kai Siegbahn till en början var mycket skeptisk till synkrotronljus och direkt motståndare till planerna för MAX-lab; vid en workshop som hölls om MAX-lab i Göteborg i mitten på sjuttiotalet skall Kai Siegbahn enligt uppgift ha lyckats åstadkomma att ett speciellt erinrande från honom själv infogades i handlingarna till konferensen i vilket han starkt avrådde satsningar på acceleratorprojektet i Lund. Motiveringen var att han själv med sin roterande anod i Uppsala fick betydligt bättre spektrum än man vid den tiden i allmänhet lyckades åstadkomma med synkrotronljus — vilket naturligtvis var sant, resultaten var minst sagt skakiga vid ringarna — och att det därför var waste of money. Som vi vet dröjde öppnandet av den första ringen på MAX-lab till 1986 och på den tiden hade utvecklingen på många områden tagit flera kliv och ögonvittnen har berättat hur forskare brast i gråt av ren och skär lycka när de första spektran producerades vid spektroskopistrålrören på MAX I. Kai Siegbahn lär mycket riktigt ha ändrat uppfattning efter detta — tillräckligt många av hans före detta studenter och doktorander förefaller ha haft med sig helt oemotståndligt fantastiska spektran hem till Uppsala efter sina besök i Lund för att också gamle herr nobelpristagaren Siegbahns forskarhjärta skulle smälta. Anhängare var han tvivelsutan efter det.

Så Kai Siegbahn var aldrig direkt inblandad i MAX-lab, och labbet blev bevisligen byggt trots hans invändningar. I periferin till MAX-labs historia finns han emellertid och även periferin är ofta viktig. Så det fick bli min hyllning.

17/8 2007

Susanna Alakoski:
Allt är skit och det är alla andras fel och mest alliansen och miljonprogrammet och städningen och alla är dumma

Susanna Alakoski sommarpratade häromdagen — jag gillade hennes debutroman även om jag tyckte det var väl mycket elände — nu kom förklaringen till det i alla fall, tillsammans med en hel del annat. Kanske har jag aldrig hört någon säga så mycket dumheter i radion. Jag förundras inför det faktum att mänskan lyckats snyta ut en så pass bra och välskriven bok — man får heller till yttermera visso inte augustpriset om man skriver dåligt eller skriver en dålig bok — för Susanna Alakoski verkar faktiskt vara helt ute och cyklar. Jag önskar verkligen att hela programmet var ett enda stort skämt. Jag håller verkligen tummarna för det.

Men detta är nog allvar och tonen slås an direkt och jag vet efter att ha läst Svinalängorna att Susanna Alakoski rimligtvis måste vara någon slags feminist och sådana tycker jag om när de är kulturellt sinnade och intellektuella för då brukar de bjuda på sinnrikt, nyanserat och ibland även humoristisk feministsnack, men Susanna Alakoski är verkligen inte sinnrik, hon är långt ifrån nyanserad och hon verkar ha en sådan brist på humor att jag blir uppriktigt orolig för hennes psykiska hälsa. Men feminist är hon i varje fall, och jag tänker inte i sak bestrida något av det hon säger om männens historiska dominans av samhället, däremot tänker jag i högsta grad ifrågasätta värdet av att domdera om dessa missförhållanden på ett så barnsligt och onyanserat sätt. Dessutom skiljer hon ju sig från riktigt konstruktiva feminister genom att hon underkastar sig historien och orättvisorna, hon är ett offer och inget annat, inget kan någonsin bli bättre, allra minst genom att man tar lite egna initiativ och speciellt inte med en borgerlig regering. Den får för övrigt en släng riktigt märkligt infantil kritik; Susanna Alakoski förefaller på allvar mena att de fyra allianspartierna med inspiration från Expedition Robinson bildat en “pakt” och “nu kan de gemensamt rösta ut vem som helst ur Sverige.” Det säger hon redan efter en kvart och där kom min första misstanke — som alltså inte verkar besannas — att det hela var ett stort skämt.

