Inför en kulturrevolution pratar Ekot om bidragsberoende politiker.

Knappast har det väl undgått någon att Sverigedemokraterna håller sitt riksårsmöte i Karlskrona i helgen. Knappast, eftersom Sverigedemokraterna med hänvisning till grumliga motiveringar om att “ta debatten” beretts enormt mediautrymme den senaste tiden — sedan Erik Ullenhag och Mona Sahlin gjort bort sig i sina patetiska försök att ta denna debatt (jag vill påstå att de båda genom sina spridda oförmågor att på allvar konfrontera en verklig politisk motståndare snarast gjorde sd en tjänst) är Sverigedemokraterna närmast en dokusåpa i det som svenska medier kallar politisk rapportering.

I Ekot kunde man till exempel häromdagen höra att en tredjedel av Sverigedemokraternas folkvalda politiker är beroende av bidrag. Sverigedemokraterna är ju annars kritiska till bidragsberoende. Punkt. Är det journalistik? Nej, det är en mediehype kring Sverigedemokraterna. Och den mediehypen verkar på något sätt ha tillkommit som en slags allmänhetens mobiliserade kamp mot Sverigedemokraterna, en kamp mot ett parti som man anser är en samling onda, farliga och ointelligenta personer. Man försöker bemöta detta parti på de mest vansinniga sätt. Främst genom att osakligt och utan hänvisning till fakta påstå att de är dåliga eller inkompetenta. Då och då försöker man sig på att argumentera mot dem. Då är det nästan alltid frågan om att ifrågasätta deras prat om svenskhet och svensk identitet genom att efterlysa en definition på svenskhet. Som om demokrati, religion eller solidaritet kräver definitioner för att finnas. Eller behöver definitioner? Sämre argumentation får man leta efter. Och det är nästan den enda argumentationen som finns.

Som jag tidigare påpekat borde det stå bortom allt rimligt tvivel att Sverigedemokraterna inte är det egentliga eller verkliga problemet, eftersom Sverigedemokraterna inte bryter mot några regler eller använder i lagens mening tvivelaktiga metoder eller verkar antidemokratiskt. Tvärtom använder de sin demokratiska rättighet att innanför grundlagens ramar föra fram sitt budskap och försöka vinna gehör och röster för det. Jag borde verkligen inte behöva påpeka detta.

Med risk för att uppfattas som en sympatisör och därmed få mina åsikter intellektuellt utfrysta från den fina klubben av godkända ideologiska ställningstaganden som den politiska offentliga debatten i Sverige består av: Sverigedemokraterna som parti förtjänar precis samma respekt i den allmänna, demokratiska, politiska debatten som alla övriga partier bakom vilka väljargrupper har mobiliserats. Varje parti som vinner förtroende hos väljare är representanter för en del av folkviljan. Det borde jag verkligen inte heller behöva skriva.

Naturligtvis finns det ett problem. I Sydsvenskan igår gör Niklas Orrenius gällande att Sverigedemokraterna har något så obehagligt och skrämmande som en “regelrätt kulturrevolution” på agendan. Detta påstående av en dagspresskolumnist är kanske det mest träffande och konstruktiva som skrivits om Sverigedemokraterna efter valet 2006. Här har vi en del av problemet. Sverigdemokraterna vill genomföra en svenskhetens kulturrevolution där ideologisk nationalism får ta plats i centrum av barnuppfostran och folkbildning. Där flaggan och kungastatyer pryder det offentliga rummet för att garantera att svenskheten ständigt hyllas som den främsta av företeelser. Där islam kategoriskt förbjuds, och där svenskheten är den viktigaste livsåskådningen att bekänna sig till. Och innehållet i de följande två meningarna borde jag inte heller behöva påpekas: Här, i detta ideologiska program, finns ena delen av problemet. Den andra delen av problemet ligger i att folk är benägna att rösta på detta. Är ni med? Eller skall jag ta det igen? Har ni tröttnat? Kanske vill ni hellre återgå till att diskutera definitionen på svenskhet eller om Jimmie Åkessons mamma är sjukpensionär? Eller kanske om Björn Söder har en syssling som är spanjor? Eller om vi kanske skall göra ett iq-test på Richard Jomshof?

Att “ta debatten” är — tydligen, med facit i hand — att spela Sverigedemokraterna i händerna, att negligera hela väljargrupper, att bortse från problem som kan vara orsak till röstsiffrorna, att gömma verkliga och riktigt kusliga åsiktsprogram bakom ytlig och meningslös kosmetik och att bereda Sverigedemokraterna plats i offentligheten. Och då är det verkliga problemet, alla de som röstar på Sverigedemokraterna och orsakerna till att de gör det, helt bortglömt.

Jimmie Åkesson gör inget annat än det han har rätt till enligt demokratins grundläggande principer. Dum i huvet eller inte.