Systemskiften på riktigt och på låtsas

Det finns system, och så finns det system. Alltså olika sorter. Jag gillar system, en betydande del av min forskning handlar om något jag vanligtvis benämner sociografi och som handlar om kartläggning och analys av system av personer, institutioner, och organisationer. Inom det ankadammiska brukar system vara något sådant, så också inom innovationsforskningen. Där hittar man ett system som inte precis tillhör mina favoriter, innovationssystem. Att jag inte tycker om innovationssystem beror inte bara på att de uppfunnits av mina (o)vänner patenträknarna, det beror också på att själva idén med innovationssystem är en av de tråkiga och lite fega system-idéerna: Man säger sig ha ett system eller upplever sig se ett system i något bara för att man inte har något annat att kalla det. Eller något annat att göra med det. Eller något bättre för sig.

Sådana system finns det också i svensk politik. Ända sedan det efterlängtade regerinsskiftet i höstas har rörelsen talat om systemskiften, mest för att skrämmas så klart — så länge jag (och min föräldrageneration också faktisk) kan minnas har rörelsens främsta taktik mot borgerligheten varit skrämselpropaganda — men också för att det finns en utbredd brist på fantasi bland rörelsens skrikhalsar. Ändringarna i a-kassan, som främst består i att arbetslösa skall tvingas söka jobb och skattesänkningarna låg- och medelinkomsttagare, två idéer som inte bara är mycket vettiga utan också var saker som borgerligheten vann valet på har rörelsen desperat försökt dölja genom att med hela handen peka på slopandet av förmögenhetsskatten och omdanandet av fastighetsskatten. Det är alltså systemskiften. Kanske det, men om man skall ändra på eller “skifta” det “system” vi har i Sverige, alltså att staten nästan helt och hållet har hand om medborgarnas ekonomier, staten detaljstyr människors liv, och staten tror sig göra allt i samhället bättre än privata initiativtagare och entreprenörer, så krävs betydligt mer än små parentetiska ändringar i procentsatserna av medborgarnas ekonomier staten har hand om, eller försäljning av betydligt mer än ett par smådelar av den statliga verksamheten.

Nej, systemskifte är patetiskt att tala om både för att det knappast äger rum ett och för att det mest är tomma ord. Systemskiften är betydligt större saker. Kanske har Carl Bildt rätt i att det sedan ett par decennier pågår ett slags globalt systemskifte, även om jag tvivlar. För att ett globalt systemskifte skall kunna äga rum krävs ju att det finns ett globalt system. Det kanske det gör, men jag ifrågasätter det starkt, eftersom jag tror att ett system bör vara överblickbart för att kallas system. En mycket intressant diskussion. Skiften äger definitivt rum. För ett par veckor sedan läste jag Erik Zsigas bok Hejdå Östeuropa! och fick ännu mera klart för mig vilken förändring det forna Östeuropa genomgått och genomgår. Systemskifte? Kanske.

Nu befinner jag mig emellertid i södra utkanterna av Kungliga Huvudstaden och tjuvar på en mycket svag wifi-signal som kommer från någon blåögd granne här på Vitsippstigen som inte krypterat sitt nätverk. Sånt gillar ju jag. I Kungliga Huvudstaden har man idag på olika sätt firat kronprinsessans trettionde födelsedag. Vi var också på promenad i närheten av Kungliga Slottet idag men det var knappast för att fira en gammal pervers feodaltradition utan för att njuta av solen och Stockholms vackra vattendominerade miljöer. Firandet av kronprinsessan har också bedrivits på DN Debatt dä någon nisse till statsvetare — Per Andersson är namnet — ojar sig över att kronprinsessan kanske kommer att gifta sig med en icke-kunglig, alltdså den här Daniel. Alternativen är då två: Att monarkin försvagas eftersom kungahuset får för många förgreningar ut bland icke-kungliga, eller att monarkin avskaffas.

Alternativet till alternativ ett borde då rimligtvis vara att man tvingar Vickan att gifta sig kungligt. Är det måhända prins Joachim av Danmark som Per Andersson har i åtanke? Han är väl singel? Det verkar lite väl dumt faktiskt. Men så är ju monarkin i sig — om man frågar mig — redan lite väl dum, så det skulle väl inte innebära så stor skillnad. Men om Per Andersson har rätt i sin analys kanske det kan leda till att hans alternativ två blir verklighet. Det vore något. Att avskaffa monarkin i Sverige skulle förvisso innebära många direkta och indirekta skiften, bland dem kanske ett och annat systemskifte. Vem vet.