Jag har fått en systerson till! Klockan sju i morse. Han har två storebröder och är den första i den syskonskaran att födas i Lund. Och från och med idag är vi pojkar i majoritet i famlijen, om man inte räknar med respektive. Men det gör man ju. För annars skulle ju inte den lille Valdemar ha fötts idag…
Som medlem i Lunds Studentsångare har man de senaste tre åren fått bli guld-guld-platina-platina-dubbelplatina-säljande skivartist, konserterat i tv med Orphei Drängar, sjungit Sibelius i Malmö och S:t Petersburg, Stravinsky i Malmö och Sjostakovitj i Köpenhamn, utöver samarbeten med Katarian Dalayman och Peter Mattei och en handfull bejublade konserter på hemmaplan. Det föranleder en tudelad känsla av enorm tillfredsställelse över att ha fått delta i det innersta skapandet av enastående musik och en viss musikalisk utmattning och längtan hem till soffan och skivsamlingen, det vill säga sätta sig ner och låta någon annan göra jobbet. De två känslorna kan man med fördel kombinera och på så sätt maximera njutningen då en nyanländ skiva snurrar (eller vad det nu är musiken gör i en iPod): Svanholm Singers nyligen lanserade skiva med manskörsverk av Veljo Tormis — världens nu levande främste körkompositör som visserligen slutat komponera men deltar med sin ande och sitt envisa trummande på skivan.
Veljo Tormis skriver körmusik och kanske speciellt manskörsmusik som ingen annan. Jag har genom mina år varit med om att sjunga fyra eller fem verk för manskör av Tormis och eftersom varje jämförelse med hög- och senromantiken ändå är orättvis kan jag lika gärna direkt utnämna konsertstunderna med Tormis på väg upp ur strupen på mig och mina drygt sextio sångarbröder som min sångarkarriärs hittills största ögonblick. Självklart lyssnar jag då och då på de inspelningar som gjorts vid våra konserter och det skall jag ärligt tillstå att tv-versionen av Piispa ja Pakana (Biskopen och hedningen) från konserten med OD i höstas är väldigt bra. Muistse mere Laulud (Det gamla havets sånger) från vårkonserten 2005 är också bra men lider något av att en av Lunds mest trafikerade bussgator går precis utanför universitetshuset och skänker varje inspelning gjord i aulan en effektmatta i form av då och då återkommande ett dovt muller.
Svanholm Singers hade något slags liknande problem när de spelade in Tormis-skivan i Lomma kyrka (det ösregnade utanför) men det märks knappast på skivan. Nej, Svanholms tjugo sångarbegåvningar levererar fantastiska Tormisframföranden på löpande band, Piispa ja Pakana är med liksom Raua needmine (Järnets förbannelse) och Incantatio maris aestuosi, tre oerhörda verk som helt saknar motstycke åtminstone inom min medvetandegräns.
Skivbolaget Toccata Classics har hittils varit dåliga på marknadföring så skivan står ej att finna varken på Gleerups eller på nätet, men kan beställas direkt av kören. Skall man äga en enda körskiva, och detta riktar jag speciellt till de chorofobiska vänner jag har som inte äger någon körskiva alls, så är det Svanholm Singers skiva med Veljo Tormis. Köp den och hänförs. Det har jag gjort.
Rektorn för Stockholms Universitet Kåre Bremer har en blogg. Där kommenterar han — visserligen för det mesta så tillrättalagt som det anstår en myndighetschef men man läser det ändå inte utan intresse — aktuella händelser inom universitets-, högskole- och forskningsvärlden. Jämför man det med vår motsvarighet i Lund Göran Bexell (ta en titt på hans hemsidesliknande plats i cyberspace, den följer inte ens LU:s grafiska profil för webben) kan Kåre Bremers kommentarer i bloggosfären vara hur tillrättalagda som helst — Göran framstår ändå som den kanske mest osynlige, obetydlige, oengagerade rektorn i det här landet.
På KTH har de någon månad till en rektor av helt annan kaliber. Det skall i ärlighetens namn tilläggas att Anders Flodström — så heter han men kallas för det mesta för Flodis — inte gör speciellt mycket mer väsen av sig på kth.se än vad Göran Bexell gör på lu.se. Icke desto mindre kan jag efter att ha mött och konverserat dem båda intyga att Göran Bexell i jämförelse med Flodis är en mycket blek rektor. Kanske är jämförelsen orättvis, men jag har aldrig upplevt mig ha någon orsak att vara rättvis i mitt personliga förhållningssätt gentemot potentater som på ett eller annat sätt påverkar min vardag.
