27/7 2007

Jedno pivo, prosim!

I Tjeckien, precis innanför gränsen till Tyskland, ligger några små fina städer. En heter Teplice och den heter så för att det är en kurort byggd på en varm källa, tepli betyder varm på tjeckiska. Det är inte bara vattnet under marken i Teplice som är varmt, också luften är varm och äntligen får vi den högsommar vi tappert gått och väntat på i Sverige i snart två månader. Nej, det ska vara kontinenten om något skall bli ordentligt gjort. Öl till exempel. Det är skrattretande att Systembolaget tar femton kronor för en importerad Pilsner Urquell och att densamma kostar över femtiolappen på krogen. Och jag säger skrattretande, för bortom indignationen och ilskan över att leva i ett land där staten detaljstyr medborgarnas liv och värv känner jag — när jag sitter på en uteservering någonstans i Det Nya Europa och läppjar på en inkarnation av flerhundraårigt genuint hantverk i den goda smakens tjänst — att herregud vad alla förmynderiförkämpar i Sverige går miste om när de tror att alkohol per definition är något ont som bör bekämpas och som inte rimligtvis kan ha någon som helst positiv sida. För trots att dessa galningar gör sitt bästa för att jag inte bara skall upphöra att njuta mat och dryck som bevisat gör mig lyckligare utan också skall tycka precis som de om alkoholhaltiga drycker, och trots att detta utgör stora hinder för mitt välbefinnande, så är det ju strängt taget alla de där galningarna som går miste om mest. För även om jag inte sätter någon större tilltro till deras moral utan inser att de säkert också tar en tur till Europa då och då, så borde de ju rimligtvis vara mer indoktrinerade än jag, och då kan de helt enkelt inte njuta lika mycket som jag av en tjeckisk öl.

24/7 2007

Mittagessen Europas

Man åker till Europa för att äta. I och för sig åker man kanske utomlands överhuvudtaget för att äta, men framförallt Mellaneuropa är ju ett ätandeparadis. I Berlin finns inte riktigt samma stabila kök som i Sydtyskland eller Tjeckien, men letar man bara lite så hittar man ju det traditionella tyska köket med den traditionella tyska ölen. Till exempel den som bär det för en svensk med överidiomatiskt språk intressanta namnet Härke, eller den vi drack ikväll som hette Hell oder dunkel och som endast serveras på restaurangen med samma namn. Så här kan det sammanfattas med ord från en meny vi botaniserade i igår:

Haben Sie überhaupt schon einmal darüber nachgedacht, dass das Leben ohne Bier, Wein, Wasser und Schnaps eine verdammt trockene Angelegenheit wäre?

I kväll åt jag riesenschnitzel som täckte halva tallriken.

Visst finns det god mat i Sverige, men man måste laga den själv. Och glöm, bara glöm, att få en schitzel som täcker halva tallriken för 8 euro i Sverige. Så visst, Brandenburger Tor, Unter den Linden och Kurfürstendamm i all ära, men jag åker till Europa för att äta.

23/7 2007

Äntligen: Berlin, måndag morgon

Pinsamt är det att tillstå att jag aldrig tidigare har varit i Berlin annat än tågbytandes. Desto mera rakryggat då att göra bot och bättring; medelst den eminenta förbindelsen Berlin Night Express från Malmö tog vi oss i natt till Tysklands huvudstad och anlände på densammas nya Hauptbahnhof klockan sex i morse. Här skall jag erkänna att jag var omåttligt sugen på att tilltala den tyske konduktören med “Jawohl, herr Hauptbahnhof!” — men något fick mig att avstå, vi får väl se hur det blir på hemresan. Något jag inte avstod från var att citera min favorit-p1-korrespondent med ett brett skånskt “Berlin, måndag morgon” när vi klev ut från Hauptbahnhof. Att komma klockan sex på morgonen till en europeisk storstad kan säkert ha sin charm men idag var det bara allmänt märkligt så det blev mest en stunds planlöst strövande och generalpaus i Tiergarten när vi blev för trötta. Några saker hanns med: Förintelsemonumentet, Potsdamer Platz, Checkpoint Charlie och naturligtvis en stor bokhandel där vi kunde köpa Harry Potter and the Deathly Hallows (på onsdag har vi en femtimmars tågresa till Tjeckien då den boken kommer väl till pass), en bok om muren och så lite tysk barnlitteratur som jag någon gång i framtiden har ambitionen att restaurera min barndoms andraspråk tyska med hjälp av.