Men det var sannolikt allvar och värre blev det. Med utgångspunkt i Nationalteaterns låt Barn av vår tid ondgör sig Susanna Alakoski över miljonprogrammets bostadsområden och verkar tro att det föreligger ett oantastligt och absolut kausalt samband mellan att höghus byggs och att ungdomar sniffar thinner i närheten av dessa höghus. Hon raljerar över vilka problemområden som skapades i och med miljonprogrammet men hon verkar inte ha tänkt på vilka politiker som genomförde miljonprogramssatsningen och varför. Eller att det finns — och under hela 1900-talet har funnits — politiska alternativ som har och har haft alternativ. Nej, visst. Här måste vi vara konsekventa, de har ju en “pakt” och skall “rösta ut” folk från Sverige.

Men framförallt pratar Susanna Alakoski om städning. Hon ifrågasätter att staten subventionerar hushållsnära tjänster, det vill säga hon undrar “varför skattepengar skall användas till att välbärgade skall få sina hem städade nästan gratis”, men hon har ju uppenbarligen inte förstått att det enda staten just nu försöker göra angående hushållnära tjänster är att driva in lite mindre pengar från städerskor och deras arbetsgivare. Att hon inte har fattat det blir ännu tydligare när hon berättar historien om när hon själv som tonåring städade svart hemma hos “Herr och Fru Tandläkare” som hade ett stort hus i Ystad och inte “tid eller lust att städa alla sina rum själva”. Hon fick hundra kronor varje gång, säkert en jättebra lön där och då och definitivt mycket mer än hon hade fått om hon jobbat vitt eftersom mer än hälften av den hundralappen då hade försvunnit i skatt och avgifter på vägen. Men det är ju ett faktum som är lätt att glömma. Riktigt tragiskt blir det — och det är här någonstans jag slutligen förstår att det hela inte kan vara ett skämt, för så sjuk humor har ju bara Henrik Schyffert — när hon förklarar att hennes syn på sitt eget liv är att vara evigt dömd till träldom:

“Det är klart att jag var avundsjuk på henne [fru tandläkare], för jag fattade så klart att jag aldrig skulle ha råd att ha det som hon när jag var klar med min utbildning och fick egna barn.”

Men det är ju inte hennes eget fel så klart. Det är ju någon annas fel:

“En städerska är en städerska och en koncernchef är en koncernchef, säger en instrumentell människosyn. Och en städerska anställer väl inte själv en städerska, lika lite som en målare anställer en egen målare. Och inget jobb är väl bättre än ett annat och som man bäddar får man ligga och man skall ta skeden i vacker hand och det är skillnad på folk och fä. Så vad är problemet liksom? Vi människor är olika intelligenta och vi är olika skaffade att ha olika jobb. Om det vore så enkelt!”

Med tanke på hennes egen syn på sina egna möjligheter att skapa sig en bättre tillvaro är det väl närmast hon som har en “instrumentell människosyn”? För det har man nog om det potentiella välbefinnandet det innebär att utföra ett arbete klanderfritt aldrig fått chansen i ens sinne för att det ständigt skymts av den bittra avundsjukan, att någon har det lite bättre:

“Och det var klart att det måste ha varit toppen för henne att ha en finsk liten Susanna hemma hos sig som visste hur man skurade muggen, hur man fick ryamattans borst att stå, hur man fick bort ilskna fettfläckar från köksluckorna, som visste hur en kran i badrummet återkromades med hjälp av en gammal tandborste. Så ordentlig som jag var, så noggrann, så plikttrogen. Fru Tandläkare såg uppriktigt ledsen ut när jag sa upp mig.

Klart hon var ledsen! Hon var ju nöjd med jobbet du gjort! Får man förresten påpeka att själva förutsättningen för din veckoliga hundralapp i tonåren var att Herr och Fru Tandläkare var just Herr och Fru Tandläkare?

