27/4 2007

Slutrapport över Beijingvistelsen

På väg över Ryssland, på väg hem till Sverige från huvudstaden i världens största land och världens största diktatur, på min andra hemresa från besök i Asien. Hotellets nätverksuppkoppling har i samarbete med iTunes försett mig med lite svenska radioprogram och med på resan är också Xiao Rundqvists Röd åklagare, en självbiografisk berättelse om makt och korruption i Kina på 80- och 90-talen. En vecka i Mittens Rikes huvudstad är över och jag förbereder mig på vardagens litenhet i Sverige.

I Beijing samsas den från väst importerade abnorma kapitalismen, främst symboliserad av skyskraporna och neonskyltarna, med urgammal kinesiskt folkliv i farbröderna och tanterna som sitter halvsovande i portarna till rivningskåkarna i Hutong-områdena, med revolutionens pompösa självhävdelse i form av flaggor, Maoporträtt och magnifika byggnader, med grotesk rusningstrafik och ogenomtränglig smog, och med färgprakten, sidentygerna och drakmönstren i den förädlade traditionella estetiken. Det är otäckt och overkligt att promenera på Himmelska fridens torg. Kulturrevolutionens härjningar och massakern 1989 (för att nämna några oförrätter som begåtts här) är så kusligt närvarande när fanorna vajar men samtidigt oerhört långt borta så fort man ser sig omkring och betraktar skylinen. I Beijing kan man göra det mesta. På västerländskt sinnade restauranger kan man fanimej till och med beställa spaghetti carbonara. Hittar man en Starbucks kan man nästan få en anständig kopp kaffe. I vissa kvarter är det väldigt liten skillnad gentemot Tokyo, möjligen är alla cyklar den största skillnaden där. Man kan köpa och sälja varor obehindrat och man verkar kunna driva affärsrörelse utan någon större statlig inblandning. Man kan gå klädd som man vill och man kan ha vilken vansinnig mobiltelefonsignal man vill. Men det finns saker man inte kan göra i Beijing och i Kina. Man kan inte fritt diskutera och kritisera politik, och man kan inte rösta på de man är överens med politiskt för att utöva medborgerligt inflytande. Det finns en politisk elit som anser sig veta att det finns en enda rätt väg och att de är bäst på att leda den.

Jag har plockat upp att man i Sverige diskuterar om det är rätt att “ta debatten” med Sverigedemokraterna. Det är ett parti som står för intolerans och reaktionära samhälleliga maktstrukturer och har uppfattningen att det finns en enda identitet, en enda tradition som är finare än andra och behöver skyddas och bevaras mot mångfald och allt för stort utbyte. Det partiet och dess åsikter tycker man sig alltså — på sina håll i Svensk politik alltså — motarbeta bäst genom att vägra bjuda in dem till öppen och fri diskussion och debatt.

Men visst, det sägs ju att Kinas kommunistparti sneglar på Sverige för att få inspiration för framtidens samhälle i Mittens Rike.

25/4 2007

Mao tar inte emot besök idag

Nej, jag har inte blivit arresterad eller utvisad, jag har bara inte haft tid att blogga. Kinesiska Muren, marknader, varuhus, mycket god mat, öl, en workshop, intressanta samtal med kinesiska kollegor, pekinganka, mer öl, en svärdaffär vid idrottsuniversitetet, en tur med cykelriksha, Himmelska fridens torg, besvikelse över att man inte får titta på Mao för de bygger om, smågränder, söta barn, mat, vilt prutande på marknaderna, pekingopera, fullkomligt vidrig sprit, makalöst undermåliga toaletter, Förbjudna staden, glasögonköp, parker, gamla Hutong-staden, tunnelbana och ganska mycket taxi. Det har vi gjort.

Jag fick en stegräknare i present av optikern när D köpte glasögon. Allt är kusligt stort, speciellt Himmelska fridens torg och Förbjudna Staden. I Hutong-stadsdelarna där vi varit idag är allt mycket litet. Alla är vänliga och snälla och gestikulerar om hur lång jag är. Detaljer följer inom kort.

Jag har sett att det är strejk på Kastrup. Undrar om vi kommer hem.