På balkongen mitt emot järnvägssstationen i Charlottenburg skrivs dessa rader och att ha en sådan utsikt från hotellrummet är faktiskt något jag alltid går och drömmer om inför utlandsresor: Det är mycket rofyllt med trainspotting i ordets ursprungliga bemärkelse. Så det blir det kanske lite av också här i sommarkvällarna, tillsammans med en och annan Weissbier om jag får skåda lite ohämmat i kristallkulan.

21/7 2007

Det finns inga dagstidningar längre

Thomas Nordegren påtalade i sitt eminenta program häromdagen två saker i Sverige som han är klart missnöjd med som nyss hemkommen efter tre år i Washington. Det ena var att statyn av Lennart Hyland flyttats från Radiohustorget (och detta faktum ägnade han dessutom många programminuter åt att utreda) och det andra var att det numera inte finns några dagstidningar i Sverige. Nu har ju karln visserligen befunnit sig i Washington och till yttermera visso haft som yrke att bevaka de världshändelser som äger rum i nämnda stad, vilket torde ha inneburit att det i hans arbetsbeskrivning ingått att dagligen lusläsa världens kanske två bästa dagstidningar, Washington Post och New York Times, så antagligen är han van vid en standard som svenska dagstidningar inte nådde upp till ens på Herbert Tingstens tid, men nog har han rätt. Det finns inga svenska dagstidningar längre. De är ersatta med tabloider av kvällstidningskaraktär där viktiga rapporter från omvärlden är undanstoppade i små notiser på sidorna 22 och 23.

I Sveriges största dagstidning Dagens Nyheter finns en sida — ledarsidan — som är intressant att läsa ungefär var femte dag, men som även då till hälften täcks av bilder vilket får texten på sidan att hålla för läsning i ca två minuter. Debattsidan i samma tidning är inget annat än en propagandasida för Sveriges politiska elit — syftet med de så kallade debattinläggen är oavsett om de skrivits av LO:s chefsekonom eller folkpartiets partisekreterare knappast att skapa debatt eller addera något till en existerande dito utan att torgföra åsikter eller hållningar som alla redan visste om eller som förmodligen skulle vara bättre betjänta av att yttras i privata sammanhang mellan berörda parter. Nyhetssidorna domineras av hemma-hos-reportage hos sjukpensionärer och smålänningar som dubbelfakturerats av Vägverket och referat av jämställdhetsministerns besök på ett förortsgymnasium där 35% av de kvinnliga eleverna i en undersökning sagt sig kunna tänka sig att bära slöja till vardags. Utrikeskorrespondenterna gör visserligen tappra försök att fylla sina minimala spalter med initierade analyser men de texter som skall föreställa nyhetsrapportering och som ackompanjerar halvsidesfärgbilderna är allt som oftast saxade direkt från TT. Tabloidformatet har också inneburit inskränkningar på kultursidorna. Innehållet är det i princip inget fel på, men utrymmet är starkt beskuret och återigen trängs texten undan av stora färgbilder. Kulturskribenterna förvandlas raskt till onyanserade åsiktsjonglörer när de hindras från att gå på djupet i sina betraktelser av samhälle och kultur.

Själv är jag som bekant MFF:are och det är troligtvis den enda kvarvarande orsaken till att vi alltjämt prenumererar på Sydsvenskan. Det är ett väldigt bra skäl om man jämför med vad jag kunde ha anfört: Om jag vore en fan av Per T Ohlsson eller roades av patetiska reportage om “hångel och sex på scoutlägret” vore etter värre och goda anledningar för de redan få själar som läser detta att omedelbart plocka bort mig från RSS-läsaren. Men jag har inte förlorat förståndet och därför är jag ärlig och tillstår att rapporteringen kring Malmö FF — trots att det mesta som skrivs om dem denna säsongen är dåliga nyheter — är skälet till att jag fortfarande hämtar in en tabloidblaska från postlådan varje morgon.