Flodis har emellertid utnämts till universitetskansler (dvs chef för Högskoleverket) i den första transparenta utnämningen av innehavare av denna befattning. I ett nyhetsbrev (pdf) som tydligen ges ut av HSV uttalar sig Flodis och ger helt enligt vad man kan förvänta sig uttryck för åsikten att Högskoleverkets tillsyn av universiteten och högskolorna bör utökas till att gälla forskningen också, inte bara utbildningen:
“Högskoleverket bör utvärdera forskningen också. De som ansvarar för forskningens kvalitet nu är bra på att bedöma enskilda projekt, men kan inte bedöma forskningsmiljön och helheten. Det skulle däremot Högskoleverket klara.”För den oinvigde kan det vara värt att förklara att de Flodis syftar på, “de som ansvarar för forskningens kvalitet nu”, är inga mindre än byråkraterna i borgen på Regeringsgatan, det vill säga Vetenskapsrådet. Jag tänker utan omsvep tolka detta uttalande inte främst som en markering i riktning mot ökad makt för HSV (det vill säga Flodis själv) utan som en inlindad men ändå skarp kritik mot Vetenskapsrådet, i vilkas korridorer åtminstone jag känner en kompakt instängd känsla av trötthet och initiativlöshet. (Jag påstår inte att Flodis tycker likadant, bara att jag har den största förståelse för om han riktar kritik mot VR.)
Kåre Bremer (som nota bene fram till år 2004 var huvudsekreterare i VR:s ämnesråd för naturvetenskap och teknikvetenskap) är inte glad för Flodis uttalande utan hävdar att HSV skall ägna sig åt utbildningen och VR åt forskningen. Han uttrycker lite indignerat att “Högskoleverket vill uppenbarligen ta över både utvärderingen av och resursfördelningen till universitet och högskolor” men att de borde hålla sig till sina utvärderingar av utbildningen. Sen konstaterar han också träffsäkert att trots att HSV just nu för en “kampanj för att flytta fram sina positioner” är Vetenskapsrådet “helt tyst”. Just det… Vetenskapsrådet är helt tyst.
Några saker förtjänar en kommentar — både för att denna bloggposten skall bli intressant och för att det definitivt finns saker att säga. Först och främst är det intressant att Flodis blivit universitetskansler, eftersom han inte direkt är känd för att vara tystlåten och stillsam. Initierade personer i min närhet tvivlade på att en sådan förhållandevis kontroversiell person som han (i och för sig återigen i orättvis jämförelse med Göran Bexell) skulle få det jobbet. Kanske var det den transparenta utnämningsförfarandet som gjorde att den mest kvalificerade fick jobbet, utan hänsyn till personens politiska agenda? Man kan ju hoppas. Och man kan hoppas att fler statliga toppjobb tillsätts så. Sen kan man undra varför Kåre Bremer blir förvånad över att HSV försöker “flytta fram sina positioner”– de har ju fått Flodis som ny chef.
Sen bör man nog se det politiskt intressanta i Flodis uttalande, nämligen att Vetenskapsrådet har vissa svårigheter att se till helheten inom. Där har han obestridligen en poäng, oavsett vad denna brist på kraft och initiativ beror på — förklaringarna kan förvisso vara många. Men när det nu är Anders Flodström som skall leda Högskoleverket har jag inget emot att Högskoleverket övertar gransknings- och utvärderingsuppgifter från VR.
Och får jag fortsätta önska så skulle jag vilja se betydligt fler personer av typen Anders Flodström — folk som säger något, som vill något — på topposter i det svenska utbildnings- och forskningspolitiska systemet. Som generaldirektör på Vetenskapsrådet. Eller varför inte som rektor för Lunds Universitet.
I kölvattnet av de senaste veckornas debattartiklar och rapporter om svenska skolbarns okunskap om kommunismen och svenska skolböckers politiska vridning satte jag mig igår och idag ned med Ryszard Kapuścińskis Imperiet för att fördjupa mina egna något bristfälliga kunskaper om Sovjetunionen. Boken har ju rekommenderats av många så det var ändå bara en tidsfråga innan jag skulle läsa den. Och på sidan 96 och 97 finns den där passagen som jag inte visste att jag sökte i förra veckan men som kanske — om den citerades i svenska skolböcker — på allvar skulle kunna bidra till en mer nyanserad syn på 1900-talets ideologier och de tyranner som utnyttjat dem och drivit dem till hela folks fördärv.