21/4 2007

Beijing, lördag

Vi höll på att inte komma iväg från Kastrup, men efter ett springande av guds nåde kom vi till gaten tio minuter innan start. Flygresan blev således bekväm av just den anledningen att vi faktiskt hann. Sedan en eftermiddag av jetlag och planlöst strövande i de centrala delarna av Beijing — en och annan marknad, ett och annat MAOsoleum, och en kväll på en uteservering i närheten av hotellet. Ett gäng medelålders herrar som ätit sin middag vid bordet intill oss gav oss en flaska sprit(!) av odefinierbar sort, och två fantastiskt goda maträtter och tre 60cl-öl gick på inte mindre än 37 yuan! (1 yuan = ungefär 1 krona). Stammiskrogen är redan utsedd, några hundra meter från hotellet. Imorgon bär det av till muren, tidigt. Innan dess skall vi sova av oss jetlagen.

Det är inte utan förundran man ser sig omkring och inser att alla dessa människor, som lever sina liv inte helt olika våra, faktiskt gör det i ett samhälle med gravt inskränkt yttrandefrihet och i övrigt mycket hemskheter bakom kulisserna. Jag googlade på en viss händelse som ägde rum för 18 år sedan på en plats jag idag besökte och naturligtvis gick det inte att följa länkarna till wikipedias med fleras sajter om saken.

19/4 2007

Ta ifrån CSN försörjningsplikten

Studenter tycker inte att heltidsstudier kräver heltid. Studiemedlet inklusive lån uppgår till ca 7000 kr i månaden. Många studenter har arbete vid sidan om studierna. Vad som kan identifieras som orsak och verkan bland de påståendena är nog svårt att reda ut, uppenbart är dock att det är något sjukt med svenska högskolestudenters situation. Jag anser mig inte behöva med länk hänvisa till någon oantastlig skriftlig källa för att påstå att skillnaden i arbetsbörda och krav är stor mellan olika utbildningar vid universitet och högskolor i Sverige. Märkligt nog tas detta emot som en nyhet varje gång någon rapport eller utredning påpekar det. Denna gången är det SvD som intervjuar en student som har arbete vid sidan av studierna, och i artikeln skjuter man som vanligt in sig på de uppenbara skillnaderna mellan naturvetenskap och humaniora och på att vissa utbildningar har brist på resurser. Jag förvånas över att det bara är 39% av alla studenter som anser att deras studier inte kräver heltidsansträngning. Jag förvånas också över att man aldrig problematiserar studiemedelssystemet i de här sammanhangen. Studerar man på heltid får man ca 7000 kronor i månaden under tio av årets tolv månader, och den senaste höjningen i somras motsvarade bara ungefär inflationen. Är det konstigt att studenter, om de har möjlighet, jobbar vid sidan av studierna? Själv betalar jag för närvarande ca 15000 kronor om året till CSN i räntor och amorteringar på min egen skuld, och det skall jag göra de närmaste 25 åren. Är det konstigt att studenter, om de kan, jobbar för att slippa låna hela beloppet?

CSN och studiemedelssystemet är en typisk bortglömd helig ko som bara fått vara kvar, som justeras lite då och då när det blir turbulens i kårerna eller på någon av studenttidningarnas ledarplats, men som aldrig förändras på riktigt för att möta nya verkligheter. CSN står för en stor del av försörjningen för en stor del av en mycket köpkraftig del av befolkningen. Och summan som betalas ut per månad är densamma för alla och helt oberoende av prestationsgrad och utbildningens krav. Av SvD:s artikel och det man kan upptäcka själv framgår dessutom att det inte är de som går den mest krävande utbildningen och anstränger sig mest som har möjligheten att dryga ut kassan lite. Tvärtom.

Det finns ett sätt på vilket man kan avskaffa stora delar av CSN, skuldbördan och orättvisorna. Man skulle kunna införa total skattelättnad på sommarjobb och vid sidan-jobb för studenter. Arbetgivare som anställer en student slipper arbetsgivaravgiften och har därmed råd att anställa. Studenten slipper betala skatt och tjänar därmed mer än anligt på sitt extraknäck, och slipper låna av CSN. Det allmänna slipper försörja alla studenter. Snacka om win-win-win-situation. Men det är väl att ta ifrån staten för mycket inflytande antar jag.