Var det någon som sa Svenska Dagbladet? Det var nog min Far i så fall. Och visst, tvingas jag verkligen välja resonerar jag nog som med Hillary: SvD är i alla fall minst dålig. Men förbannat dyr och knappast himmelsblå.

20/7 2007

Hillary for president!
och Uncle Sam Leo Giuliani.

Igår fick jag första kommentaren in real life om mitt ställningstagande till Hillary Clintons fördel, och den var inte positiv. Invändningarna haglade och jag var i sak tvungen att bifalla de flesta — som att Hillarys egentliga genus inte alls är kvinna, att det knappast är bra om Vita Husets invånare under mer än tjugo år bara haft två efternamn, eller att det är tveksamt om USA och världen är betjänta av en Clinton till. Det sistnämnda bemötte jag med det djärva påståendet att Bill Clinton nog var den bäste presidenten efter andra världskriget… men det är ju strängt taget inget skäl till att stödja hans fru, så det höll inte. Nej, jag vet, det finns mängder med argument mot Hillary, men det finns ett och ett halvt viktiga argument för henne, och de är egentligen självklara:

Hon är kvinna och hon är minst dålig av kandidaterna hittills.

Med John McCain i princip ute ur bilden är det så gott som säkert att vi inte får en ny Bush i Vita Huset 2009, och därför står det ju mellan ett antal ganska jämnbra eller jämndåliga kandidater: Hillary Clinton, Barack Obama, John Edwards, Rudy Giuliani, Mitt Romney och Fred Thompson. Det är väl lineupen hittills. Situationen skulle så klart ändras radikalt om Al Gore, Wesley Clark, Michael Bloomberg eller Newt Gingrich lade sig i racet. Bland de sex vi alltså har hävdar jag bestämt att Hillary är minst dålig. Här skall förstås tilläggas att Barack Obama förmodligen har chansen att så småningom bli 2000-talets främste amerikanske president — så stor potential tror jag killen har — men han är ung och just nu är det viktigare att USA får en kvinnlig president, eftersom möjligheterna är bättre än någonsin. Det skall också tilläggas att det är mer än ett år till valet och det har tvivelsutan hänt förr att så kallat svaga kandidater sopat banan med så kallat starka i primärvalen. John F Kennedy och Bill Clinton är två sådana lysande exempel på oförutsägbarheten i demokratiska primärval.

Och till alla de som av något slags image-skäl hoppas på Barack Obama (killen är snygg, cool och allt möjligt) vill jag bara påpeka att Rudy Giuliani är ännu coolare. Kanske inte snygg alls, men coolare. För han är nämligen Uncle Leo:

Bara mustaschen fattas.

18/7 2007

Vad man sysselsätter sig med på sommaren

Det var faktiskt tio dagar sedan jag var på FPI senast, tro det eller ej, och skall jag vara helt ärlig har jag inte gjort mycket jobbrelaterat alls sedan dagen innan midsommar. Utom att ha läst halva Rebecca Lowens bok om Stanford. Men det är mest nöjesläsning. Nöjesläsning i annan form har det också blivit i den minst sagt varierade sommaren (och då tänker jag på vädret), jag tog äntligen tillfället i akt att läsa Klas Östergrens Gentlemen nu under Stockholmsvistelsen och igår på väg till och från Malmö läste jag de första sidorna i Gangsters av samma författare, uppföljaren som jag efter första boken ifrågasätter värdet av eller meningen med, men kanske blir det kul att läsa om en medelålders Henry Morgan, för det är väl det Gangsters är tänkt att handla om, förutsatt att Henry Morgan verkligen finns. Det råder ju Tyler Durden-omständigheter kring andra nyckelpersoner i Gentlemen, den saken är ju klar.

På söndag bär det av till Berlin och sedan småningom vidare till Teplice och Prag. I sistnämnda stad skall min födelsedag avnjutas kungligt på ett av världens bästa hak, där de serverar världens bästa stekta potatis (till vilken grandiosa biffar givetvis inmundigas) och kyparen är barsk och dryg ända tills man låter dricksen kryddar hans absurt låga nota och han bjuder på ett leende. Det var på det stället jag lärde mig att på allvar tycka om slivovice, så den varan kan det nog bli ett och annat glas av. Med på resan — snyggt uträknat att jag kan köpa den i Berlin på utgivningsdagen — tänkte jag ha sjunde Harry Potter-boken, som jag visserligen inte har lika stora förhoppningar på som de tidigare men som ändå skall roa mig gott i Prags parker och i tyska tågkupéer. Förutsatt att jag inte faller för frestelsen att ladda ner den läckta pdf:en som uppenbarade sig på Pirate Bay i eftermiddags.