Stalin lät ju riva Kristi Frälsares kyrka i Moskva för att på samma plats uppföra Sovjeternas Palats, ett byggnadsverk som med 415 meters höjd och rymd på sju miljoner kubikmeters var tänkt att överglänsa Empire State Building, alltihop krönt med en över hundra meter hög Leninstaty. Kapuściński konstaterar träffsäkert att rivningen av kyrkan är fullt jämförbar med om Mussolini låtit riva San Pietro eller franske presidenten vid tiden Paul Doumer låtit riva Notre Dame. Stalin rev kyrkan, men han byggde aldrig Sovjeternas palats. Varför? Fråga Ryszard:
“Vid samma tid som generalsekreteraren tänker koncentrera sig på bygget blåses nytt liv (av helt andra skäl) i det som återstår (blygsamt och svagt men ändå) av opposition mot Stalin. Även den allra minsta opposition är under de här systemen någonting mycket farligt, och Stalin nödgas ta itu med kampen mot denna mara som håller honom vaken om nätterna. Några månader efter det att Iofan-Sjtjuko-projektet fastslagits dör chefen för GPU, Menzjynski, och i hans ställe utnämner Stalin den blodtörstige bödeln Genrich Jagoda, för övrigt apotekare från Łódź. Snart dör också Stalins huvudkonkurrent Kirov, på dennes anstiftan, och det dödsfallet blir för generalsekreteraren signalen till den första stora massakern, som i historien går under den eufemistiska benämningen ‘utrensning’. Sedan kommer de så kallade Moskvaprocesserna, där Stalin gör upp med sina närmaste medarbetare. Och så följer nästa massaker år 1937, och sedan är han upptagen av att annektera Polen, Litauen, Lettland och Estland, av kriget mot Finland och så av andra världskriget. Alldeles efter kriget blir han tvungen att flytta på olika folk och nationer som han betraktar som förrädare (krimtatarer, tjetjener, ingusjer m.fl.), han måste övervaka massdeporteringarna till Sibirien och Kazakstan av polacker, litauer, tyskar och ukrainare, han måste organisera nya processer och massakrer, och så börjar han bli gammal, han får hjärnblödning och dör. Är man så överhopad av arbete kan man faktiskt inte hålla på och bygga palats.”
Okunskap är lindrigare än vanföreställningar, predikade jag för halvannan vecka sedan här på min egen propagandagarderob i cyberspace. Mauricio Rojas är också duktig på att predika och Timbro är bra på att bereda plats för dylika predikanter. Timbro har också en propagandagarderob i cyberspace och via den kan man från och med idag ladda ner rapporten (S)kolan: Om politisk snedvridning i grundskolans läroböcker (pdf-länk), en rapport som jag vet är lika efterlängtad i mina kretsar av likasinnade som den är förutsägbar i sitt innehåll. Svenska ungdomars okunskap om kommunismens brott som blottlades på en av Sveriges mest effektiva propagandagarderober i cyberspace var ju det som gav upphov till mitt kategoriska påstående om okunskap och vanföreställningar häromveckan, och idag provocerar en artikel i samma garderob vidare.
Det är min övertygelse att man bör vara mycket försiktig med att överdriva betydelsen av och den så kallade sanningshalten i faktapåståenden och argumentation som kommer från Timbro eller Mauricio Rojas (eller andra folkpartister, eller andra politiker, eller…) men på en punkt fyller Timbro, Mauricio Rojas och de andra samma funktion som exempelvis LO: Att presentera ett perspektiv som provocerar till eftertanke i mångfaldens och tankefrihetens tecken: Hur vridna faktapåståenden de än kommer med är det viktigt att de får komma med dem, inte minst eftersom det liksom är det denna bloggposten handlar om.
Det är inne att tala om entreprenörer och om tillväxt som välfärdsmotor och om marknadens och globaliseringens kraft. Mycket mer inne än det var för säg tjugo år sedan. Därför är det föga förvånande att en sådan som Mauricio Rojas i ett sammanhang som Timbros går till bred attack mot de uppfattningar om den svenska välfärdens* historia som motsäger att den uppstod och utvecklades på grund av individuella strävanden, ekonomiska liberaliseringar och stort handelsutbyte. Skolböckerna till exempel påstår naturligtvis att det var socialdemokraterna som byggde svensk välfärd* genom politiska åtgärder. Det är inte ett tecken på okunskap att påstå det. Snarare är det en vanföreställning.
Nu skall jag bli lite personlig. Själv minns jag som igår den dagen då jag insåg vad tillväxt egentligen var: Ingen hade under hela min grundskolgång förklarat för mig att handelsutbyte och marknadsekonomi med lagom reglering och lagom frihet genererade ett mervärde som genom en sund och balanserad fördelningspolitik kom stora befolkningsgrupper till del och förbättrade levnadsstandarden för de flesta. Inte så att någon direkt påstått att pengar kom regnande från skyn ner i Kjell-Olof Feldts kassakista — bara det att den simplaste ekonomiska principen för utveckling och tillväxt aldrig hade presenterats för mig. Möjligen kan jag här skylla lite på mina föräldrar, men det undviker jag gärna eftersom det nog skulle spåra ur. Hur som helst: Döm om min förvåning när jag insåg att vänsterns hat mot kapitalismen som jag tidigare funnit sympatisk därmed — genom en sextonårings oöverträffade logiska slutledning — var mot välfärd, mot att folk får det bättre. Ganska snart insåg jag ju att inget politiskt parti är ute efter att folk skall få det sämre (hörde ni, LO? Det förstod jag som sextonåring. När skall ni förstå det?) och att det därför var en fråga om ideologi, politik och ren och skär åsikt.