18/4 2007

Global uppvärmning är bara politik

Knappast har det väl undgått någon att klimathotet är den nya innegrejen för de som vill visa sig omtänksamma och goda och avleda uppmärksamheten från saker som kan få vänsterfolk att bli högröda i ansiktet. Till och med medelklassens fanbärare, statsminister Reinfeldt, har ju offentligen uttryckt oro. Nu är ju lyckligtvis inte den sittande regeringen i händerna på Olly och miljöfarfar* och därför hörs ännu inte något prat om privata utsläppsrätter från Rosenbad eller Miljödepartementet. Privata utsläppsrätter verkar ungefär lika smart som plusjobb. Är det någon som har förstått hur privata utsläppsrätter är tänkta att kunna göra nytta? Är det bara ytterligare ett försök att detaljstyra människors vanor genom att beskatta visst beteende? Eller är det tänkt att det skall vara något slags internt Svenskt nollsummespel där landet som helhet har en viss utsläppsnivå och medborgarna sinsemellan kan köpa och sälja delar av den? Det första alternativet framstår inte bara som typiskt svenskt utan också jämförelsevis vettigt, för det kan åtminstone kanske ha lite effekt. Det andra är fullkomligt befängt. Jag håller mig för god för att förklara varför.

Andra liknande idéer — som bygger på att man skall köpa sig fri från ansvar — är till exempel försäljning av koldioxidkompensation som vissa företag har börjat ägna sig åt. Idén sågas sönder och samman i en artikel i DN igår. Den är mycket läsvärd, för den poängterar det orimliga i att tro att man kan kompensera förbränning av hundratusentals år gamla kolvätefyndigheter med trädplanteringsprojekt och annat kortsiktigt.

Det som intresserar mig mest är egentligen hur den allmänna opinionen plötsligt kunde bli så rörande överens om att utsläppen orsakar klimatförändringar, när den för bara ett par år sedan var djupt splittrad och frågan om global warming egentligen var en icke-fråga. Att nu halva i-världen börjat bry sig betyder ju inte på långa vägar att något kommer att hända på allvar. Växthuseffekten är varken mer eller mindre än just en politisk innefråga, och så kommer det att fortsätta. Vänstermiljönissarna verkar tro att de kan göra skillnad genom att köpa lite skog i något u-land. Vilket ju faktiskt är ungefär som att tro att man på allvar löser arbetslöshetsproblemet med kommunala plusjobb.

Nej, om våra utsläpp orsakar klimatförändringar, jag säger om, så kommer det inte gå att ändra på med mindre än att Kinas ekonomiska tillväxt stannar och går bakåt i något decennium, att USA:s befolkning slutar köra bil och att alla svenskar slutar konsumera bananer, choklad och kaffe. Visst låter det troligt?

(* Så kommer Lars Ohly och Peter Eriksson för alltid att omnämnas på denna blogg, sedan imitatören Göran Gabrielsson föreställande Göran Persson den 17 september i fjor lanserat smeknamnen i radioprogrammet Public Service.)

17/4 2007

Lunds Universitet ett av de främsta i Europa?

“Lunds universitet skall tillhöra de absolut främsta bland Europas universitet.” Så lyder herrens ord. Nej, så lyder LU:s strategiska plan för 2007-2011 som antogs av universitetsstyrelsen i december förra året och under innevarande års första månader distribuerades i fyrfärgstryck till samtliga anställda. När rektor Göran med flera från gräddbakelsen var på besök på EC för ca ett år sedan för att med hjälp av powerpoint-presentationer och pekpinnar (fysiska, ej metaforiska) informera om den då “i stort sett klara” (det brukar heta så när något akademiskt är på powerpoint-stadiet) strategiska planen tog jag tillfället i akt att fråga vad i hela friden rektor menade med att “tillhöra de absolut främsta bland Europas universitet.” Peter Honeth (detta var ju flera månader före valet och vi hade fortfarande vår käre Peter kvar vägg i vägg med Göran nere på stan) gav ifrån sig ett illmarigt leende och sköt tillbaka på mig med repliken “vad anser du själv är goda jämförelsekriterier?” Jag började långsamt (och inte utan suckar, det skall medges) redogöra för det klister man omedelbart hamnar i när man försöker göra kvantitativt gångbara jämföresler mellan olika länders utbildnings- och forskningssystem, för att inte tala om jämförelser mellan enstaka lärosäten och forskningsinstitutioner i olika länder: Finansieringsformer, politiska traditioner, institutionella uppdelningar, politiska system, starka forskningsområden, studentunderlag, incitament till högre utbildning, organisationsformer för universitet och andra offentliga forskningsinstitutioner; allt är olika till och med mellan så lika länder som exempelvis Sverige och Danmark. Herregud, även inom Sverige har vi ju svårigheter att jämföra. Lunds och Göteborgs respektive universitet har ju olika sätt att räkna antal studenter och kan därför inte enas om vilket som är landets största universitet:

