28/6 2007

Motvind på cykeln och i debatten

Tydligen tycker jag inte att jag har tillräckligt mycket att göra med min egen och D:s flytt i helgen, jag har nämligen lovat bort mig till en god vän som flyttar imorgon och dessutom är jag i detta nu på väg med Öresundståget tillbaka från Ängelholm dit jag kom med buss från Grevie dit jag kom till fots från Ängelsbäck dit jag kom på cykel från Ängelholm dit jag kom med Öresundståg från Lund i eftermiddags. En gräslig motvind mötte mig redan då jag hittade ut ur skogen i Skälderviken och denna vind fick två följder; (1) att jag missade bussen jag skulle ha tagit och därför fick dricka kaffe i Ängelsbäck och komma hem till Lund två timmar senare än beräknat och (2) att jag fick tid att lyssna på ännu mer poddradio än jag hade trott. Jag är en poddradiotidspessimist vilket innebär att jag alltid hamstrar radioprogram till min iPod när jag ska någonstans — “tänk om jag missar bussen och blir sittande i Grevie kyrkby eller måste promenera till Krogstorp och ta en annan buss” — och idag lönade det sig. Otur då bara att gårdagens sommarpratare var Helle Klein, men tur att jag ännu bara hunnit lyssna på tre program i Timbros nya poddradioserie. Ok, jag skrev Timbro och därmed sa väl hälften av mina sommarsömniga bloggläsare adjö och knappade in www.aftonbladet.se i adressfältet istället eller gick för att ta ett glas fläderblomssaft — jag är plågsamt medveten om att ordet Timbro till och med för många väldigt intelligenta människor är synonymt med ondska eller till och med fascism. Men detta är ju — om någon missat det — min blogg och högst frivilligt att läsa. Den som föredrar www.aftonbladet.se kanske borde söka hjälp, men den som föredrar fläderblomssaft när dagens datum till yttermera visso är 28 juni är förmodligen en begåvad och insiktsfull person. (Parentetiskt sagt började jag just fundera på — samtidigt som jag fick syn på sundets höga vågor och kustlinjen i Helsingör — vilket av Timbro och Latour som väcker störst avsky bland vänsterintellektuella rödvinsakademiker. Inte så att jag anklagar någon läsare av denna blogg att vara varken rödvinsakademiker eller Latour-hatare, men frågan är onekligen en smula intressant.)

Så efter att den inledande tågresan dominerats av Mahler och Erik Zsigas bok Hejdå Östeuropa! (jag undviker av respekt för känsliga läsare att nämna vem som gett ut den boken, länken jag nyss droppade följs på egen risk) blev underhållningen under cykelturen, promenaden till Grevie kyrkby och bussresan till Ängelholm alltså Helle Klein, Petra Östergren och Maria Ludvigsson. Helle Klein var kanske den mest patetiska sommarprataren jag hört sedan Claes Malmberg (alltså inte mittfältaren i sjuttiotalets MFF utan skådisen från Göteborg med dålig humor) 2003. Med tanke på vilken tidning hon är politisk chefredaktör på är det lätt moraliserande tugget om urholkning av språket mest skrattretande. Och när hon med sin pretentiöst mässande röst (hon ska ju bli präst så det passar ju i och för sig) citerar Tranströmer undrar man om det är hon eller en själv som mist verklighetsuppfattningen. Nej, bättre då med Petra Östergren som inte bara är provokativ utan också nyanserad, som gör ett tappert försök att komplettera den tillrättalagda bilden av saker och ting som vi vanliga dödliga i hela våra liv matats med via manifestationer av svensk socialdemokratisk tankehegemoni. Eller Maria Ludvigsson som påminner om att också socialdemokratiska statsråd gjort bort sig ibland — inte bara på det där relativt oskyldiga “där slant min tunga”-sättet (som med Pär Nuder och köttberget, Bosse Ringholm och polisen eller Jan O Karlsson och “den djävla Texasgubben”) — utan också genom groteska och maktfullkomliga uttalanden som vittnar om en brist på respekt för människovärde som etablerar sig och slår rot i alla politiska rörelser eller organisationer som får sitta för länge. Det är just i detta fallet fråga om förra skolministern Ylva Johansson som får frågan i tv4:s kvällsöppet om det inte är ok med ökade skillnader i inkomst om alla får det bättre. Hon svarade nej.