Åsikter, åsikter, åsikter. Nej, det är klart att inte jag tycker att P1 skall censurera galenpannor som vill förlöjliga sig själva i radion. Och naturligtvis skadar det nog varken mig eller någon annan att Susanna Alakoski är bitter och desillusionerad så det skulle räcka och bli över för halva Österbotten. Men det är onekligen tragiskt att det skall behöva finnas begåvade människor som hemfallit åt sådan misantropi och nyansbrist. Och för den delen, sådan pinsamt dålig koll på läget. Någon borde kanske upplysa Susanna Alakoski om att Vad en liten Gumma kan gno med Monica Zetterlund från revyn Glaset i Örat inte alls handlar om städning. Eller att stadsdelen Nöden i Lund byggdes på 1800-talet och inte i miljonprogrammets 1960-tal och kanske påminna om vad en lägenhet där kostar? Sen skulle jag gärna vilja höra hur hon egentligen får ihop det där med att den dåliga kvaliteten i den svenska vården beror på alliansens nyligen genomförda sänkning av inkomstskatten.

14/8 2007

Tillämpad forskning marknadsförs med tillämpad alkoholpropaganda

Ett pressmeddelande från Lunds Universitet stör augustifriden så tillvida att det innehåller fördomsfulla antaganden om att människor som har uppseendeväckande stora mängder etanol i blodet ägnar sig åt “riskkonsumtion” och har ett “begynnande missbruk”. Man skall med hjälp av en ny metod utvecklad av Arthur Varga, “forskare i tillämpad biokemi” på LTH, kunna sticka folk i fingret och ta ut en bloddroppe och analysera den och så ser man om personen varit full i helgen. Utifrån det skall sedan all världens slutsatser dras. I meddelandet står att

Metoden är snabbare, billigare och mer pricksäker än nuvarande varianter, vilken gör den intressant för vårdcentraler, arbetsplatser och på andra platser där det är viktigt med hälsokontroller.

Nu skall inte Dr Varga (låter som en rollfigur spelad av Christopher Walken någon gång på åttiotalet, inte sant?) ta illa upp, han har säkert inte sämre avsikter än någon annan forskare (även om prefixet “tillämpad” framför “biokemi” väcker onda aningar), det är varken han eller hans forskning som är den egentliga måltavlan för denna dartpilskastar-bloggpost, nej, det är så att bakom pressreleasen ligger en Kristina Lindgärde som enligt LUCAT är vikarierande “informationschef” vid avdelningen för Informationsservice på LTH och hon kunde gott ha dämpat sin (antagligen undermedvetna) myndighetsutövariver något innan hon släppte iväg den här lilla elektroniska pamfletten. För jag har svårt att tänka mig att det är Dr Varga som ligger bakom det avslutande stycket:

10-15 procent av befolkningen står för 50 procent av all alkoholkonsumtion, vilket innebär att ca en miljon av den svenska befolkningen har en hög konsumtion, som kan vara skadlig och riskfylld.

Jag ifrågasätter sanningshalten i detta (även om orden kan vara påpassligt kommer flygande som ett försiktighetens återupplivningsförsök) och jag skulle önska att fru informationschef lärt sig lite elementär källhänvisning, men det är inte poängen. Det jag verkligen ifrågasätter är det relevanta — och för all del lämpliga — i att motivera forskning vid universitet med hänvisningar till tvivelaktig samhällsnytta. Om nu någon byråkrat anser att detta är bästa sättet att omsätta tredje uppgiften i praktiken kan de väl åtminstone anstränga sig för att framstå lite mindre som Bosse Ringholm. Genom att exempelvis skriva:

10-15 procent av befolkningen står för 50 procent av all alkoholkonsumtion, vilket innebär att ca en miljon av den svenska befolkningen har en förhållandevis hög konsumtion, som kan vara skadlig och riskfylld, men absolut inte måste vara det. Till exempel kan internationella jämförelser visa motsatta indikationer. Därför återstår antagligen mycket forskning på detta och andra områden innan Dr Vargas metod kan användas för tillförlitliga analyser av människors alkoholvanor.