Denna personliga utvikning tjänade egentligen bara till att förklara en enda sak: Att jag tycker att det är absolut fasansfullt att svenska skolbarns läroböcker (mina egna alltså som jag minns det icke exkluderat) fungerar som propagandagarderob för rörelsen. Idag finns visserligen cyberspace, men det är ju en klen tröst om man läser några av citaten i Mauricio Rojas rapport. Till exempel:
“På 1950-talet började befolkningen att få det allt bättre. Många fick råd att både köpa bil och åka på semester. Orsakerna till detta kraftigt ökade välstånd är flera: En välfärdspolitik utvecklades. Samhällets service utökades, bättre bostäder byggdes och inkomstklyftorna minskade. Utbildningsnivån höjdes. Skolsystemet förändrades och byggdes ut. Allt fler tog studenten och andelen flickor i högre utbildning ökade kraftigt. År 1909 infördes allmän rösträtt för män, 1921 fick också kvinnor rösträtt.”Halleluja. Men var kom pengarna ifrån?
Hoppsan. Kanske sd:s kulturrevolution inte är den första i Sverige?
—
* För tydlighetens skull vill jag här påpeka att ordet välfärd i denna text inte betyder s.k. socialdemokratisk välfärdspolitik utan att folk har det bra, vilket alltså är den egentliga betydelsen av ordet om någon missat det.
Citatet är enligt Mauricio Rojas från sidan 390 i SO Direkt Geografi, Ämnesboken.
Knappast har det väl undgått någon att Sverigedemokraterna håller sitt riksårsmöte i Karlskrona i helgen. Knappast, eftersom Sverigedemokraterna med hänvisning till grumliga motiveringar om att “ta debatten” beretts enormt mediautrymme den senaste tiden — sedan Erik Ullenhag och Mona Sahlin gjort bort sig i sina patetiska försök att ta denna debatt (jag vill påstå att de båda genom sina spridda oförmågor att på allvar konfrontera en verklig politisk motståndare snarast gjorde sd en tjänst) är Sverigedemokraterna närmast en dokusåpa i det som svenska medier kallar politisk rapportering.
I Ekot kunde man till exempel häromdagen höra att en tredjedel av Sverigedemokraternas folkvalda politiker är beroende av bidrag. Sverigedemokraterna är ju annars kritiska till bidragsberoende. Punkt. Är det journalistik? Nej, det är en mediehype kring Sverigedemokraterna. Och den mediehypen verkar på något sätt ha tillkommit som en slags allmänhetens mobiliserade kamp mot Sverigedemokraterna, en kamp mot ett parti som man anser är en samling onda, farliga och ointelligenta personer. Man försöker bemöta detta parti på de mest vansinniga sätt. Främst genom att osakligt och utan hänvisning till fakta påstå att de är dåliga eller inkompetenta. Då och då försöker man sig på att argumentera mot dem. Då är det nästan alltid frågan om att ifrågasätta deras prat om svenskhet och svensk identitet genom att efterlysa en definition på svenskhet. Som om demokrati, religion eller solidaritet kräver definitioner för att finnas. Eller behöver definitioner? Sämre argumentation får man leta efter. Och det är nästan den enda argumentationen som finns.
Som jag tidigare påpekat borde det stå bortom allt rimligt tvivel att Sverigedemokraterna inte är det egentliga eller verkliga problemet, eftersom Sverigedemokraterna inte bryter mot några regler eller använder i lagens mening tvivelaktiga metoder eller verkar antidemokratiskt. Tvärtom använder de sin demokratiska rättighet att innanför grundlagens ramar föra fram sitt budskap och försöka vinna gehör och röster för det. Jag borde verkligen inte behöva påpeka detta.
Med risk för att uppfattas som en sympatisör och därmed få mina åsikter intellektuellt utfrysta från den fina klubben av godkända ideologiska ställningstaganden som den politiska offentliga debatten i Sverige består av: Sverigedemokraterna som parti förtjänar precis samma respekt i den allmänna, demokratiska, politiska debatten som alla övriga partier bakom vilka väljargrupper har mobiliserats. Varje parti som vinner förtroende hos väljare är representanter för en del av folkviljan. Det borde jag verkligen inte heller behöva skriva.
