Slutrapport över Beijingvistelsen

På väg över Ryssland, på väg hem till Sverige från huvudstaden i världens största land och världens största diktatur, på min andra hemresa från besök i Asien. Hotellets nätverksuppkoppling har i samarbete med iTunes försett mig med lite svenska radioprogram och med på resan är också Xiao Rundqvists Röd åklagare, en självbiografisk berättelse om makt och korruption i Kina på 80- och 90-talen. En vecka i Mittens Rikes huvudstad är över och jag förbereder mig på vardagens litenhet i Sverige.

I Beijing samsas den från väst importerade abnorma kapitalismen, främst symboliserad av skyskraporna och neonskyltarna, med urgammal kinesiskt folkliv i farbröderna och tanterna som sitter halvsovande i portarna till rivningskåkarna i Hutong-områdena, med revolutionens pompösa självhävdelse i form av flaggor, Maoporträtt och magnifika byggnader, med grotesk rusningstrafik och ogenomtränglig smog, och med färgprakten, sidentygerna och drakmönstren i den förädlade traditionella estetiken. Det är otäckt och overkligt att promenera på Himmelska fridens torg. Kulturrevolutionens härjningar och massakern 1989 (för att nämna några oförrätter som begåtts här) är så kusligt närvarande när fanorna vajar men samtidigt oerhört långt borta så fort man ser sig omkring och betraktar skylinen. I Beijing kan man göra det mesta. På västerländskt sinnade restauranger kan man fanimej till och med beställa spaghetti carbonara. Hittar man en Starbucks kan man nästan få en anständig kopp kaffe. I vissa kvarter är det väldigt liten skillnad gentemot Tokyo, möjligen är alla cyklar den största skillnaden där. Man kan köpa och sälja varor obehindrat och man verkar kunna driva affärsrörelse utan någon större statlig inblandning. Man kan gå klädd som man vill och man kan ha vilken vansinnig mobiltelefonsignal man vill. Men det finns saker man inte kan göra i Beijing och i Kina. Man kan inte fritt diskutera och kritisera politik, och man kan inte rösta på de man är överens med politiskt för att utöva medborgerligt inflytande. Det finns en politisk elit som anser sig veta att det finns en enda rätt väg och att de är bäst på att leda den.

Jag har plockat upp att man i Sverige diskuterar om det är rätt att “ta debatten” med Sverigedemokraterna. Det är ett parti som står för intolerans och reaktionära samhälleliga maktstrukturer och har uppfattningen att det finns en enda identitet, en enda tradition som är finare än andra och behöver skyddas och bevaras mot mångfald och allt för stort utbyte. Det partiet och dess åsikter tycker man sig alltså — på sina håll i Svensk politik alltså — motarbeta bäst genom att vägra bjuda in dem till öppen och fri diskussion och debatt.

Men visst, det sägs ju att Kinas kommunistparti sneglar på Sverige för att få inspiration för framtidens samhälle i Mittens Rike.