Utöver litteraturen ger mig P1:s sommarsatsning P1-korrespondenterna stor förströelse, i synnerhet Thomas Nordegrens programserie i denna veckan har hittills varit mycket givande att lyssna på. Sommarpratarna har väl inte varit lysande direkt, och maken till tunt innehåll i Studio Ett och Godmorgon Världen får man leta efter. För att inte tala om de redan usla svenska dagstidningarna, de är knappt lönt att titta i dessa dagar. Men så är det ju också sommar. Kvällssolen är inbjudande, så nu lämnar jag cyberspace och går ut och grillar burgare med min mattepluggande bästa kompis här i soffan bredvid istället. Eller som en gul kändis skulle uttryckt det och som jag tidigare citerat i sommarsammanhang: So long, suckers!

14/7 2007

Systemskiften på riktigt och på låtsas

Det finns system, och så finns det system. Alltså olika sorter. Jag gillar system, en betydande del av min forskning handlar om något jag vanligtvis benämner sociografi och som handlar om kartläggning och analys av system av personer, institutioner, och organisationer. Inom det ankadammiska brukar system vara något sådant, så också inom innovationsforskningen. Där hittar man ett system som inte precis tillhör mina favoriter, innovationssystem. Att jag inte tycker om innovationssystem beror inte bara på att de uppfunnits av mina (o)vänner patenträknarna, det beror också på att själva idén med innovationssystem är en av de tråkiga och lite fega system-idéerna: Man säger sig ha ett system eller upplever sig se ett system i något bara för att man inte har något annat att kalla det. Eller något annat att göra med det. Eller något bättre för sig.

Sådana system finns det också i svensk politik. Ända sedan det efterlängtade regerinsskiftet i höstas har rörelsen talat om systemskiften, mest för att skrämmas så klart — så länge jag (och min föräldrageneration också faktisk) kan minnas har rörelsens främsta taktik mot borgerligheten varit skrämselpropaganda — men också för att det finns en utbredd brist på fantasi bland rörelsens skrikhalsar. Ändringarna i a-kassan, som främst består i att arbetslösa skall tvingas söka jobb och skattesänkningarna låg- och medelinkomsttagare, två idéer som inte bara är mycket vettiga utan också var saker som borgerligheten vann valet på har rörelsen desperat försökt dölja genom att med hela handen peka på slopandet av förmögenhetsskatten och omdanandet av fastighetsskatten. Det är alltså systemskiften. Kanske det, men om man skall ändra på eller “skifta” det “system” vi har i Sverige, alltså att staten nästan helt och hållet har hand om medborgarnas ekonomier, staten detaljstyr människors liv, och staten tror sig göra allt i samhället bättre än privata initiativtagare och entreprenörer, så krävs betydligt mer än små parentetiska ändringar i procentsatserna av medborgarnas ekonomier staten har hand om, eller försäljning av betydligt mer än ett par smådelar av den statliga verksamheten.

Nej, systemskifte är patetiskt att tala om både för att det knappast äger rum ett och för att det mest är tomma ord. Systemskiften är betydligt större saker. Kanske har Carl Bildt rätt i att det sedan ett par decennier pågår ett slags globalt systemskifte, även om jag tvivlar. För att ett globalt systemskifte skall kunna äga rum krävs ju att det finns ett globalt system. Det kanske det gör, men jag ifrågasätter det starkt, eftersom jag tror att ett system bör vara överblickbart för att kallas system. En mycket intressant diskussion. Skiften äger definitivt rum. För ett par veckor sedan läste jag Erik Zsigas bok Hejdå Östeuropa! och fick ännu mera klart för mig vilken förändring det forna Östeuropa genomgått och genomgår. Systemskifte? Kanske.