Naturligtvis finns det ett problem. I Sydsvenskan igår gör Niklas Orrenius gällande att Sverigedemokraterna har något så obehagligt och skrämmande som en “regelrätt kulturrevolution” på agendan. Detta påstående av en dagspresskolumnist är kanske det mest träffande och konstruktiva som skrivits om Sverigedemokraterna efter valet 2006. Här har vi en del av problemet. Sverigdemokraterna vill genomföra en svenskhetens kulturrevolution där ideologisk nationalism får ta plats i centrum av barnuppfostran och folkbildning. Där flaggan och kungastatyer pryder det offentliga rummet för att garantera att svenskheten ständigt hyllas som den främsta av företeelser. Där islam kategoriskt förbjuds, och där svenskheten är den viktigaste livsåskådningen att bekänna sig till. Och innehållet i de följande två meningarna borde jag inte heller behöva påpekas: Här, i detta ideologiska program, finns ena delen av problemet. Den andra delen av problemet ligger i att folk är benägna att rösta på detta. Är ni med? Eller skall jag ta det igen? Har ni tröttnat? Kanske vill ni hellre återgå till att diskutera definitionen på svenskhet eller om Jimmie Åkessons mamma är sjukpensionär? Eller kanske om Björn Söder har en syssling som är spanjor? Eller om vi kanske skall göra ett iq-test på Richard Jomshof?
Att “ta debatten” är — tydligen, med facit i hand — att spela Sverigedemokraterna i händerna, att negligera hela väljargrupper, att bortse från problem som kan vara orsak till röstsiffrorna, att gömma verkliga och riktigt kusliga åsiktsprogram bakom ytlig och meningslös kosmetik och att bereda Sverigedemokraterna plats i offentligheten. Och då är det verkliga problemet, alla de som röstar på Sverigedemokraterna och orsakerna till att de gör det, helt bortglömt.
Jimmie Åkesson gör inget annat än det han har rätt till enligt demokratins grundläggande principer. Dum i huvet eller inte.
En oerhört pampig stad är det, och jag har bara precis skrapat lite på ytan. Imorgon står dock en rejäl promenad på programmet, innan repetition och konsert med Sibelius Kullervo i ett magnifikt konserthus. Om wifi-uppkopplingen fungerar på hotellet imorgon kväll kanske jag får en stund att rapportera mera noggrannt. Idag såg vi lite på vinterpalatset på utsidan och S:t Isakskatedralen, där de har ett par dussin kolonner av massiv granit som väger 120 ton styck. En gång i tiden transporterades de ner hit på floden och sen restes de med mekanisk träkran och sen byggdes kyrkan runt dem eller bland dem eller vad man skall säga.
En liten och mycket behövlig problematisering av vissa delar av 1900-talshistorien och deras betydelse för samhället och människan i världen och Sverige idag är kanske på väg att segla upp i den offentliga debatten. Igår offentliggjordes på DN Debatt en en demoskopundersökning som gjorts på uppdrag av UOK - Föreningen för Upplysning om Kommunismen om svenska ungdomars kunskaper om kommunismen, Sovjetunionen och vissa av våra grannländers historia under senare delen av 1900-talet. Vissa siffror från undersökningen är skrämmande, som till exempel att 90 procent av de tillfrågade inte känner till vad Gulag var, eller att 82 procent inte tror att Vitryssland är en diktatur, eller att 43 procent tror att det totala antalet offer för kommunismen under 1900-talet var en miljon eller färre. Men sådana okunskaper, hur skrämmande de än är, har ju faktisk den enda och enkla orsaken att historieundervisningen i skolan är för dålig. Något annat samband kan inte gärna finnas. Och okunskap är ju opartisk och opolitisk. Okunskap är visserligen upphov till mycket galenskap och fördomar som slår över i terror, våld och kränkningar, men brott som grundas på okunskap är de facto inte deliberativa, och därför är de jämförelsevis harmlösa.
Värre är det med siffrorna som visar att 40 procent anser att kommunismen bidragit till ökat välstånd i världen, att 22 procent anser att kommunismen är ett demokratiskt samhällskick, och att “begreppet kollektivisering ses som positivt och associeras till exempel med ‘kollektivtrafik’, ‘att göra saker tillsammans’, ‘alla får det lika bra’.” Sådana vanföreställningar som är ideologiska eller politiska är betydligt mer skrämmande än den rena okunskapen. Det är värre att tro att kommunism är bra än att inte känna till vad kommunism är.