Jag undrar hur till exempel Helle Klein skulle reagera om man konfronterade henne med den episoden. Ja, jag är faktiskt uppriktigt intresserad av hur hon skulle bemöta det, för om någon som politiskt är ense med en sådan som Ylva Johansson och dessutom utger sig för att vara intellektuell och debattör ville uppmärksamma den typen av problematiska frågeställningar och svar i den politiska debatten när de får en hel timme för sig själva i riksradions p1 — istället för att inlåta sig på patetiska reflexioner över sina ångestkänslor inför Tony Blairs duperande förvrängning av språket — så skulle jag kanske inte behöva förlita mig på en hatad tankesmedjas generositet och barmhärtighet när jag väljer radioprogram att lyssna på i Bjäremotvinden i slutet av juni 2007.

27/6 2007

Kvalitet i stort och smått

Ja nu är det ju snart en vecka sedan jag satt och väntade på paket och ännu har jag inte levererat avslöjandet om hur fort professorer pratar. Men i ivern över att ha sluppit billigt undan (paketen kom vid halv två med taxi, se vidare bland kommentarerna till föregående post) for jag hem och läste Fokus reportage om Maud Olofsson, ett reportage som i likhet med allt annat den tidskriften publicerar var mycket tunt och knaprigt (jag har en billig provprenumeration — den förnyar jag inte) och sen var det ju midsommarafton och jag for iväg och lämnade datorn hemma. Återkommen till civilisationen i måndags har jag knappt hunnit kolla igenom rss-flödena och nu är det dessutom flytt på gång här hemma. Jag är förresten inte missnöjd alls med att jag befann mig på Ikea istället för Malmö Stadion igår kväll, visserligen kostade Ikeabesöket tio gånger mer än ett stadionbesök hade gjort men det var det nog värt för även om Ola Toivonen och Jimmy Dixon verkar ha betett sig mest som gamla möbler igår föredrar jag i alla lägen kvalitet.

Kvalitet var det till exempel på utsikten från Magnarpsvägen i lördags kväll då vi cyklade hem efter ett besök i sommarstugeområdet kring Vejbystrand. Det kan man se på bilden ovan.

Till saken då: Jag har som bekant gjort intervjuer med 24 professorer det gångna året och av dem finns 13 med professorstitel (emeritus räknar jag av olika skäl inte) vid svenska universitet. Däribland är 6 professorer i Lund, 4 i Uppsala och 3 i Linköping. Man kan ju då ta antalet minuter inspelade intervjuer och dividera dem med antalet sidor (12 pkt Times) transkriberat material. Lägst kvot pratar snabbast. Det förvånar knappast att vinnaren är Linköping. Där hinner de med 5,02 minuter samtal på en sida! I Lund — det är ju medelmåttornas universitet — är kvoten 5,78. Men i Uppsala pratar de så långsamt att det bara går in 6,29 minuter per sida! Nu skall i ärlighetens namn tilläggas att vissa mycket eftertänksamma personer i ledningen för MAX-lab innehar professurer i Uppsala. Jag nämner inga namn, men nog dras statistiken ned något av honom… Jag är bara tacksam, det är mycket trivsamt och effektivt att kunna skriva ut intervjuer utan att pausa inspelningen. Många är glädjeämnena under materialinsamlande, speciellt när man får priviliegiet att sitta ner och prata om intressanta saker med en massa begåvade och insiktsfulla människor. Ibland får man skratta gott (och rått) också. Som till exempel när en (anonym) strålrörsansvarig på MAX-lab yttrar det följande:

”Allting händer naturligtvis av en orsak, men det behöver inte nödvändigtvis vara användarna som har gjort fel.”

Glad sommar, synkrotronljusavhandlingsprojektet. Vi ses i augusti!

