18/6 2007

Universiteten och den allt överordnade välfärdspolitiska uppgiften

Åtskilligt kan sägas om svensk högre utbilding: om kvaliteten, studenternas förkunskaper, resurstilldelningen. Åtskilligt sägs idag, när Andreas Bergh gör ett försök att skingra frågetecknen kring några vanliga påståenden, samtidigt som Högskoleverket i en rapport utvärderar resultaten av kampanjen mot social snedrekrytering av studenter, som initierades av Östros et consortes i regeringens proposition 2001/02:15. Och Lunds Universitet tar tillfället i akt att sända ut en anonym pressrelease om saken i vilken man egentligen — som vanligt då alltså — inte säger något. Utom att — som vanligt då alltså — ge sig själv lite beröm. Slår man samman vad som sägs har vi tre problemområden för den högre utbildningen:

• Studenterna på grundutbildningen har för dåliga förkunskaper
• Resurserna räknat per student har minskat de senaste tjugo åren till följd av högskolans expansion
• För få högskolestudenter kommer från så kallade “studieovana miljöer”

Det tredje och sista är naturligtvis värst i konungariket Sverige där alla skall få ta del av allt oavsett om de bett om det och helt utan hänsyn till kvalitet eller innehåll i det som faktiskt levereras. I propositionstexten från 2001 kan man läsa det följande:

“Utbildning och forskning driver på samhällets modernisering och förnyelse. Utbildningen får en allt mer central betydelse för välfärd, tillväxt och utveckling. Satsningar på utbildning på alla nivåer bryter väg för kunskapssamhället. Utbildning vidgar vyer, bidrar till personlighetsutveckling och ger bättre förutsättningar att möta vår tids stora utmaningar och snabba förändringar i livsvillkor. Utbildning är en avgörande förutsättning för att befästa demokratin och utjämna olikheter i fördelningen av välfärd, inflytande och möjligheter till att aktivt delta i samhället. Utbildning som möter högt ställda kvalitetskrav är betydelsefull för enskilda människors utvecklings- och framtidsmöjligheter.
Alla människors rätt till kunskap och utveckling är mot den bakgrunden utgångspunkt för regeringens politik. Kunskapssamhället skall stå öppet för alla. Detta är den stora välfärdspolitiska uppgiften i framtiden.”

Varför och hur får utbilding “en allt mer central betydelse för välfärd, tillväxt och utveckling”? Vad krävs av utbildning för att den skall “vidga vyer, bidra till personlighetsutveckling”? Vilken slags högre utbildning bidrar till att “befästa demokratin”? I propositionstexten står att utbildningen skall möta “högt ställda kvalitetskrav”, men först efter en massa dravel om vad utbildningen skall åstadkomma. Ingen ställer frågorna.

En student från “studieovana miljöer” är säkert väldigt väl betjänt av att ta hundratusentals kronor i studielån för att läsa en utbildning där kvalitetskraven sänkts för att öka genomströmningen och på så vis rädda institutionens ekonomi, på ett universitet där lärarna och forskarna är upptagna med att granska fakturor och skriva reseräkningar på datorskärmar, i ett land där ordet kunskap bara har betydelse om det används tillsammans med efterledet -samhälle och den kryddiga men ack så knaprigt torra och dassiga slutklämmen välfärdspolitisk uppgift.