På DN:s ledarsida kommenterar man idag debattartikeln och problematiserar orsakerna till okunskapen och vanföreställningarna, på ett förtjänsfullt sätt:
“Svenskarnas bristande kunskaper om kommunismens illgärningar faller tillbaka på en historieundervisning som aldrig fullt förklarade Sovjetunionens agerande i Europa. Skolorna anpassade sig till neutralitetspolitiken där ett kritiskt förhållningssätt till den stora grannen i öst ansågs äventyra svenska intressen. Sovjetunionens oerhörda förluster i kampen mot nazismen födde en sympati i väst som dessvärre också övergick i en förståelse för dess politiska system. Den höll i sig alldeles för länge och gav upphov till ett skygglappsbeteende där sociala ambitioner och materiella framsteg uppmärksammades medan terror och förföljelse slätades över eller förtegs. De kommunistiska staterna, hävdades det, hade visserligen betydande brister men deras övergripande målsättningar var goda. I grunden var kommunismen en ideologi som ville väl.”Och det är här det blir så tydligt att olika våldsideologier har helt olika status i Sverige och åtnjuter helt olika acceptans enligt den svenska skalan för vad som är politiskt korrekt. Även om det ofta påminns om förtrycket i länderna på östra sidan om järnridån och regimerna där fördöms, även om marknadsekonomin lovprisas och framgångsrika svenska entreprenörer hyllas, även om kungen är en av Sveriges folkkäraste personer och även om Lars Ohly inte tillåts “kalla sig” kommunist, så betraktas ändå kommunismen som filosofisk och ekonomisk ideologi i allmänhet som en godhetens ideologi, och den som är socialist i en eller annan bemärkelse betraktas allmänt som en mänsklig, omtänksam, hederlig och god person. I kontrast till exempelvis liberaler, som ständigt måste motivera varför de bygger sin ideologi på frihet, förmåga och frivillighet. Det är faktiskt ett långt större problem än att ungdomar inte vet vad Gulag var för något.
Visserligen är jag övertygad om att okunskapen är en stor orsak till de besinningslösa utbrotten mot vår nuvarande regering som jag blev vittne till på Stortorget i Lund på första maj, bland annat rusade en medelålders man fram till ett plakat med en bild på Fredrik Reinfeldt och rev ner det utan att först se efter vad det stod bredvid bilden. Hade han sett efter hade han upptäckt att det var en (måttligt) skämtsam satir över regeringens jobbpolitik. Den som satt upp plakatet blev naturligtvis indignerad men ursäktade genast farbror marodör då han utbrast: “jag kunde inte hindra mig, jag blev så djävla förbannad när jag såg den djäveln”. Okunskapen hos denna man är säkert mycket stor, och kan möjligen ursäkta att han inte förstår att även borgerliga politiker har ambitionen att göra det bästa för landet och befolkningen. Och visst skulle okunskapen först och främst behöva åtgärdas, så att karln och hans kompisar kanske kan rösta baserat på vad de uppfattar är bäst för landet och inte vad som eventuellt var bäst för landet vid tiden för Ådalenmassakern 1931.
Sådana här problem är emellertid marginella, för en befolkning i en demokrati som Sverige har alltid den regering den förtjänar, och ingen utom svenska folket kan egentligen ytterst hållas ansvariga för okunskap och vanföreställningar, även om manipulativa politiker, byråkrater och fackpampar länge arbetat för att passivisera befolkningen och därigenom konsolidera sin egen makt. Men deras mandat har hela tiden kommit från folket. Det är betydligt värre om okunskapen och vanföreställningarna leder till att den vederbörliga solidariteten gentemot andra folk och länder blir mindre. Att inte känna till och erkänna det lidande människor under 1900-talet fått utstå i kommunismens namn är så respektlöst och arrogant att det knappast kan beskrivas i ord.
…ägde rum när jag ringde till AF Bostäder för att få svar på en mycket enkel fråga. Jag förväntade mig visserligen ett negativt besked, men sannerligen inte så här dåliga motiveringar till det:
– Hej. Jag har en etta på Vildanden och min kompis har en tvåa på Vildanden. Jag undrar om man vi byta lägenheter med varandra, byta kontrakt så att säga?(Konversationen är återgiven ur minnet och jag garanterar därför inte att den stämmer ordagrant.)
– Nej, det går inte.
– Varför det?
– Man kan läsa ut det i våra regler om man använder uteslutningsmetoden. Det står där att alla bostäder hos oss hyrs ut genom det elektroniska kösystemet.
– Så det går inte att byta en lägenhet mot en lägenhet?
– Jo, ni kan ju säga upp era lägenheter och ställa er i kö på nytt och hoppas på att få varandras lägenheter.
– Det verkar ju jättedumt. Var skall jag bo under tiden?
– Har du bra köplats kanske du kan flytta direkt.
– Men detta är ju fråga om två hyresgäster hos er. Det spelar väl ingen roll om vi byter?
– Jo, för vi måste säga upp era kontrakt och låta lägenheterna passera kösystemet och ge er dem och skriva nya kontrakt med er.
– Ja, men att ni vill göra det komplicerat för er är en sak, jag vill bara byta lägenhet.
– Men om du får din kompis’ lägenhet så är det ju orättvist, för då har ingen annan i bostadskön fått chansen att få den.
– Men om han bor kvar i den och inte byter med mig så får ju ingen heller chansen att få den.