21/6 2007

Utebliven paketleverans och 333 sidor professorsintervjuer

Idag skulle ledigheten börjat — på whiteboardtavlan innanför FPI:s ytterdörr har jag bredvid mitt namn citerat Homer Simpson och skrivit “21/6-13/8 So Long, suckers!” — men ack nej, det blev ingen sovmorgon idag och inget romanläsande i eftermiddag. Istället har jag suttit här vid mitt skrivbord och sorterat papper och gjort lite uppsamlingsarbete sedan klockan åtta i morse, jag var nämligen dum nog att beställa två attiraljer från Apple Store på webben, och de levereras bara med budfirman TNT, som enligt uppgift skall komma idag någon gång mellan åtta och fem. I tisdags var de här (påstår deras infernaliskt otrevliga receptionist-telefonist i alla fall) klockan halv nio, alltså en halvtimme innan jag var här, och då ingen annan heller var här för att ta emot paketet åkte de tillbaka med det till Sturup. Det fick jag reda på när jag ringde TNT igår förmiddag för att undra när paketen skulle komma. Jag fick också reda på att om ingen är närvarande för att ta emot paketleveranser har TNT principen att inte (A) köra ut senare samma dag, (B) köra ut nästa dag, (C) meddela mottagaren, (D) skicka med vanlig post så mottagaren kan hämta på postuthämtningsställe, eller (E) sända tillbaka till leverantören så denna kan skicka paketet på annat sätt. Nej, de åker tillbaka med paketet till Sturup och låter det vänta ett par dagar och sedan kör de ut en annan dag någon gång mellan åtta och fem. Det var alltså ren tur att jag bekymrade mig om att ringa dem igår, för annars hade jag ju inte fått veta att jag skall sitta här och vänta mellan åtta och fem idag, den dag som skulle ha blivit första sommarlediga dagen för mig. Nu är klockan tjugo i tolv och naturligtvis har ingen TNT-typ dykt upp. Kanske har de vänt i dörren för att de inte bemödat sig att klla var mitt rum är beläget? Kanske är det jobbigt att hitta till huvudentrén på Alfa I? Kanske har de vänt tillbaka till Sturup för att rapportera att jag inte fanns på plats för att ta emot paketet? Till saken hör nämligen också att TNT inte kan låta sina chaufförer ringa och förvarna (och kanske få en vägbeskrivning om det är svårt att hitta till Ideon Alfa I och Forskningspolitiska Institutet vilket jag i ärlighetens namn skall tillägga att det är) en halvtimme eller timme innan de kommer med paketet, för chaufförerna på TNT har ingen arbetstelefon. Vi får väl se hur det utvecklas i eftermiddag.

Nu har jag ju roat mig bäst jag kan här under förmiddagen, bland annat genom att excel:a lite med siffror på allt mitt intervjumaterial som jag samlat in under det gångna läsåret. Så med start idag kommer nu en tvådelars statistisk genomgång av otaliga och oändligt långa intervjuer med forskare, byråkrater, ingenjörer och annat löst folk. Perioden det gäller är alltså 24 augusti 2006 — 13 juni 2007. Here we go:

Totalt material: 37 intervjuer, i inspelad form (mp3) 46 timmar och 54 minuter intervjuer, vilket är 481 sidor i transkriberad form (Word, 12 punkter Times).

Ok. Så långt är allt frid och fröjd, med andra ord: jag har en helsikes massa material. Det känns bra. Men nu när vi sorterar ut intervjuerna med professorer kan det vara bra att inte ha kaffe på väg mer i halsen.

Inspelade samtal med professorer: 33 timmar och 33 minuter, motsvarande 333 sidor i transkriberad form.

Spooky! Fast så konstigt är det ju inte. Snittet för mina intervjuer är att en sida motsvarar lite mer än 6 minuter vilket ju ger en timme på tio sidor. När (om) mitt paket kommer skall jag offentliggöra den sensationella statistiken över vilka som pratar fortast: Professorer i Lund, Linköping eller Uppsala.

18/6 2007

Universiteten och den allt överordnade välfärdspolitiska uppgiften

Åtskilligt kan sägas om svensk högre utbilding: om kvaliteten, studenternas förkunskaper, resurstilldelningen. Åtskilligt sägs idag, när Andreas Bergh gör ett försök att skingra frågetecknen kring några vanliga påståenden, samtidigt som Högskoleverket i en rapport utvärderar resultaten av kampanjen mot social snedrekrytering av studenter, som initierades av Östros et consortes i regeringens proposition 2001/02:15. Och Lunds Universitet tar tillfället i akt att sända ut en anonym pressrelease om saken i vilken man egentligen — som vanligt då alltså — inte säger något. Utom att — som vanligt då alltså — ge sig själv lite beröm. Slår man samman vad som sägs har vi tre problemområden för den högre utbildningen:

