2/5 2007

Rektorsuppvaktning och förstamaj-slagord:
En analys

Återkommen från Mittens Rike och med lite större svårigheter än vanligt att komma över tidsskillnaden skolkade jag helt fräckt från rektorsuppvaktningen igår och anslöt till de studentmössebeprydda sångarnas tropp först lagom till tv4:s direktsändning om aftonen. Istället passade jag på att göra studiebesök på Stortorget där de verklighetsfrånvända rödvinsbolsjevikerna höll sin årliga högtidsdag. I fråga om underhållningsvärde är bytet från rektor Görans tal på universitetstrappan till palestinasjalarnas tal på Stortorget jämförbart med att gå ut från biografen där de visar Jan Troell och gå in i salongen där de visar Woody Allen, ett bra val således och några extra timmar under sisteaprilförstamaj-helgen utan den gräsliga studentsångarslipsen med Gunilla Mann-motiv (populärt kallad det sjungande uppkastet) och med min vanliga, trygga svarta polotröja. Med det sistnämda plagget var det givetvis också mycket enklare att smälta in bland kommunister, syndikalister, socialister, marxister, leninister, maoister(?), sossar, vänsterpartister och organiserade metallarbetare. (En gång träffade jag en oorganiserad metallarbetare. Det var på akuten, han var så disträ att han glömt skyddshandskarna och därför hade han pekfingret fullt med järnfilsspån. Tänk vad skada det kan göra att inte vara organiserad!)

I handen fick jag snabbt ett flygblad med slagord och vid en megafon stod en tonårstjej och skanderade dem. Det var ungefär lika svårt att få med folket på skrikandet som det är att få domkyrkans högmässebesökare att sjunga med i psalmerna, och i mitt stilla sinne undrade jag vilke institution som kommer att läggas ner först: högmässan eller förstamajdemonstrationerna. Intressant fråga, faktiskt. Rektorsuppvaktningen borde nog också inkluderas i en sådan diskussion om nedläggning av 1800-talsfenomen. Jag ber att få återkomma till spekulationer i detta ämne. Åter till slagorden. Min absoluta favorit var det följande:

Att sälja stöldgods är häleri, offentliga sektorn äger vi!

Slagordet bör begrundas i kombination med texten på ett plakat som hölls upp av en av dem som skrek högst:

Egendom är stöld!

Jag skall nu ge mig in på något som mycket väl kan sluta i katastrof, nämligen att försöka bena ut logiken i rödvinsbolsjevikernas känsloyttringar. Jag minns själv hur jobbigt det var när jag i femtonårsåldern blev tillräckligt gammal för att på allvar kunna kritiskt analysera mina egna halvmilitanta kommunistidéer och fann att de var obönhörligt ologiska och inkonsekventa Det var ett stålbad som jag förvisso inte skulle vilja ha ogjort, hur otrevligt det än var att erkänna för den närmaste omgivningen att jag haft fel. Ok, let’s roll it.

Vem är det som säljer stöldgods? Antagligen regeringen som vill sälja Vattenfall och Vasakronan. Vem har stulit vad? Antagligen regeringen som har stulit regeringsmakten. Men då är hälaren och tjuven samma, fastän det inte är samma stöldgods. Spännande skuldfråga. Och om egendom är stöld är ju den som äger offentliga sektorn, det vill säga folk i allmänhet, skyldiga till stöld, precis som regeringen. Nu har vi inte bara olika stöldgods utan också olika gärningsmän. Fast regeringen är vald av folket för att förvalta deras egendom, som alltså är stulen från dem själva och nu skall säljas till dem själva för att få råd att betala av på deras egen statsskuld. Surprise! Jag får inte ihop det. Är det någon som har en lösning?

Nu är säkert många av er som läser detta så pass trötta på mina ironiska och meningslösa angrepp på rörelsen (point taken! utropar minst en av er läsare som jag känner väl) och i allmän vårlig sentimentalitet (jag tittar ut över Spartas parkering och känner mig ungefär som professorn i historien om de två stadsbuden som fick varsitt betyg i något teoretiskt) lovar jag därför att åtimstone överväga att gå och lyssna på rektor nästa förstamaj klockan tolv och låta rödvinsbolsjevikerna vara ifred. För båda traditionerna kommer säkert att överleva något decennium till. Liksom högmässan.