“Med över 50 000 studenter är vi också Sveriges största och bredaste universitet.” (www.gu.se)
“Som Skandinaviens största enhet för högre utbildning och forskning…” (www.lu.se)

Det finns som bekant folk som tror att forskning enkelt kan kvantifieras, och även om inte alla är patenträknare utan vissa snarare är citeringsräknare är ju det sistnämnda mest ett knappologiskt mått som möjligen förtjänar utrymme i någon fotnot, förutsatt att det är något spektakulärt som det antyder. Till exempel att Ingolf Lindau är den svenske fysiker som skrivit den mest citerade artikeln. Det kommer nog jag att ha med i någon fotnot i min avhandling, men mycket mer citeringsräknare än så är jag nog inte. Nu halvt åter till saken: Man brukar tala om den svenska paradoxen när man diskuterar det faktum att Sverige har oerhört höga FoU-utgifter som procent av BNP och ändå är förhållandevis o-innovativt. (Här finns en artikel om detta, skriven av en av mina favorit-patenträknare.) Sådana siffror och jämförelser är patenträknarnas enkla recept för att avgöra om ett land är innovativt eller inte, om forskning inom ett visst område lönar sig och vilka regioner som är “starkast” inom vissa “strategiska” områden. Till exempel. Att (till att börja med) bara en sådan enkel sak som skatter och arbetsrättslagstiftning gör att forskning i regel är en dyrare verksamhet i Sverige än i många andra länder sätter käppar i hjulet för jämförelsen, det är det ingen som verkar ha tänkt på.

Nu helt åter till saken: Jag undrar fortfarande hur vi som arbetar vid Lunds Universitet skall veta när vi tillhör “de främsta bland Europas universitet.” Peter Honeths ofrivillga (eller?) inbjudan till mig att föreläsa om svårigheter med jämförelser av detta slag utmynnade ju (det kan var och en begripa) i att rektor Göran avbröt och sa något fluffigt om långsiktigt kvalitetsarbete. För långsiktigt är det ju. Trots att det igår damp ner en pressrelease där det påpekas att LU enligt en ny mätning är världens 59:e bästa universitet och är bäst i Sverige och har bara sju andra europeiska universitet framför sig (don’t get me started on hur fan man gör sådana där mätningar) är det nog meningen att det är först framemot 2011 (så långt som strategiplanen gäller) som resultaten verkligen skall visa sig. Och då är jag nog inte kvar här, om jag får gissa.

För övrigt visar en annan mätning — dessutom en av de mest refererade — att Lunds Universitet bara är världens 90:e bästa universitet och har hela 28 andra Europeiska universitet framför sig. Bland dessa 28 finns dessutom tre svenska: Karolinska Institutet, Uppsala och Stockholms(!) Universitet. Smaka på den, Göran!

15/4 2007

Ta våldet bort från arenorna!

Igår när jag läste Sydsvenskans intervju med Blue Dogs-medlemmen fann jag mig själv sympatisera med mycket av “huliganens” uttalanden. Det skall ärligt sägas att jag förmodligen är dubbelt färgad: Dels är jag ju MFF:are och dels känner jag några av de här Blue Dogs väldigt väl och vet precis vad de har för lojaliteter, vad de gör för moraliska överväganden och hur de i övrigt lever sina liv. Här kan då inflikas att en av medlemmarna i Blue Dogs tillhör mina allra bästa vänner och jag skulle inte tveka en sekund att anförtro vården om mina egna barn till honom. Förutsatt att jag hade några, vill säga.