• Studenterna på grundutbildningen har för dåliga förkunskaper
• Resurserna räknat per student har minskat de senaste tjugo åren till följd av högskolans expansion
• För få högskolestudenter kommer från så kallade “studieovana miljöer”

Det tredje och sista är naturligtvis värst i konungariket Sverige där alla skall få ta del av allt oavsett om de bett om det och helt utan hänsyn till kvalitet eller innehåll i det som faktiskt levereras. I propositionstexten från 2001 kan man läsa det följande:

“Utbildning och forskning driver på samhällets modernisering och förnyelse. Utbildningen får en allt mer central betydelse för välfärd, tillväxt och utveckling. Satsningar på utbildning på alla nivåer bryter väg för kunskapssamhället. Utbildning vidgar vyer, bidrar till personlighetsutveckling och ger bättre förutsättningar att möta vår tids stora utmaningar och snabba förändringar i livsvillkor. Utbildning är en avgörande förutsättning för att befästa demokratin och utjämna olikheter i fördelningen av välfärd, inflytande och möjligheter till att aktivt delta i samhället. Utbildning som möter högt ställda kvalitetskrav är betydelsefull för enskilda människors utvecklings- och framtidsmöjligheter.
Alla människors rätt till kunskap och utveckling är mot den bakgrunden utgångspunkt för regeringens politik. Kunskapssamhället skall stå öppet för alla. Detta är den stora välfärdspolitiska uppgiften i framtiden.”

Varför och hur får utbilding “en allt mer central betydelse för välfärd, tillväxt och utveckling”? Vad krävs av utbildning för att den skall “vidga vyer, bidra till personlighetsutveckling”? Vilken slags högre utbildning bidrar till att “befästa demokratin”? I propositionstexten står att utbildningen skall möta “högt ställda kvalitetskrav”, men först efter en massa dravel om vad utbildningen skall åstadkomma. Ingen ställer frågorna.

En student från “studieovana miljöer” är säkert väldigt väl betjänt av att ta hundratusentals kronor i studielån för att läsa en utbildning där kvalitetskraven sänkts för att öka genomströmningen och på så vis rädda institutionens ekonomi, på ett universitet där lärarna och forskarna är upptagna med att granska fakturor och skriva reseräkningar på datorskärmar, i ett land där ordet kunskap bara har betydelse om det används tillsammans med efterledet -samhälle och den kryddiga men ack så knaprigt torra och dassiga slutklämmen välfärdspolitisk uppgift.

15/6 2007

Kastrup Arrival: Decent coffee

När jag landat med den lilla AirFrance-korven från Strasbourg på Kastrup i söndags kväll och stod och väntade på min väska räknade jag efter och fann att räknar man flygplatsbesök har det gångna året varit mitt livs mest resintensiva, det var sedan augusti 2006 nämligen sjunde gången jag väntade på väska på Kastrup. Sturup har jag helt undvikit under detta år efter att jag upptäckt att lite trixande med att vara ute i god tid etc på www.sj.se kan ge riktigt billiga biljetter till Stockholm i 1:a klass tysta kupén. Billigare än Malmö Aviation i varje fall, och SAS skall vi ju inte bara prata om. Oavsett vad som i övrigt har skett i mitt professionella liv det senaste året (mycket är det i alla fall! Jag filar på en statistikintensiv blogg-summering nästa vecka när jag skall lämna institutet för sommaren) har jag landat sju gånger på Kastrup på tio månader. Det betyder att jag har stått i incheckningskö på Kastrup sex gånger under samma tid (vi missade ju ett plan till Prag i höstas och fick ta tåget istället. Men vi flög hem.)

Kastrup är på det hela taget en trevlig flygplats (jämförelsevis) men den har två problem: den ligger i Danmark och man har svårigheter att få en anständig kopp kaffe där. Innan säkerhetskontrollen finns inget kaffe alls. Efter säkerhetskontrollen kan man ju köpa en liten presskanna med ganska äckligt kaffe för fyrtio danska kronor, och vanligtvis bär inte jag på några större summor danska pengar om jag skall ta ett flyg från Danmark, så det blir till att betala i euro (och där gick fem direkt) eller vara utan. Skandalöst.

