Det finns inga dagstidningar längre

Thomas Nordegren påtalade i sitt eminenta program häromdagen två saker i Sverige som han är klart missnöjd med som nyss hemkommen efter tre år i Washington. Det ena var att statyn av Lennart Hyland flyttats från Radiohustorget (och detta faktum ägnade han dessutom många programminuter åt att utreda) och det andra var att det numera inte finns några dagstidningar i Sverige. Nu har ju karln visserligen befunnit sig i Washington och till yttermera visso haft som yrke att bevaka de världshändelser som äger rum i nämnda stad, vilket torde ha inneburit att det i hans arbetsbeskrivning ingått att dagligen lusläsa världens kanske två bästa dagstidningar, Washington Post och New York Times, så antagligen är han van vid en standard som svenska dagstidningar inte nådde upp till ens på Herbert Tingstens tid, men nog har han rätt. Det finns inga svenska dagstidningar längre. De är ersatta med tabloider av kvällstidningskaraktär där viktiga rapporter från omvärlden är undanstoppade i små notiser på sidorna 22 och 23.

I Sveriges största dagstidning Dagens Nyheter finns en sida — ledarsidan — som är intressant att läsa ungefär var femte dag, men som även då till hälften täcks av bilder vilket får texten på sidan att hålla för läsning i ca två minuter. Debattsidan i samma tidning är inget annat än en propagandasida för Sveriges politiska elit — syftet med de så kallade debattinläggen är oavsett om de skrivits av LO:s chefsekonom eller folkpartiets partisekreterare knappast att skapa debatt eller addera något till en existerande dito utan att torgföra åsikter eller hållningar som alla redan visste om eller som förmodligen skulle vara bättre betjänta av att yttras i privata sammanhang mellan berörda parter. Nyhetssidorna domineras av hemma-hos-reportage hos sjukpensionärer och smålänningar som dubbelfakturerats av Vägverket och referat av jämställdhetsministerns besök på ett förortsgymnasium där 35% av de kvinnliga eleverna i en undersökning sagt sig kunna tänka sig att bära slöja till vardags. Utrikeskorrespondenterna gör visserligen tappra försök att fylla sina minimala spalter med initierade analyser men de texter som skall föreställa nyhetsrapportering och som ackompanjerar halvsidesfärgbilderna är allt som oftast saxade direkt från TT. Tabloidformatet har också inneburit inskränkningar på kultursidorna. Innehållet är det i princip inget fel på, men utrymmet är starkt beskuret och återigen trängs texten undan av stora färgbilder. Kulturskribenterna förvandlas raskt till onyanserade åsiktsjonglörer när de hindras från att gå på djupet i sina betraktelser av samhälle och kultur.

Själv är jag som bekant MFF:are och det är troligtvis den enda kvarvarande orsaken till att vi alltjämt prenumererar på Sydsvenskan. Det är ett väldigt bra skäl om man jämför med vad jag kunde ha anfört: Om jag vore en fan av Per T Ohlsson eller roades av patetiska reportage om “hångel och sex på scoutlägret” vore etter värre och goda anledningar för de redan få själar som läser detta att omedelbart plocka bort mig från RSS-läsaren. Men jag har inte förlorat förståndet och därför är jag ärlig och tillstår att rapporteringen kring Malmö FF — trots att det mesta som skrivs om dem denna säsongen är dåliga nyheter — är skälet till att jag fortfarande hämtar in en tabloidblaska från postlådan varje morgon.

Var det någon som sa Svenska Dagbladet? Det var nog min Far i så fall. Och visst, tvingas jag verkligen välja resonerar jag nog som med Hillary: SvD är i alla fall minst dålig. Men förbannat dyr och knappast himmelsblå.