– Nej, men vi kan inte ge dig den och gå förbi kösystemet. Tänk om ni byter och din lägenhet innan bytet är mer attraktiv än hans och du får den och sedan flyttar, då får vi ju en mindre attraktiv lägenhet att erbjuda våra bostadssökanden än om du hade bott kvar och sedan flyttat.
– Ja, det förstås. Men det är ju ganska långsökt, och därför ett ganska dåligt argument.
– Ja det kan man tycka, men så är våra regler. Man kan inte byta lägenheter med varandra.
– Okej. Tack för beskedet.
“Fredrik Federley har tagit knark.” Så sa Camilla Kvartoft i p1-morgon idag, och jag skulle kunna svära på att hon nästan gjorde volter i studion för att få igång den halvsovande lyssnarskaran ute i landets stugor och bon. En timme tidigare hade Miljöfarfar debatterat Göran Perssons nya jobb med någon reklamsnubbe i samma program, och Miljöfarfar hade föreslagit att man måste vara ledig ett år när man avgått som politiker innan man tar ett jobb “i näringslivet”. Som om ett vanligt kneg på en pr-byrå (eller vad det nu är för ställe som rekryterat ex-president Persson) skulle vara farligare eller sämre för Sverige än ett glassigt toppjobb som myndighetschef utan sysslor eller ambassadör på semester? På pr-byrån — som jag föreställer mig är privatägd — bidrar åtminstone Vingåkersmacchiavelli till ekonomin istället för att parasitera på den. Och Federley har alltså tagit knark.
Finns det inget viktigt som har hänt i världen eller i Sverige? Minnet är kort. Det har varit val i Frankrike och upplopp i Tallinn. Dick Cheney är i Bagdad. Och så är det Europadagen idag. Men svenska medier väljer Federleys knark och Göran Perssons nya jobb. Och så naturligtvis lite Lars Danielsson och Ericssons nya mobiler.
(Här skulle ha funnits en bild på någon av de rosa skyltarna som omnämns i texten nedan, men det blev ingen tyvärr. Ni får ha fantasi eller gå till Systembolaget på Mårtenstorget eller till Stortorgets bar istället.)
Då och då får man för sig att gå på Systembolaget en torsdag, fredag eller lördag och då inte på förmiddagen. På Mårtenstorget brukar det betyda att man får ställa sig i en kö som sträcker sig ut till bänkarna vid telefontjorren och som leder en långsamt fram till herr vakt som står med ett faderligt flin och tror att han gör samhälelt en tjänst genom att garantera ordning och reda. Ordning och reda blir det förvisso aldrig med så trånga Systembolagsbutiker och så minimala öppettider, men det är ju klart att Systembolaget kan rimligtvis inte bygga sin verksamhet på annat än svår uppdragsschizofreni: Sälja så mycket som möjligt för att gå med så stopr vinst som möjligt och inbringa så mycket skattepengar som möjligt men samtidigt sälja så lite som möjligt för att Staten har bestämt att det är dåligt med alkohol. Det kan inte vara lätt att jobba på det stället.
När jag står i den där kön och kalkylerar med möjligheten att inte hinna fram till flinande vakten innan stället stänger (Det har ju förvisso hänt. Vakten avvisade mig med påpekandet att jag “får vara nykter ikväll” och jag borde ha jo-anmält den fan) så brukar jag fundera på vilken jämförelse som är mest korrekt: Brödköerna i Sovjet på åttiotalet eller kön till Sibas mellandagsrea klockan halv sju på annandagsmorgonen. Vilket är värst?
Värst av allt blev det de senaste veckorna när statlig vulgärpropaganda stal i stort sett hela synfältet för de köande. Med antydlingar som enkelt går att tolka i riktning mot att alla som handlar alkoholhaltiga drycker i själva verket langar till 14-åringar gör Alkoholkommittén, Lunds Kommun och Polisen i Lund gemensam sak mot langandet. Jag höll på att förlora fattningen när jag såg det, jag visste i och för sig att staten och kommunen och andra myndiga enheter gärna använder mina pengar till att tala om för mig vad jag skall tycka och göra, men de brukar hålla sig till de vanliga reklampelarna, de vanliga reklamsidorna i tidningen och de vanliga kamouflerade reklamspottarna i public service (just det: samhällsinformation). Nu ställde de en specialskylt mitt i vägen, med rosa plakat, allt för att det inte skall gå att undgå. Men när jag var halvvägs in i svordomsramsan över propagandans systematiska kränkande av i stort sett allt som går att kränka hos en privatperson påpekade min gode vän som stod bredvid att en likadan skylt placerats precis bredvid Stortorgets uteservering så att alla som är på väg att slå sig ner där (även de som bara dricker vatten på krogen) får veta att Staten eller Kommunen offentligen och utan omsvep anser sig kunna styrka att Stortorgets Bar och Restaurang säljer alkohol till fjortonåringar. En sak var väl skylten utanför systembolaget, det är ju ändå två myndigheter som så att säga slåss sinsemellan tyckte min vän, men att de ger sig på en privat näringsidkare… Varpå jag tillade att de dessutom gjort det på det kanske mest orättvisa sättet som det går: Alla vet väl att Stortorget är Lunds noggrannaste bar när det gäller legkontroll och sådant.