Jag jublar nu inombords när jag lägger märke till att Nordens första Starbucks skall öppna i terminal 3 på Kastrup! Franchise-kedjan som på ett bräde upphävde bristen på gott kaffe på en hel kontinent (Nordamerika) och som är på god väg att göra detsamma i en annan världsdel (Kina) har nu äntligen hittat till oss. Starbucks kommer att öppna i ankomstområdet i terminal 3, vilket innebär att man kan sörpla på en Tall black coffee medan man väntar i incheckningskö och säkerhetskö. Hurra!

14/6 2007

DN debatt borde kanske byta namn
till DN Ankdamm?

DN Debatt skulle mycket väl kunna kallas Sveriges mest inflytelserika propagandaforum. Om en politiker vill säga något, så bör hon/han säga det på DN Debatt, så enkelt är det. Bara den senaste månaden har ganska många stora mediabubblor blåsts upp med start på debattsidan i DN: Vissa moderaters sågning av de så kallade storregionerna, farbrödernas (föredettingarnas) motstånd mot så kallade homoäktenskap, en hyfsat viktig diskussion om konstitutionsutskottet och dess funktion, ännu en sverigedemokraterna-hysteri, och så klart Mauricio Rojas anklagelser mot skolans läroböcker. Men där finns också en hel del skräp.

Det sägs att DN får in ca femtio inlägg varje dag att sålla bland och välja ett som är värt att publicera. Vad som är kriterierna för publicering har jag aldrig förstått. Förmodligen ligger samma medielogik bakom DN Debatt som vilken kvällstidningslöpsedel som helst; för idag får Lars Danielsson hela utrymmet för sig själv och använder det till att hugga tillbaka mot katastrofkommissionen som ju som bekant kritiserat honom. allvarligt talat: ganska låg standard. Var detta den bästa “debattartikeln” av femtio? I så fall ifrågasätter jag starkt omdömet hos den här Mats Bergstrand.

11/6 2007

Jakten på Ångström, undulater i ringen, och ensamma elektroner på film.

Efter en intressant workshop om fysikhistoria i Strasbourg — där diskussionerna mest av allt berörde vilken publik fysikhistoriker har/bör ha och hur fysikhistorien skall anpassa sig till ett föränderligt vetenskapligt landskap (där fysiken kanske inte längre intar den ledarpositionen den hade under andra halvan av 1900-talet) — finner jag mig nu sittande på en workshop i Lund med titeln Emerging Sources som handlar om framtida ljusproducerande laboratorier, dvs nästa generationens synkrotronljuskällor. Vem som är publiken här råder det ingen tvekan om — det är helt klart inte jag — men hur forskarsamhället anpassar sig till nya tekniska landvinningar (såsom uppkomsten av frielektronlasrar med mera) är spännande och faktiskt viktiga frågor för mitt avhandlingsarbete.

Så vad för typ av nya källor kan man då få höra om här? Vi får se om jag lyckas reda ut detta. Avståndet mellan två atomer i ett fast ämne är typiskt en eller ett par ångström (10^-10 m), och det betyder (varför vet jag inte) att för att kunna framställa “bilder” av ämnets struktur och egenskaper (vilket är en typisk verksamhet vid ett synkrotronljuslabb) behöver man ha ljus med våglängd ungefär en ångström. Det betyder (grovt förenklat) att man behöver ha till relativistisk energi (mycket nära ljushastigheten) accelererade elektroner i ett vakuumrör vars bana böjs fort som tusan av ett antal magneter i en wiggler eller undulator så att partikelskuren oscillerar med en period av ungefär en ångström. Så här ser en undulator ut:

