Motvind på cykeln och i debatten

Tydligen tycker jag inte att jag har tillräckligt mycket att göra med min egen och D:s flytt i helgen, jag har nämligen lovat bort mig till en god vän som flyttar imorgon och dessutom är jag i detta nu på väg med Öresundståget tillbaka från Ängelholm dit jag kom med buss från Grevie dit jag kom till fots från Ängelsbäck dit jag kom på cykel från Ängelholm dit jag kom med Öresundståg från Lund i eftermiddags. En gräslig motvind mötte mig redan då jag hittade ut ur skogen i Skälderviken och denna vind fick två följder; (1) att jag missade bussen jag skulle ha tagit och därför fick dricka kaffe i Ängelsbäck och komma hem till Lund två timmar senare än beräknat och (2) att jag fick tid att lyssna på ännu mer poddradio än jag hade trott. Jag är en poddradiotidspessimist vilket innebär att jag alltid hamstrar radioprogram till min iPod när jag ska någonstans — “tänk om jag missar bussen och blir sittande i Grevie kyrkby eller måste promenera till Krogstorp och ta en annan buss” — och idag lönade det sig. Otur då bara att gårdagens sommarpratare var Helle Klein, men tur att jag ännu bara hunnit lyssna på tre program i Timbros nya poddradioserie. Ok, jag skrev Timbro och därmed sa väl hälften av mina sommarsömniga bloggläsare adjö och knappade in www.aftonbladet.se i adressfältet istället eller gick för att ta ett glas fläderblomssaft — jag är plågsamt medveten om att ordet Timbro till och med för många väldigt intelligenta människor är synonymt med ondska eller till och med fascism. Men detta är ju — om någon missat det — min blogg och högst frivilligt att läsa. Den som föredrar www.aftonbladet.se kanske borde söka hjälp, men den som föredrar fläderblomssaft när dagens datum till yttermera visso är 28 juni är förmodligen en begåvad och insiktsfull person. (Parentetiskt sagt började jag just fundera på — samtidigt som jag fick syn på sundets höga vågor och kustlinjen i Helsingör — vilket av Timbro och Latour som väcker störst avsky bland vänsterintellektuella rödvinsakademiker. Inte så att jag anklagar någon läsare av denna blogg att vara varken rödvinsakademiker eller Latour-hatare, men frågan är onekligen en smula intressant.)

Så efter att den inledande tågresan dominerats av Mahler och Erik Zsigas bok Hejdå Östeuropa! (jag undviker av respekt för känsliga läsare att nämna vem som gett ut den boken, länken jag nyss droppade följs på egen risk) blev underhållningen under cykelturen, promenaden till Grevie kyrkby och bussresan till Ängelholm alltså Helle Klein, Petra Östergren och Maria Ludvigsson. Helle Klein var kanske den mest patetiska sommarprataren jag hört sedan Claes Malmberg (alltså inte mittfältaren i sjuttiotalets MFF utan skådisen från Göteborg med dålig humor) 2003. Med tanke på vilken tidning hon är politisk chefredaktör på är det lätt moraliserande tugget om urholkning av språket mest skrattretande. Och när hon med sin pretentiöst mässande röst (hon ska ju bli präst så det passar ju i och för sig) citerar Tranströmer undrar man om det är hon eller en själv som mist verklighetsuppfattningen. Nej, bättre då med Petra Östergren som inte bara är provokativ utan också nyanserad, som gör ett tappert försök att komplettera den tillrättalagda bilden av saker och ting som vi vanliga dödliga i hela våra liv matats med via manifestationer av svensk socialdemokratisk tankehegemoni. Eller Maria Ludvigsson som påminner om att också socialdemokratiska statsråd gjort bort sig ibland — inte bara på det där relativt oskyldiga “där slant min tunga”-sättet (som med Pär Nuder och köttberget, Bosse Ringholm och polisen eller Jan O Karlsson och “den djävla Texasgubben”) — utan också genom groteska och maktfullkomliga uttalanden som vittnar om en brist på respekt för människovärde som etablerar sig och slår rot i alla politiska rörelser eller organisationer som får sitta för länge. Det är just i detta fallet fråga om förra skolministern Ylva Johansson som får frågan i tv4:s kvällsöppet om det inte är ok med ökade skillnader i inkomst om alla får det bättre. Hon svarade nej.

Jag undrar hur till exempel Helle Klein skulle reagera om man konfronterade henne med den episoden. Ja, jag är faktiskt uppriktigt intresserad av hur hon skulle bemöta det, för om någon som politiskt är ense med en sådan som Ylva Johansson och dessutom utger sig för att vara intellektuell och debattör ville uppmärksamma den typen av problematiska frågeställningar och svar i den politiska debatten när de får en hel timme för sig själva i riksradions p1 — istället för att inlåta sig på patetiska reflexioner över sina ångestkänslor inför Tony Blairs duperande förvrängning av språket — så skulle jag kanske inte behöva förlita mig på en hatad tankesmedjas generositet och barmhärtighet när jag väljer radioprogram att lyssna på i Bjäremotvinden i slutet av juni 2007.