17/4 2007

Lunds Universitet ett av de främsta i Europa?

“Lunds universitet skall tillhöra de absolut främsta bland Europas universitet.” Så lyder herrens ord. Nej, så lyder LU:s strategiska plan för 2007-2011 som antogs av universitetsstyrelsen i december förra året och under innevarande års första månader distribuerades i fyrfärgstryck till samtliga anställda. När rektor Göran med flera från gräddbakelsen var på besök på EC för ca ett år sedan för att med hjälp av powerpoint-presentationer och pekpinnar (fysiska, ej metaforiska) informera om den då “i stort sett klara” (det brukar heta så när något akademiskt är på powerpoint-stadiet) strategiska planen tog jag tillfället i akt att fråga vad i hela friden rektor menade med att “tillhöra de absolut främsta bland Europas universitet.” Peter Honeth (detta var ju flera månader före valet och vi hade fortfarande vår käre Peter kvar vägg i vägg med Göran nere på stan) gav ifrån sig ett illmarigt leende och sköt tillbaka på mig med repliken “vad anser du själv är goda jämförelsekriterier?” Jag började långsamt (och inte utan suckar, det skall medges) redogöra för det klister man omedelbart hamnar i när man försöker göra kvantitativt gångbara jämföresler mellan olika länders utbildnings- och forskningssystem, för att inte tala om jämförelser mellan enstaka lärosäten och forskningsinstitutioner i olika länder: Finansieringsformer, politiska traditioner, institutionella uppdelningar, politiska system, starka forskningsområden, studentunderlag, incitament till högre utbildning, organisationsformer för universitet och andra offentliga forskningsinstitutioner; allt är olika till och med mellan så lika länder som exempelvis Sverige och Danmark. Herregud, även inom Sverige har vi ju svårigheter att jämföra. Lunds och Göteborgs respektive universitet har ju olika sätt att räkna antal studenter och kan därför inte enas om vilket som är landets största universitet:

“Med över 50 000 studenter är vi också Sveriges största och bredaste universitet.” (www.gu.se)
“Som Skandinaviens största enhet för högre utbildning och forskning…” (www.lu.se)

Det finns som bekant folk som tror att forskning enkelt kan kvantifieras, och även om inte alla är patenträknare utan vissa snarare är citeringsräknare är ju det sistnämnda mest ett knappologiskt mått som möjligen förtjänar utrymme i någon fotnot, förutsatt att det är något spektakulärt som det antyder. Till exempel att Ingolf Lindau är den svenske fysiker som skrivit den mest citerade artikeln. Det kommer nog jag att ha med i någon fotnot i min avhandling, men mycket mer citeringsräknare än så är jag nog inte. Nu halvt åter till saken: Man brukar tala om den svenska paradoxen när man diskuterar det faktum att Sverige har oerhört höga FoU-utgifter som procent av BNP och ändå är förhållandevis o-innovativt. (Här finns en artikel om detta, skriven av en av mina favorit-patenträknare.) Sådana siffror och jämförelser är patenträknarnas enkla recept för att avgöra om ett land är innovativt eller inte, om forskning inom ett visst område lönar sig och vilka regioner som är “starkast” inom vissa “strategiska” områden. Till exempel. Att (till att börja med) bara en sådan enkel sak som skatter och arbetsrättslagstiftning gör att forskning i regel är en dyrare verksamhet i Sverige än i många andra länder sätter käppar i hjulet för jämförelsen, det är det ingen som verkar ha tänkt på.

Nu helt åter till saken: Jag undrar fortfarande hur vi som arbetar vid Lunds Universitet skall veta när vi tillhör “de främsta bland Europas universitet.” Peter Honeths ofrivillga (eller?) inbjudan till mig att föreläsa om svårigheter med jämförelser av detta slag utmynnade ju (det kan var och en begripa) i att rektor Göran avbröt och sa något fluffigt om långsiktigt kvalitetsarbete. För långsiktigt är det ju. Trots att det igår damp ner en pressrelease där det påpekas att LU enligt en ny mätning är världens 59:e bästa universitet och är bäst i Sverige och har bara sju andra europeiska universitet framför sig (don’t get me started on hur fan man gör sådana där mätningar) är det nog meningen att det är först framemot 2011 (så långt som strategiplanen gäller) som resultaten verkligen skall visa sig. Och då är jag nog inte kvar här, om jag får gissa.

För övrigt visar en annan mätning — dessutom en av de mest refererade — att Lunds Universitet bara är världens 90:e bästa universitet och har hela 28 andra Europeiska universitet framför sig. Bland dessa 28 finns dessutom tre svenska: Karolinska Institutet, Uppsala och Stockholms(!) Universitet. Smaka på den, Göran!