Nu befinner jag mig emellertid i södra utkanterna av Kungliga Huvudstaden och tjuvar på en mycket svag wifi-signal som kommer från någon blåögd granne här på Vitsippstigen som inte krypterat sitt nätverk. Sånt gillar ju jag. I Kungliga Huvudstaden har man idag på olika sätt firat kronprinsessans trettionde födelsedag. Vi var också på promenad i närheten av Kungliga Slottet idag men det var knappast för att fira en gammal pervers feodaltradition utan för att njuta av solen och Stockholms vackra vattendominerade miljöer. Firandet av kronprinsessan har också bedrivits på DN Debatt dä någon nisse till statsvetare — Per Andersson är namnet — ojar sig över att kronprinsessan kanske kommer att gifta sig med en icke-kunglig, alltdså den här Daniel. Alternativen är då två: Att monarkin försvagas eftersom kungahuset får för många förgreningar ut bland icke-kungliga, eller att monarkin avskaffas.

Alternativet till alternativ ett borde då rimligtvis vara att man tvingar Vickan att gifta sig kungligt. Är det måhända prins Joachim av Danmark som Per Andersson har i åtanke? Han är väl singel? Det verkar lite väl dumt faktiskt. Men så är ju monarkin i sig — om man frågar mig — redan lite väl dum, så det skulle väl inte innebära så stor skillnad. Men om Per Andersson har rätt i sin analys kanske det kan leda till att hans alternativ två blir verklighet. Det vore något. Att avskaffa monarkin i Sverige skulle förvisso innebära många direkta och indirekta skiften, bland dem kanske ett och annat systemskifte. Vem vet.

8/7 2007

Festen, Hillary och monopolet
– en slentrian-bloggpost

Sommar etapp 1 är till ända. Den började med att jag avlägsnade mig själv från FPI och den har helt dominerats av vår flytt som alltså nu inte bara är avklarad och färdig utan också fullbordad med en sjuhelsikes inflyttningsfest som slutade halv fem i morse. Imorgon börjar sommar etapp 2 för då far vi norrut till Linköping och småningom Stockholm och äntligen kan jag åtminstone stundtals gräva ner mig i The Most Beautiful Molecule: The Discovery of the Buckyball av Hugh Aldersey-Williams och Rebecca S Lowens Creating the Cold War University: the Transformation of Stanford. Det har jag längtat efter. Lite dumt känns det dock att lämna Lund just när solen börjat skina för första gången på en vecka, men det sägs att det är fint väder i huvudstaden. Nu skall jag dricka nyponsoppa och titta på All the presidents men. Det var länge sedan. Och på tal om presidenter: Två syften hade denna bloggposten förutom att babbla om resplanerna de närmaste veckorna: Jag tillkännager härmed (den uppmärksamme har sedan sex timmar kunnat notera det längst ner i min sidebar) att jag stöder Hillary Clinton i valet nästa år. För hon är bäst. Eller… i varje fall minst dålig. Och kvinna. En annan dag skall jag berätta varför jag stöder henne inte bara passivt utan även så aktivt att jag gör reklam för henne i min sidebar. Det andra har med bilden ovan att göra: Vad vore en bloggpost på Röda Nejlikan utan lite (mycket) gnäll om Svenskt överförmynderi? Här kommer det: På Systembolaget som jag besökte senast i fredags finns en tidning man kan ta med sig som heter Bolaget. Baksidan ser ni på bilden ovan. Jag säger bara tjugosju saker: Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Nej tack. Ni bestämmer tillräckligt redan.

5/7 2007

Usama vinner på reverse walkover

På DN Debatt idag säger Magnus Norell på FOI något som skulle ha behövt sägas innan alla blev galna och började förbjuda vätskor i kabinerna på flyget och annat tvivelaktigt — liksom för att nyansera debatten något. Jag började fundera på detta redan innan Norells artikel, strax efter bombgrejen i London och den mänskliga facklan i Glasgow, som en allmän reflexion över kausala principer i post-9/11-världen.