Nej, det är fortfarande inga hämningar som gäller för myndighetspropaganda och annan maktutövning. Det blev ingen skillnad, utom möjligen att krogägarna nu fick ännu en anledning att skattefuska.
Återkommen från Mittens Rike och med lite större svårigheter än vanligt att komma över tidsskillnaden skolkade jag helt fräckt från rektorsuppvaktningen igår och anslöt till de studentmössebeprydda sångarnas tropp först lagom till tv4:s direktsändning om aftonen. Istället passade jag på att göra studiebesök på Stortorget där de verklighetsfrånvända rödvinsbolsjevikerna höll sin årliga högtidsdag. I fråga om underhållningsvärde är bytet från rektor Görans tal på universitetstrappan till palestinasjalarnas tal på Stortorget jämförbart med att gå ut från biografen där de visar Jan Troell och gå in i salongen där de visar Woody Allen, ett bra val således och några extra timmar under sisteaprilförstamaj-helgen utan den gräsliga studentsångarslipsen med Gunilla Mann-motiv (populärt kallad det sjungande uppkastet) och med min vanliga, trygga svarta polotröja. Med det sistnämda plagget var det givetvis också mycket enklare att smälta in bland kommunister, syndikalister, socialister, marxister, leninister, maoister(?), sossar, vänsterpartister och organiserade metallarbetare. (En gång träffade jag en oorganiserad metallarbetare. Det var på akuten, han var så disträ att han glömt skyddshandskarna och därför hade han pekfingret fullt med järnfilsspån. Tänk vad skada det kan göra att inte vara organiserad!)
I handen fick jag snabbt ett flygblad med slagord och vid en megafon stod en tonårstjej och skanderade dem. Det var ungefär lika svårt att få med folket på skrikandet som det är att få domkyrkans högmässebesökare att sjunga med i psalmerna, och i mitt stilla sinne undrade jag vilke institution som kommer att läggas ner först: högmässan eller förstamajdemonstrationerna. Intressant fråga, faktiskt. Rektorsuppvaktningen borde nog också inkluderas i en sådan diskussion om nedläggning av 1800-talsfenomen. Jag ber att få återkomma till spekulationer i detta ämne. Åter till slagorden. Min absoluta favorit var det följande:
Att sälja stöldgods är häleri, offentliga sektorn äger vi!Slagordet bör begrundas i kombination med texten på ett plakat som hölls upp av en av dem som skrek högst:
Egendom är stöld!Jag skall nu ge mig in på något som mycket väl kan sluta i katastrof, nämligen att försöka bena ut logiken i rödvinsbolsjevikernas känsloyttringar. Jag minns själv hur jobbigt det var när jag i femtonårsåldern blev tillräckligt gammal för att på allvar kunna kritiskt analysera mina egna halvmilitanta kommunistidéer och fann att de var obönhörligt ologiska och inkonsekventa Det var ett stålbad som jag förvisso inte skulle vilja ha ogjort, hur otrevligt det än var att erkänna för den närmaste omgivningen att jag haft fel. Ok, let’s roll it.
Vem är det som säljer stöldgods? Antagligen regeringen som vill sälja Vattenfall och Vasakronan. Vem har stulit vad? Antagligen regeringen som har stulit regeringsmakten. Men då är hälaren och tjuven samma, fastän det inte är samma stöldgods. Spännande skuldfråga. Och om egendom är stöld är ju den som äger offentliga sektorn, det vill säga folk i allmänhet, skyldiga till stöld, precis som regeringen. Nu har vi inte bara olika stöldgods utan också olika gärningsmän. Fast regeringen är vald av folket för att förvalta deras egendom, som alltså är stulen från dem själva och nu skall säljas till dem själva för att få råd att betala av på deras egen statsskuld. Surprise! Jag får inte ihop det. Är det någon som har en lösning?
Nu är säkert många av er som läser detta så pass trötta på mina ironiska och meningslösa angrepp på rörelsen (point taken! utropar minst en av er läsare som jag känner väl) och i allmän vårlig sentimentalitet (jag tittar ut över Spartas parkering och känner mig ungefär som professorn i historien om de två stadsbuden som fick varsitt betyg i något teoretiskt) lovar jag därför att åtimstone överväga att gå och lyssna på rektor nästa förstamaj klockan tolv och låta rödvinsbolsjevikerna vara ifred. För båda traditionerna kommer säkert att överleva något decennium till. Liksom högmässan.
