Festen, Hillary och monopolet
– en slentrian-bloggpost

Sommar etapp 1 är till ända. Den började med att jag avlägsnade mig själv från FPI och den har helt dominerats av vår flytt som alltså nu inte bara är avklarad och färdig utan också fullbordad med en sjuhelsikes inflyttningsfest som slutade halv fem i morse. Imorgon börjar sommar etapp 2 för då far vi norrut till Linköping och småningom Stockholm och äntligen kan jag åtminstone stundtals gräva ner mig i The Most Beautiful Molecule: The Discovery of the Buckyball av Hugh Aldersey-Williams och Rebecca S Lowens Creating the Cold War University: the Transformation of Stanford. Det har jag längtat efter. Lite dumt känns det dock att lämna Lund just när solen börjat skina för första gången på en vecka, men det sägs att det är fint väder i huvudstaden. Nu skall jag dricka nyponsoppa och titta på All the presidents men. Det var länge sedan. Och på tal om presidenter: Två syften hade denna bloggposten förutom att babbla om resplanerna de närmaste veckorna: Jag tillkännager härmed (den uppmärksamme har sedan sex timmar kunnat notera det längst ner i min sidebar) att jag stöder Hillary Clinton i valet nästa år. För hon är bäst. Eller… i varje fall minst dålig. Och kvinna. En annan dag skall jag berätta varför jag stöder henne inte bara passivt utan även så aktivt att jag gör reklam för henne i min sidebar. Det andra har med bilden ovan att göra: Vad vore en bloggpost på Röda Nejlikan utan lite (mycket) gnäll om Svenskt överförmynderi? Här kommer det: På Systembolaget som jag besökte senast i fredags finns en tidning man kan ta med sig som heter Bolaget. Baksidan ser ni på bilden ovan. Jag säger bara tjugosju saker: Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Ni bestämmer tillräckligt redan.