10/5 2007

Okunskap och vanföreställningar är politiskt korrekta i (s)verige

En liten och mycket behövlig problematisering av vissa delar av 1900-talshistorien och deras betydelse för samhället och människan i världen och Sverige idag är kanske på väg att segla upp i den offentliga debatten. Igår offentliggjordes på DN Debatt en en demoskopundersökning som gjorts på uppdrag av UOK - Föreningen för Upplysning om Kommunismen om svenska ungdomars kunskaper om kommunismen, Sovjetunionen och vissa av våra grannländers historia under senare delen av 1900-talet. Vissa siffror från undersökningen är skrämmande, som till exempel att 90 procent av de tillfrågade inte känner till vad Gulag var, eller att 82 procent inte tror att Vitryssland är en diktatur, eller att 43 procent tror att det totala antalet offer för kommunismen under 1900-talet var en miljon eller färre. Men sådana okunskaper, hur skrämmande de än är, har ju faktisk den enda och enkla orsaken att historieundervisningen i skolan är för dålig. Något annat samband kan inte gärna finnas. Och okunskap är ju opartisk och opolitisk. Okunskap är visserligen upphov till mycket galenskap och fördomar som slår över i terror, våld och kränkningar, men brott som grundas på okunskap är de facto inte deliberativa, och därför är de jämförelsevis harmlösa.

Värre är det med siffrorna som visar att 40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen, att 22 procent anser att kommunismen är ett demokratiskt samhällskick, och att “begreppet kollektivisering ses som positivt och associeras till exempel med ‘kollektivtrafik’, ‘att göra saker tillsammans’, ‘alla får det lika bra’.” Sådana vanföreställningar som är ideologiska eller politiska är betydligt mer skrämmande än den rena okunskapen. Det är värre att tro att kommunism är bra än att inte känna till vad kommunism är.

På DN:s ledarsida kommenterar man idag debattartikeln och problematiserar orsakerna till okunskapen och vanföreställningarna, på ett förtjänsfullt sätt:

“Svenskarnas bristande kunskaper om kommunismens illgärningar faller tillbaka på en historieundervisning som aldrig fullt förklarade Sovjetunionens agerande i Europa. Skolorna anpassade sig till neutralitetspolitiken där ett kritiskt förhållningssätt till den stora grannen i öst ansågs äventyra svenska intressen. Sovjetunionens oerhörda förluster i kampen mot nazismen födde en sympati i väst som dessvärre också övergick i en förståelse för dess politiska system. Den höll i sig alldeles för länge och gav upphov till ett skygglappsbeteende där sociala ambitioner och materiella framsteg uppmärksammades medan terror och förföljelse slätades över eller förtegs. De kommunistiska staterna, hävdades det, hade visserligen betydande brister men deras övergripande målsättningar var goda. I grunden var kommunismen en ideologi som ville väl.”

Och det är här det blir så tydligt att olika våldsideologier har helt olika status i Sverige och åtnjuter helt olika acceptans enligt den svenska skalan för vad som är politiskt korrekt. Även om det ofta påminns om förtrycket i länderna på östra sidan om järnridån och regimerna där fördöms, även om marknadsekonomin lovprisas och framgångsrika svenska entreprenörer hyllas, även om kungen är en av Sveriges folkkäraste personer och även om Lars Ohly inte tillåts “kalla sig” kommunist, så betraktas ändå kommunismen som filosofisk och ekonomisk ideologi i allmänhet som en godhetens ideologi, och den som är socialist i en eller annan bemärkelse betraktas allmänt som en mänsklig, omtänksam, hederlig och god person. I kontrast till exempelvis liberaler, som ständigt måste motivera varför de bygger sin ideologi på frihet, förmåga och frivillighet. Det är faktiskt ett långt större problem än att ungdomar inte vet vad Gulag var för något.

Visserligen är jag övertygad om att okunskapen är en stor orsak till de besinningslösa utbrotten mot vår nuvarande regering som jag blev vittne till på Stortorget i Lund på första maj, bland annat rusade en medelålders man fram till ett plakat med en bild på Fredrik Reinfeldt och rev ner det utan att först se efter vad det stod bredvid bilden. Hade han sett efter hade han upptäckt att det var en (måttligt) skämtsam satir över regeringens jobbpolitik. Den som satt upp plakatet blev naturligtvis indignerad men ursäktade genast farbror marodör då han utbrast: “jag kunde inte hindra mig, jag blev så djävla förbannad när jag såg den djäveln”. Okunskapen hos denna man är säkert mycket stor, och kan möjligen ursäkta att han inte förstår att även borgerliga politiker har ambitionen att göra det bästa för landet och befolkningen. Och visst skulle okunskapen först och främst behöva åtgärdas, så att karln och hans kompisar kanske kan rösta baserat på vad de uppfattar är bäst för landet och inte vad som eventuellt var bäst för landet vid tiden för Ådalenmassakern 1931.

Sådana här problem är emellertid marginella, för en befolkning i en demokrati som Sverige har alltid den regering den förtjänar, och ingen utom svenska folket kan egentligen ytterst hållas ansvariga för okunskap och vanföreställningar, även om manipulativa politiker, byråkrater och fackpampar länge arbetat för att passivisera befolkningen och därigenom konsolidera sin egen makt. Men deras mandat har hela tiden kommit från folket. Det är betydligt värre om okunskapen och vanföreställningarna leder till att den vederbörliga solidariteten gentemot andra folk och länder blir mindre. Att inte känna till och erkänna det lidande människor under 1900-talet fått utstå i kommunismens namn är så respektlöst och arrogant att det knappast kan beskrivas i ord.