(Vakuumröret där elektronskuren far fram går där de gröna tejpen är. Denna undulator var vid fototillfället oanvänd men sitter just nu i acceleratorn MAX III och används för fulla muggar.)
Utöver rätt våglängd vill man också åstadkomma så intensivt ljus som möjligt, och man kan få det genom att låta en lite större elektronskur oscillera så att det så att säga blir mycket ljus samtidigt. Grejen är dock att man gärna vill ha så korta pulser av ljus som möjligt, och det beror på något så trivialt som att en kortare “slutartid” ger en bättre bild. Som i en kamera. För att få kortare pulser av ljus räcker inte en traditionell lagringsring utan man bygger nu så kallade frielektronlasrar både i Hamburg och i Stanford. Den som talar just nu (och vars tråd jag tappade för en kvart sedan) förklarar vad man kan förvänta sig av ljuskällor som bygger vidare på frielektronlaser-idén och som alltså kanske byggs om ett par decennier. Det är ganska kul att se och höra deras entusiasm inför vetenskapliga möjligheter som är ytterst spekulativa men icke desto mindre fascinerande. Problemet är bara att man själv måste förstå att attosekunderspulser betyder bättre röntgenbilder. Men det förstår ju jag! På olika sätt vill man kunna förminska apparaten (frielektronlasern i Stanford är flera kilometer lång) så att den blir billigare och mer lätthanterlig men ändå producerar intensivt och kortpulsigt ljus med önskvärd våglängd. Det kanske man kan i framtiden.

Genom ett sammanträffande fick jag via RSS-läsaren och EurekAlert! nu nyss reda på att två fysiker vid Brown University lyckats med att filma enskilda elektroner (mpg-länk). Ganska coolt. Visserligen vet jag hur ljusstrålen från en elektronskur på ESRF ser ut:

Men det skulle ändå vara coolt med en film där man ser pulsarna i en lagringsring av ESRF:s storlek, för där har de bland annat ett filling mode där nitton (19) ekvidistanta elektronskurar far runt i ringen i relativistisk hastighet. Slutsats: Tag omkretsen på ringen (i meter) och dividera med elektronernas hastighet (i m/s), och dividera sedan med 19, så får man tidsavståndet mellan ljuspulsarna som används vid experimentstationerna. Grovt förenklat igen givetvis, och potentiellt fullständigt felaktigt, men så går det när en enkel humanist försöker fatta något av vad som händer vid naturvetenskapens frontlinjer.

10/6 2007

Hu! En wannabe-sosse?

För första gången i historien besöker en kinesisk president Sverige, Hu Jintao lär just nu befinna sig på Svensk mark. Själv var jag ju i Beijing för lite sedan och har sedan dess ägnat Kina och dess historia lite större uppmärksamhet tidigare. Bland annat läser jag just nu Margaret MacMillians bok Nixon and Mao, som inte bara handlar om den historiska veckan i februari 1972 då Nixon och Kissinger och några hundra amerikaner till besökte Beijing och fikade med Mao och Chou En-Lai utan också är en genomgripande och detaljerad beskrivning av de Sino-Amerikanska relationerna sedan mitten av 1800-talet, Nixon och den amerikanska utrikespolitiken, Mao och hans dubbla förhållande till öppenhet och den självupplevda kinesiska överlägsenheten, och den überintellektuelle och genomgående taktiska och skickliga premiärminister Chou En-Lai. Mycket läsvärt.

En orsak till Hu Jintaos besök i Sverige sägs vara att kommunistpartiets toppar allt mer börjar rikta sina blickar mot Sverige och det svenska socialdemokratiska samhällsbygget när de nu i takt med liberaliseringar och rasande ekonomisk utveckling söker ny fast ideologisk (och praktisk politisk) mark under fötterna. Jag är säker på att det skrivs en del om det i Sverige som jag missar nu när jag är utomlands. Men detta är mycket intressant. Den svenska socialdemokratiska samhällsmodellen bygger ju helt och hållet på en stark ekonomi i händerna på kraftfulla privata näringsidkare som producerar överskottet man kan dela ut till befolkningen. Därför är det en korrekt observation att socialdemokratins samhällsbygge i Sverige kunde komma till stånd bara efter den liberala ekonomiska politiken under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet som gav svenska entreprenörer möjligheten att bli rika.

Den typen av ekonomiska liberaliseringar har ju skett och sker i Kina, så extremt förenklat skulle man väl kunna säga att det första steget är taget eller håller på att tas. Om Kineserna lyckas etablera lika starka band till det inhemska storkapitalet som sossarna gjorde i Sverige, samtidigt som de upprätthåller illusionen av en slags socialism (vilket de kanske gör? jag vet inte), kanske de kan bygga världens största socialdemokrati. Den skulle nog kunna vara bra eftersom deras stordriftsfördelar kanske minskar behovet av att beskatta befolkningen med över 50% av BNP. Samtidigt som landet är så stort och mångfacetterat att medborgarkontrollen blir svårare att behålla när medborgarna blir rikare. Kanske.