13/8 2007

Augusti — en feelgood-post

Visst är väl augusti den bästa månaden? Jag kan inte dra mig till minnes att jag någonsin upplevt ett augusti med riktigt dåligt väder. Juni och juli kan förvisso regna bort — som i år. Juni och juli kan också vara infernaliskt heta — som i fjor. Men augusti är ju faktiskt alltid underbart. Ledigheten har tagit ut sin rätt, hjärnan (och hjärtat) längtar tillbaka till intellektuell verksamhet i lite högre tempo än sömnig somrig litteraturläsning, och alla vänner som varit mer eller mindre bortresta och upptagna sedan före midsommar och som man alltså inte kunnat träffa är hemma igen eller åtminstone på väg. Med det fina vädret följer ljumma kvällar att njuta allehanda mat och dryck i.

Sen är det klart att jag kanske är lite extra euforisk just idag. Inte bara beroende på att jag nästan alltid tycker att just nu är bäst. Min försenade födelsedagspresent av familjen — som utlovades då jag träffade dem i förra veckan — levererades idag och består i de två dvd-boxarna med Svenska Ords åtta filmer. Som den kalenderbitare jag är (och eftersom jag givetvis sett filmerna innan, dock i sub-dvd-kvalitet, aldrig mera!) tittar jag självfallet på extramaterialet först, en dokumentär där Hasse, Gösta Ekman, Grynet Molvig, Stellan Skarsgård, Per Åhlin och Mona Haskel berättar. Hasse är verkligen i sitt esse och sitter i trädgården utanför stugan på Vita Bergen och hinner med att härma både Bo Widerberg och okända danska cigarettagenter förutom alla inlevelserika kommentarer. Dvd-boxen med revyerna av samma duo fick jag av min käresta på själva födelsedagen för två veckor sedan. Den har jag tittat mycket noggrannt på sedan vi kom hem från Europa, men det är fortfarande mycket kvar.

Idag fick jag också ett litet genombrott i mitt skrivande, kändes det som i alla fall och det är ju känslan som räknas, som jag brukar säga. Och så kom ju D hem från Linköping. Och MFF vann för en gångs skull. Om två veckor skall vi på en väldigt god väns bröllop. Och sen är det ju bara en månad kvar innan jag åker till Stanford.

Hej vad det går!

5/8 2007

Mona (pratar) med hela svenska folket (och) säger absolut ingenting

En och annan sommarpratare trillade in i iTunes när jag äntligen fick tillräckligt stabil lina för att plocka hem dem efter semesterresan med sporadiska och taskiga wifi-uppkopplingar. Erland Josephson, Martin Kellerman, Magdalena Graaf, Lena Olin… Nej, givetvis gick vi rakt på Mona Sahlin och Paolo Roberto. En hel del skräp som lagt sig här hemma och som vi i sommarens lättja undlåtit att göra något åt innan resan och allt skräp man släpar med sig hem från Europa (knödelmix, sprit, böcker och tunnelbanekartor är favoriter i repris för min del) måste ju förvisso städas undan för att man skall kunna börja jobba ordentligt imorgon (avslöjande: tänkte börja skriva på en uppsats om molekyler) och sommarpratare är goda städkompanjoner. Så först Mona, sen Paolo.