Låt oss fantasifullt spekulera och föreställa oss att ett terrordåd ägde rum i en västeuropeisk eller amerikansk storstad eller hindrades av heroiska poliser/militärer i samma storstad och det förhållandevis snabbt klarlagdes bortom rimligt tvivel att Al-Qaida inte låg bakom eller var delaktiga (jag vet att det är ett mycket spekulativt, för att inte säga ologiskt, resonemang jag för nu), skulle folkvalda och andra myndighetspersoner fästa något större avseende vid det då? Antagligen inte, eftersom det då inte skulle passa in i den vedertagna ramen för terrorism i post-9/11-världen.

(Är det förresten någon som hittills har lagt fram övertygande bevisning för att Al-Qaida var inblandade eller låg bakom 9/11-attentaten? Jag letar efter en sådan företeelse i minnet men kan inte påminna mig att jag sett något annat än ganska dåliga och föga övertygande små klipp med Paul Wolfowitz och Colin Powell där de visar overhead-papper med olika flygbilder och kanske en videosnutt där den som framträder eventuellt är Usama Bin Laden och eventuellt säger något Nostradamus-liknande metaforiskt om tvillingtorn och cowboyhärskare. Mer än så tror jag inte vi har sett i bevisväg.)

Nej, jag tror inte att ett terrorattentat på hemmaplan utan Al Qaida-koppling skulle vara något att skryta med för en västerlänsk makthavare. Ta till exempel den här Gordon Brown. Han hade väl hunnit vara premiärminister i bara något entaka dygn innan hans trogna bobbys plockade isär en väckarklocka i något hyreshus i utkanterna av London och offentliggjorde att någon/några med Al Qaida-anknytning medelst en till väckarklocka förtäckt explosionsanordning tänkte spränga något i Cheshire. Tänk om det inte funnits någon AlQaida-koppling! Vilken makalöst dålig start för PM Brown. Han som redan fått stå i Tony Blairs ständiga skugga i över tio år, skulle han nu också få ett icke-Al Qaida-terrordåd sitt första dygn på Downing Street? Nej, låt mig bara säga att det kan hoppa ut en och annan intressant (konspirations)teori om vi vänder på det resonemanget…

Nåväl, Al-Qaida-koppling finns, och det kanske främsta tecknet på det är — vid sidan av att Gordon Brown eller någon av hans underhuggare helt enkelt säger det — att några av Gordon Browns polare i EU nu går från ord till handling och börjar prata om åtgärderna. Och så är det alltså dags för nästa steg i post-9/11-världens transformering: efter vätskeförbudet som krona på verket i militariseringen av det civila semester- och affärsflyget är det givetvis internets tur. Med ett öga flirtande bort mot partibossarna i världens folkrikaste land på andra sidan Putin-rike förbereder nu “EU-officials” ett inskränkande av viss trafik på internet i Europa. Ja, det handlar om att blockera vissa sidor. Och ja, det blir kriminellt för nätleverantörer att inte blockera dem.

Al Qaida vinner seger efter seger utan att ens delta i spelet.

3/7 2007

En iPhone? Nej, ta en iSmoke!

Nu har jag använt de senaste tre dagarna åt att flytta och sedan packa upp och fixa med grejer (det tog fem gånger längre tid att få ihop lampan över köksbordet med jordade och ojordade gamla lampkontakter av olika modigenrer än det tog att installera AirPort-nätverket, alltså en kvart för lampan) så jag har knappt hunnit notera att MFF gått och vunnit mot bananerna i pyjamas (det var min själ på tiden) och hela världen har köpt iPhones. Själv skall jag inte köpa någon iPhone, även om jag i sanning kommer att ha många tillfällen därtill när jag besöker Stanford under två månader i höst. Nej, jag hade hellre velat ha någon av prylarna i Worth1000’s senaste tävling. Till exempel en iSmoke-cigarett till groggen på vår uteplats som invigdes med grillning igår och ett parti dart idag.

1/7 2007

Once you go mac… do you go iPhone?

Lika bra att erkänna direkt: Jag har installerat Parallels på min MacBook och där kör jag Windows XP. Jag kunde inte låta bli när version tre kom, för version tre har stöd för directx-grafik och då kan man köra Need for speed. Åtminstone trodde jag att man kunde det — men efter en timmes fruktlösa försök igår kväll gav jag upp, för det var super-klyddigt med virtuella optiska enheter och filformat och mjukvarustöd och mina gamla Needforspeed-skivor betedde sig lite konstigare i den virtuella xp-maskinen än jag trodde de skulle. Surfat på nätet i Safari för Windows har jag i alla fall gjort, och tids nog kommer jag säkert att orka igenom allt trixande som det innebär att installera ett schysst bilspel. Men Windows XP går ganska sällan igång i min Mac, för vad skall jag ha dumma dialogrutor och eviga timglas till?

