Palatsbygge eller folkmord en prioriteringsfråga för Stalin

I kölvattnet av de senaste veckornas debattartiklar och rapporter om svenska skolbarns okunskap om kommunismen och svenska skolböckers politiska vridning satte jag mig igår och idag ned med Ryszard Kapuścińskis Imperiet för att fördjupa mina egna något bristfälliga kunskaper om Sovjetunionen. Boken har ju rekommenderats av många så det var ändå bara en tidsfråga innan jag skulle läsa den. Och på sidan 96 och 97 finns den där passagen som jag inte visste att jag sökte i förra veckan men som kanske — om den citerades i svenska skolböcker — på allvar skulle kunna bidra till en mer nyanserad syn på 1900-talets ideologier och de tyranner som utnyttjat dem och drivit dem till hela folks fördärv.

Stalin lät ju riva Kristi Frälsares kyrka i Moskva för att på samma plats uppföra Sovjeternas Palats, ett byggnadsverk som med 415 meters höjd och rymd på sju miljoner kubikmeters var tänkt att överglänsa Empire State Building, alltihop krönt med en över hundra meter hög Leninstaty. Kapuściński konstaterar träffsäkert att rivningen av kyrkan är fullt jämförbar med om Mussolini låtit riva San Pietro eller franske presidenten vid tiden Paul Doumer låtit riva Notre Dame. Stalin rev kyrkan, men han byggde aldrig Sovjeternas palats. Varför? Fråga Ryszard:

“Vid samma tid som generalsekreteraren tänker koncentrera sig på bygget blåses nytt liv (av helt andra skäl) i det som återstår (blygsamt och svagt men ändå) av opposition mot Stalin. Även den allra minsta opposition är under de här systemen någonting mycket farligt, och Stalin nödgas ta itu med kampen mot denna mara som håller honom vaken om nätterna. Några månader efter det att Iofan-Sjtjuko-projektet fastslagits dör chefen för GPU, Menzjynski, och i hans ställe utnämner Stalin den blodtörstige bödeln Genrich Jagoda, för övrigt apotekare från Łódź. Snart dör också Stalins huvudkonkurrent Kirov, på dennes anstiftan, och det dödsfallet blir för generalsekreteraren signalen till den första stora massakern, som i historien går under den eufemistiska benämningen ‘utrensning’. Sedan kommer de så kallade Moskvaprocesserna, där Stalin gör upp med sina närmaste medarbetare. Och så följer nästa massaker år 1937, och sedan är han upptagen av att annektera Polen, Litauen, Lettland och Estland, av kriget mot Finland och så av andra världskriget. Alldeles efter kriget blir han tvungen att flytta på olika folk och nationer som han betraktar som förrädare (krimtatarer, tjetjener, ingusjer m.fl.), han måste övervaka massdeporteringarna till Sibirien och Kazakstan av polacker, litauer, tyskar och ukrainare, han måste organisera nya processer och massakrer, och så börjar han bli gammal, han får hjärnblödning och dör. Är man så överhopad av arbete kan man faktiskt inte hålla på och bygga palats.”