Därför vet jag också att det som sades i intervjun i Sydsvenskan är sant. Jag vet att Blue Dogs aldrig skulle ge sig på en “julgran”. Jag vet att “firman” i högsta grad innebär en buffert för de vanliga supportrarna som inte vill bli hotade eller slagna av motståndarsupportrar, för jag har själv blivit hotad av huliganer i Helsingborg och känt en enorm lättnad och trygghet när typerna i MFF-firman närmat sig. De funkar faktiskt som livvakt för vanligt folk. Dessutom har jag en stark känsla av att det han säger om polisen också är sant. Och då finns det ju egentligen lika stor anledning att vara rädd för dem som för huliganerna.

Först och främst är detta naturligtvis en fråga om personliga upplevelser. Att en av mina bästa vänner slåss under organiserade former en gång i veckan är ju inget märkligt, eftersom jag vet att han inte är våldsam i andra situationer. Det är alltså något helt annat än de oberäkneliga våldstyperna som man bara behöver lite otur för att råka ut för på lördagkvällen. Sen är det ju faktiskt en ideologisk fråga. Att vuxna människor träffas och är våldsamma sinsemellan är faktisk deras sak. Det är givetvis inte bra att fotbollen sammankopplas med våld, men eftersom samhället har så förtvivlat svårt att komma tillrätta med våldsproblem, och fotboll är ett stort folknöje, är det tydligen ofrånkomligt att våld associeras med fotbollen. Och då är jag — som ställer mig på ståplats på Malmö Stadion förhållandevis ofta — ytterst positiv till att våldet flyttas från arenan och de som inte vill eller ska utsättas för det till andra platser där folk frivilligt deltar på sina egna villkor.

12/4 2007

Darfur Exposed

SvD berättar att var och en med Google Earth i datorn nu kan “göra sin egen bedömning av situationen” i Darfur, efter att Google inlett ett samarbete med United States Holocaust Memorial Museum och ökat upplösningen av Sudanregionerna i programmet. Allasom har det får Darfurregionen markerad och det är lätt att hitta. Exempelvis flyktingläger som jag antar att bilden ovan föreställer.

Jag har länge undrat hur Google ska använda det potentiella världsherravälde de byggt upp. Nu kommer det inte bara indikationer i riktningen mot något sådant utan också ytterligare vatten på alla kvarnar som sedan nittiotalets mitt envetet hävdat att internet kommer att förändra världen. Kanske borde Darfur i sig vara det som skulle förändra världen just nu, men om internet kan hjälpa till skadar det ju inte.

Carl Bildt — tekniknörden — har inte kommenterat detta på sin blogg ännu. Men han har ju å andra sidan både semester och en förbannat obehaglig oförmåga att uttala sig vettigt om Darfur med flera oroshärdar.

11/4 2007

Var är mina sidnummer?

Någon därute som har bättre kompetens ifråga om Microsoft Word kanske kan tala om för mig hur i hela friden jag skall kunna infoga sidnummer i mitt dokument när Infoga-menyn ser ut så här:

Ja, hjälpassistenten i Word säger

“Om du endast vill lägga till sidnummer i sidhuvud eller sidfot använder du kommandot Sidnummer på Infoga-menyn.”

Jag har varit med om OLE-handlingar i Excel, jag har fått blue screen of death flera gånger med Windows, jag har sett de mest djävulska dialogrutor, men jag har aldrig tidigare varit med om att ett program har stympat sig själv på en av sina mest användbara funktioner.

Nu har jag varit med om det. Nu skall jag klippa ut hela texten jag har skrivit och klistra in den i ett dokument jag redan har sidnummer i där jag raderar den texten som var där och välja spara som och ersätta filen jag hade från början med texten jag ursprungligen ville paginera men som jag nu måste gå tillbaka och stänga först för annars kan jag inte skriva över den. Så enkelt!

10/4 2007

Best of Youtube

Aah… Youtube. En märkligt komplett ersättare till tv:n ifråga om zappande och slötittande. Istället för att sätta sig framför televisionsapparaten och titta på något man inte vill se kan man göra en inspirationssökning på Youtube och botanisera bland resultaten. Och klicka sig vidare. Stoppa och ta nästa. Inte världens bildkvalitet kanske, men man slipper betala 4:50 om dagen till Radiotjänst i Kiruna.