Nej, det är ju ställt bortom allt tvivel att det är Mac som gäller för den medvetne datoranvändaren — och med det menar jag den som vill att saker och ting skall fungera utan en massa meckande, som vill använda sin dator till mycket mer än bara en skrivmaskin och som likt en rörelsemönstret runt ett smörgåsbord vill promenera runt i den digitala världen och plocka ut just de godbitar som passar just en själv, utan att behöva sitta i telefonkö på något callcenter i Tallin eller starta om tjugosju gånger i veckan. Missförstå mig inte — jag vet precis lika väl som du att diskussionen om Mac och PC egentligen fortfarande är lika fruktlös som den var i slutet på nittiotalet då Windows 98 de facto var betydligt mer stabilt och användbart än Mac-konkurrenten OS 9. Diskussionen är fortfarande fruktlös för Windowsanvändare har lika långt minne som deras datorer har starttid. Och dessutom är det ju tydligt att de känner sig underlägsna på designområdet och livsstilsområdet och därför ofta framför osakliga och ogrundade påståenden som att Mac är dyrare än PC och att alla program inte finns till Mac — påståenden det är mycket enkelt att falsifiera. Jag skall inte inlåta mig på diskussionen om vilken plattform som är bäst, helt enkelt eftersom jag inte har någon erfarenhet av Vista som ju lär ha kommit för ett tag sedan.

Däremot skall jag nu gärna inlåta mig på en reflekterande kommentar till fenomenet iPhone som ju kom för bara ett par dagar sedan och som kanske är den mest hypade produkten Apple någonsin har släppt. Visst är jag en smula imponerad av det lilla jag sett, men för mig är och förblir telefoner i allmänhet ett nödvändigt ont och det därför skulle jag inte bli glad om telefonsamtal avbröt mitt iPod-lyssnande. Sannolikheten för att jag skulle betala 500 dollar för en telefon är inte heller särskilt överhängande. Så visst, tekniken verkar vara mindblowing och Apple verkar ha gjort det igen — och då menar jag alltså att de ännu en gång har gjort världens bästa produkt i sitt slag — men det jag tycker är kanske viktigast med iPhone är hur konsumenten ansluter den till gsm-nätet, med andra ord hur kopplingen mellan telefon och nät fungerar för kunden.

När jag köper mobiltelefon — vilket kanske händer en gång om året eftersom telefoner i allmänhet går sönder ungefär så ofta — står jag i någon sunkig elektronikkedjas butik och blir pålurad ett dyrt abonnemang av en försäljartyp med brun-utan-sol, jeansskjorta och gräslig slips. Han påstår att jag kommer att betala 79 kronor i månaden, att jag får ringa för hela den summan, att jag har si och så många gratis sms, att detta är det bästa abonnemanget för mina behov för det har datorn räknat ut och jag blir så förbannat trött på det hela så jag skriver under de där papperna med kanske 10000 tecken finstilt text och går hem med min nya telefon. Som börjar fungera med mitt överförda telefonnummer en vecka senare och vars mottagning i stort sett är obefintlig i min lägenhet och jag ringer nästan inte alls på den och sen kommer första räkningen och är på över trehundra spänn.

När man köper en iPhone så köper man en iPhone. Över disk, som vilken vara som helst. Sen går man hem med den och när man anslutit den till sin dator frågar datorn om man vill aktivera den och då får man upp olika alternativ på abonnemang och så kan man i lugn och ro läsa igenom och välja utan att en snaskig försäljartyp som stinker billig parfym försöker luras. Tänk om man kunde köpa en helt vanlig mobiltelefon på det sättet i Sverige. Men jag antar att jag blir tvungen att köpa en iPhone till jul när den kommer hit för att slippa OnOff-killen. För det vet ju alla att precis som Windows är ju Tele2 och Ericsson naturligtvis det bästa egentligen.