Det krävs nog inte många akademiska poäng för att räkna ut vad jag tyckte om de båda programmen. Socialdemokraterna har troligtvis valt sin sämsta partiledare någonsin. Mona Sahlin säger absolut ingenting. Hon gillar Bruce Springsteen, det lyckades hon säga kanske fem gånger. Hon gillar Nelson Mandela, men finns det väl ingen som inte gör? Hon tycker att “en ny Liza Marklund” (jag antar att hon menar böcker även om det ständigt produceras nya Liza Marklund-kopior) tillhör livets bästa. Och hon gillar “kaxiga tjejer”. Hon uttrycker inget som inte sjundeklassare kunde skriva på Postis i Sydsvenskan, och just när det rör de här sakerna har sjundeklassare ofta — mycket beroende på bättre inlevelse — betydligt större trovärdighet. Mona Sahlin säger ingenting. Hon verkar inte vilja någonting. Inte så att jag tror att andra politiker skulle göra mycket bättre ifrån sig i ett sommarprogram, Maud Olofsson var också ganska blek i sitt program 2005, och vi får se vad Filippa Reinfeldt gör för intryck.

Inlevelsen hos Paolo Roberto är det inget fel på. Tänk vad det är skönt med icke-politiker com heller inte är kulturnördar som måste vara så satans poetiska eller svåra, eller programledare/sångare som måste vara så spektakulärt provocerande. Tänk vad det är skönt med en som bara säger som det är, varken mer eller mindre:

Vi har överlägset de högsta skatterna i världen, så frågan som vi skall ställa oss som skattebetalare är “har vi världens bästa polis, skola och sjukvård?” Hell, no! Jag kan faktiskt göra en statistisk undersökning när det gäller akutmottagningar runt om i världen, jag har uppsökt många, och jag vet vilken som är sämst. Sist jag var på akuten i Sverige fick jag vänta sju timmar! Det enda sättet att komma direkt till en akutläkare är om man har hjulspår över magen för guds skull! Skkolan funkar inte, polisen är en katastrof. Så får vi verkligen valuta för pengarna? Nej! En socialdemokratisk finansminister på trettiotalet sa att varje felinvesterad skattekrona är stöld från de fattiga. Och det är exakt vad våra politiker ägnar sig åt, de själ från de fattiga och de gamla och de sjuka. Med de skatter vi har så borde man bli hämtad i limousin när man är sjuk, för guds skull!

Men det har vi ju vetat länge att det är mycket viktigare för en politiker i Sverige idag att framstå som vanligt folk, alltså gilla Springsteen och Liza Marklund, än att säga som det är. Så länge man är folklig och berättar att man beundrar Nelson Mandela och vill att fler tjejband skall slå igenom gör det detsamma om man en gång i tiden som statsråd förskingrat tiotusentals skattekronor och kontinuerligt och konsekvent sticker huvudet i sanden inför snart sagt varenda problem som finns i det land man har för ambition att bli den högsta politiska ledaren för.

4/8 2007

Muren, Slivovicen, Havel och jag

Förutom Harry Potter and the Deathly Hallows, som jag läste ut redan i Teplice förra helgen, har semesterresan i valda delar av Centraleuropa bringat hem tre goda böcker. The Fall of the Berlin Wall av William F Buckley Jr är en utomordentligt flyhänt skriven, saklig om än något kortfattad, skildring av händelserna i Berlin 1945-1989, med (som titeln antyder) visst fokus på 1961 och 1989. Beyond the Imaginable: 240 Ways of Looking at Czech av Karen von Kunes är en underhållande genomgång av egenheter i det tjeckiska språket och kulturen, det passar mig utmärkt eftersom jag med min förkärlek för detaljer och originella företeelser gärna faller tillbaka på ett fackverk då jag råkar ut för något lustigt på resa i Tjeckien. För det gör jag. Ett av de korta avsnitten i boken heter When “no” means “yes” och där står följande minimalistiska underdrift att läsa: “refusal is part of Czech etiquette” — detta har jag fått både goda och dåliga erfarenheter av. De flesta gångerna gäller det mat, och maten är förbannat god så det är ju okej. I lördags gällde det hemmagjord Slivovice och det gav lite svårare men. Man måste säga femton gånger att man inte vill ha mer för att de verkligen skall tro en. Boken bjuder på många förklaringar av tjeckiska egendomligheter — bra att ha framöver. En annan bok som kom med hem och som jag redan njuter i fulla drag är en samling med Václav Havels ickedramatiska alster; essäer, artiklar och tal från 1965 till 1990, innehållande bland mycket annat hans brev till Alexander Dubček 1969, hans essä The Power of the Powerless där han gör en makalöst nyanserad och skarpsinnig analys av Östeuropakommunismens självuppehållande genomruttenhet och destruktiva fanatism. Boken avslutas med nyårstalet Havel höll som nyvald president 1990. Det förtjänar att citeras ymnigt.