Till höger finns nu också en länk till min egna lilla samling med favoriter. Hittills tre stycken (jag tar bara de absolut bästa) och hittills med stark driva-med-USA:s-president-(och-vicepresident)-prägel. Men snart kommer det fler.

3/4 2007

Mitt första fyrfärgstryck i 50x70

Så kan jag meddela att barytonstjärnan Peter Mattei gästar Lund och LSS vårkonsert den 21 april och tar emot Lunds Studentsångförenings Solistpris och kanske sjunger en bit. Jag har inte sett någon blänkare om detta i sydsvenskan ännu, men eftersom affischen (som jag gjort! som syns ovan) nu pryder stan och killens namn pryder affischen tänker jag mig att det inte är så helsikes hemligt. Själv är jag i Peking då och missar det hela, men allt är ju inte sång.

2/4 2007

ESS-Scandinavia: guld och gröna skogar!

Det häringa ESS blir bara märkligare hela tiden. Projektet verkar liksom flyta ovanpå all rim och reson. Det är en osannolik folkpartistisk pork barrel. Det är en forskningspolitisk gökunge som troligtvis aldrig ens blir född, för var i hela friden skall regeringen/vr/nånannan hitta tre miljarder kronor? Inom forskningsbudgetens ramar? Tillåt mig småle.

Kanske kom dock det märkligaste av allt idag. Man går nu från ESS-Scandinavia konsortiet ut och lovar användbara resultat från ESS. En pressrelease från LU handlar om att ESS skall vara “koldioxidneutral” (vad som nu menas med det egentligen) och det kunde ju uppfattas endast som ett ytterst genomskinligt försök att flörta lite med miljöpartisterna i Lund som ju annars är väldigt negativt inställda till projektet. Men det räcker inte, för i pressreleasen står det följande:

På lång sikt kommer ESS forskningsresultat att globalt bidra till teknologi som minskar belastningen på miljön, inklusive minskade utsläpp av koldioxid. ESS kommer till exempel att ge kunskap om hur fordon som drivs av vätgas och därmed ej släpper ut koldioxid kan byggas, hur produktionsprocesser kan göras mer energieffektiva och hur koldioxid kan återlagras djupt i jorden.

Orden kommer och att är kursiverade av mig och om någon med bättre språkkunskaper än jag kan visa att det finns anledning att inte tolka de orden i den kombinationen i det sammanhanget som ett löfte kanske trovärdighetsindex hos ESS-förespråkarna kan återfå något sånär normal nivå.

1/4 2007

1 april

Kanske är det för tidigt, kanske sabbar jag alltihop för söndagssömniga bloggläsare nu, men Svenska Dagbladet har redan gjort det ändå. Nätutgåvan har inget skämt som jag kan se utan istället en ganska väl synlig rubrik som påminner om vilken dag det är. Enligt E24 är aprilskämt föbjudna i Luxemburg sedan 1973, “då landets banksparare lurades att ta ut sina besparingar från landets banker, med svår kris som följd.” I Sverige håller emellertid de andra dagstidningarna fanan högt.

Själv var jag helt övertygad om att DN:s artikel om “mattesnillen som vill klå börsen” var dagens skämt i landets största dagstidning, ända tills jag upptäckte att samma dagstidning är ensamma med nyheten att EU vill bestämma över sina medborgares semestervanor. Den tyske kristdemokraten Inge Urlaub är mycket bekymrad. Tyvärr sabbas upplevelsen av att hemsidan eurosemester.se för anmälan av semesterönskemål som DN länkar till pryds av rubriken “April, April”. Ambitiöst dock av DN att registrera domänen.

Sydvenskans bajsskämt var ganska trist, trots att Daniel Rydén som vanligt låg bakom. Nerikes Allehanda riskerar att reta upp sina tv-tittande läsare genom artikeln om att Göran Persson föreslås bli ny landshövdning i Örebro län. Och Göteborgs-Posten avslöjar att det finns planer på att flytta operan för att påskynda byggandet av en tågtunnel.

SAS heliumskämt är också bra. För att inte tala om Googles Gmail paper.