Jag framhärdar hur som helst i att bestämt hävda att det finns områden på vilka de mindre bemedlade kineserna är friare och har större individuella möjligheter än svenskar i de lägre samhällsskikten, samtidigt som vi alla vet att Kina styrs av en förtryckarregim. Den skillnaden ändras givetvis bäst genom att Sverige gör sina medborgare friare ekonomiskt och Kina gör sina medborgare friare socialt. Osäkerheten jag känner inför att tanken att socialdemokrati skulle kunna frigöra Kinas folk är lika stor som osäkerheten inför alliansregeringens förmåga att åstadkomma ekonomisk liberalisering av Svenska folket.

And by the way: Who is the new leader in China?

8/6 2007

Fredag i Strasbourg

Strasbourgs stadskärna är en ö — en konstgjord ö om man så vill för den omges av kanaler — och i mitten av den ståtar den magnifika katedralen. Självfallet är kvarteren kring katedralen fullständigt ockuperade av turister (i huvudsak tyskar) och galna souvenirförsäljare som försöker kränga kinesiska sidenblusar och EU-flaggor i papper till rövarpriser. Innerstan är också fullständligt inbäddad i WiFi-signaler (i mitt hotellrum finns 25 lösenordsskyddade nät) men jag har bara hittat en öppen anslutning — i en park, med kanske hastigheter i närheten av 100kbps. Träligt. Det blir bara en liten stund av mailkollande och bloggande, sen ger jag mig på Skype vilket märkligt nog funkar riktigt bra trots den dåliga linan. Det har idag varit 29 grader varmt och helt molnfritt så jag är glad och nöjd med att ha suttit instängd i en lektionssal med skaplig luftkonditionering hela dagen. Kvällen — dvs nu — är emellertid underbar, i synnerhet som den ackompanjeras av en och annan kall pilsner. Det är givetvis inte bara flykten från solen som gör mig nöjd med att “sitta inne” idag: Huvudorsaken är att jag deltar i en konferens med namnet ‘Writing the History’ of the Physical Sciences after 1945: state of the art, questions, and perspectives där sådana digniteter som John Krige, Dominique Pestre, Jeff Hughes och Sean F Johnson deltar, bland många andra. Själv deltar jag med ett papper som bär den en smula djärva titeln Discipline, practice and the synchrotron radiation laboratory: Has ‘physicsist’ become obsolete? där jag via en diskussion om den vetenskapliga instrumentationen och miljön och dess påverkan på arbetssätt och resultat ifrågasätter giltigheten av att prata om “fysik” som definition och avgränsning av vetenskapsstudier. Mitt bidrag avhandlades under dagens sista session, halv fem på eftermiddagen efter en hel dag i hettan, så folk var lite sömniga. Dessutom tror jag inte att de fattade riktigt, vetenskapshistorier har ju (inga värderingar lagda i det) lite andra perspektiv än oss STS:are/sciencepolicy-typer.

Jag undrar om det blir lite svalare i morgon… och jag hoppas general discussion kan bjuda på lite mer perspektiv och diskussioner jag uppskattar.

1/6 2007

Förslag på vallöften

Vi har ju en ny oppositionsledare som inte verkar ha alla bullar på plåten, för att uttrycka det milt. Hon formligen sprutar ur sig verklighetsfrånvända vallöften mer än tre år före valet. Senast idag kom ett. Låt oss göra en genomgång av vad hon redan lovat:

A-kassan återställs.
Förmögenhetsskatten återinförs.
Fastighetsskatten återinförs.
Alla får “rätt till heltid”.

Fyra vallöften på två månader. Det betyder att hon behöver 80 likadana löften till för att fylla ut de 40 månaderna som är kvar till valet 2010. Jag skall hjälpa till lite:

Staten köper tillbaka Vattenfall, Vasakronan och Telia.
Riksdagsledamöternas löner sänks.
Lars Engqvist återinsätts som ordförande i grundlagsutredningen.
Sverige förklarar sig ovilligt att vara värd för ESS.

Och så det viktigaste (spara inte det för länge, Mona!):

Skatten för låg- och medelinkomsstagare höjs genom att jobbavdraget tas bort.