My dear fellow citizens,
For forty years you heard from my predecessors on this day different variations of the same theme: how our country flourished, how many million tons of steel we produced, how happy we all were, how we trusted our government, and what bright perspectives were unfolding in front of us. I assume you did not propose me for this office so that I, too, would lie to you. […]

Let us not be mistaken: the best government in the world, the best parliament and the best president, cannot achieve much on their own. And it would also be wrong to expect a general remedy from them only. Freedom and democracy include participaton and therefore responsibility from us all. […]

We are a small country, yet at one time we were the spiritual crossroads of Europe. Is there any reason why we could not again become one?

Ja jag kunde knappt instämma mer. Och via Berlinmuren, hur nej kan betyda ja och Havel växte Tjeckien ytterligare i betydelse för mig.

2/8 2007

Vad händer med (i) Prag?

Kollegan Gustav konstaterar att Berlin bekräftar sina klyschor och är en stad i ständig förändring och jag gläder mig åt hans välskrivna reseskildringsfragment därifrån. Själv är jag nu i Europeisk Storstad Nummer Två på denna semesterresan och njuter i fulla drag av de delar av den tjeckiska kulturen som faller mig mest på läppen: Maten, ölet och gästfriheten. Prag har kallats den magiska staden och visst finns det magi i luften — också det någon slags klyscha — men för mig är det så och det beror mycket på mina barndomsminnen från sammetsrevolutionen i november 1989 som jag idag delvis fick återuppleva på Museum of Communism. Jag har alltid fascinerats oerhört av de händelser som via nyhetsrapporteringarna etsade fast bilder i mitt minne de där höstveckorna 1989, och på den lilla tv-apparaten på museet idag där scener från 60-, 70-och 80-talets Prag spelades upp väckte dem till liv på allvar: tusentals människor som dag ut och dag in samlades med plakat och slagord på Vaclavplatsen och krävde en annan regering och ett annat samhälle och som så småningom vann, det är magiskt och det är viktigt att det får vara magiskt. Tanten som ropar till soldaterna att de borde byta sida och folk som sticker blommor i gevärspiporna… någon vecka senare blev Havel det fria Tjeckoslovakiens första president och nu — 2007 — kan vi se ett Prag som fått tjugo år på sig att resa sig och sträcka på ryggen och visa upp sig som en pulserande europeisk storstad där man helt enkelt trivs. Mycket återstår givetvis, men det finns en glädje och en livskraft som verkligen klär tjeckerna och deras huvudstad. Vad som också är lite klyschigt är att det givetvis finns saker som inte klär Prag speciellt bra; horder av turister, vulgära kommunism-kitschiga souvenirer och restauranger med priser på svenska nivåer som rivit upp kontraktet med Staropramen, Pilsner Urquell eller Krusovice för att nu uteslutande servera Stella Artois och Heineken… men va fan, det är ju enkelt att fjärma sig från om man vill. Oavsett vad som händer med Prag är Prag en viktig stad: Här har våldet triumferat men genom en slags civilisationens naturlag småningom slagits ner av fredliga frihetstörstande folkmassor. Här har årtionden av vanstyre och övergrepp till slut upphört och förbytts i framsteg och folkets heder och kultur har fått återupprättelse.

Kalla det klyschor, det blir inte mindre sant för det.