Paradiset på jorden när (s) köpte bilar åt folket och pengarna regnade ner på Kjell-Olof Feldt

Okunskap är lindrigare än vanföreställningar, predikade jag för halvannan vecka sedan här på min egen propagandagarderob i cyberspace. Mauricio Rojas är också duktig på att predika och Timbro är bra på att bereda plats för dylika predikanter. Timbro har också en propagandagarderob i cyberspace och via den kan man från och med idag ladda ner rapporten (S)kolan: Om politisk snedvridning i grundskolans läroböcker (pdf-länk), en rapport som jag vet är lika efterlängtad i mina kretsar av likasinnade som den är förutsägbar i sitt innehåll. Svenska ungdomars okunskap om kommunismens brott som blottlades på en av Sveriges mest effektiva propagandagarderober i cyberspace var ju det som gav upphov till mitt kategoriska påstående om okunskap och vanföreställningar häromveckan, och idag provocerar en artikel i samma garderob vidare.

Det är min övertygelse att man bör vara mycket försiktig med att överdriva betydelsen av och den så kallade sanningshalten i faktapåståenden och argumentation som kommer från Timbro eller Mauricio Rojas (eller andra folkpartister, eller andra politiker, eller…) men på en punkt fyller Timbro, Mauricio Rojas och de andra samma funktion som exempelvis LO: Att presentera ett perspektiv som provocerar till eftertanke i mångfaldens och tankefrihetens tecken: Hur vridna faktapåståenden de än kommer med är det viktigt att de får komma med dem, inte minst eftersom det liksom är det denna bloggposten handlar om.

Det är inne att tala om entreprenörer och om tillväxt som välfärdsmotor och om marknadens och globaliseringens kraft. Mycket mer inne än det var för säg tjugo år sedan. Därför är det föga förvånande att en sådan som Mauricio Rojas i ett sammanhang som Timbros går till bred attack mot de uppfattningar om den svenska välfärdens* historia som motsäger att den uppstod och utvecklades på grund av individuella strävanden, ekonomiska liberaliseringar och stort handelsutbyte. Skolböckerna till exempel påstår naturligtvis att det var socialdemokraterna som byggde svensk välfärd* genom politiska åtgärder. Det är inte ett tecken på okunskap att påstå det. Snarare är det en vanföreställning.

Nu skall jag bli lite personlig. Själv minns jag som igår den dagen då jag insåg vad tillväxt egentligen var: Ingen hade under hela min grundskolgång förklarat för mig att handelsutbyte och marknadsekonomi med lagom reglering och lagom frihet genererade ett mervärde som genom en sund och balanserad fördelningspolitik kom stora befolkningsgrupper till del och förbättrade levnadsstandarden för de flesta. Inte så att någon direkt påstått att pengar kom regnande från skyn ner i Kjell-Olof Feldts kassakista — bara det att den simplaste ekonomiska principen för utveckling och tillväxt aldrig hade presenterats för mig. Möjligen kan jag här skylla lite på mina föräldrar, men det undviker jag gärna eftersom det nog skulle spåra ur. Hur som helst: Döm om min förvåning när jag insåg att vänsterns hat mot kapitalismen som jag tidigare funnit sympatisk därmed — genom en sextonårings oöverträffade logiska slutledning — var mot välfärd, mot att folk får det bättre. Ganska snart insåg jag ju att inget politiskt parti är ute efter att folk skall få det sämre (hörde ni, LO? Det förstod jag som sextonåring. När skall ni förstå det?) och att det därför var en fråga om ideologi, politik och ren och skär åsikt.

Denna personliga utvikning tjänade egentligen bara till att förklara en enda sak: Att jag tycker att det är absolut fasansfullt att svenska skolbarns läroböcker (mina egna alltså som jag minns det icke exkluderat) fungerar som propagandagarderob för rörelsen. Idag finns visserligen cyberspace, men det är ju en klen tröst om man läser några av citaten i Mauricio Rojas rapport. Till exempel:

“På 1950-talet började befolkningen att få det allt bättre. Många fick råd att både köpa bil och åka på semester. Orsakerna till detta kraftigt ökade välstånd är flera: En välfärdspolitik utvecklades. Samhällets service utökades, bättre bostäder byggdes och inkomstklyftorna minskade. Utbildningsnivån höjdes. Skolsystemet förändrades och byggdes ut. Allt fler tog studenten och andelen flickor i högre utbildning ökade kraftigt. År 1909 infördes allmän rösträtt för män, 1921 fick också kvinnor rösträtt.”

Hoppsan. Kanske sd:s kulturrevolution inte är den första i Sverige?

—

* För tydlighetens skull vill jag här påpeka att ordet välfärd i denna text inte betyder s.k. socialdemokratisk välfärdspolitik utan att folk har det bra, vilket alltså är den egentliga betydelsen av ordet om någon missat det.

Citatet är enligt Mauricio Rojas från sidan 390 i SO Direkt Geografi, Ämnesboken.