Inget annat än politisk dokusåpa

Svt:s dokumentärserie Ordförande Persson har ju väckt turbulens nästan överallt. Jag var passande nog i Stockholm i förra veckan när tre av fyra delar sändes och hade då tillgång till tv och kunde se skräpet. Sen såg jag fjärde delen på nätet av bara farten. Förutom att bekräfta det jag redan visste eller kunde ana om den förre statsministern tjänade dokumentären till två saker. För det första att ge både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt en skjuts framåt. Vem som helst är ju bättre än den där otrevlige lögnhalsen Persson tänker säkert den genomsnittlige väljaren. För det andra att visa upp svensk public service-tv:s riktiga ansikte. Det som friskast diskuteras i kölvattnet till dokumentären är ju de enskilda politikers personligheter som Persson angripit, Perssons egen personlighet och eventuella lätta psykologiska störning, och Erik Fichtelius brist på ryggrad som politisk journalist. Dokumentären är ju de facto fylld med otrevliga, småaktiga och meningslösa uttalanden och väldigt tom på kompletterande politiska analyser och förstahandsinformation, som nog var det de flesta hoppades på att få. Men det är varken Perssons eller Fichtelius fel. Det är svt:s. Dokumentären Ordförande Persson är det slutgiltiga beviset på att svt bestämt sig för att konkurrera med skräpkanalerna femman, trean med flera på deras villkor, nämligen i dokusåpagenren. Det är väldigt liten skillnad på intervjusituationerna i dokumentären om Göran Persson och videobåset i Big Brother. Inget tv-smink, dålig ljussättning och innehållsligt nästan bara smutskastning och kommentarer utan mening. Idag föll också den sista pusselbiten på plats: Huvudpersonen går offentligt ut och hävdar att han framställts negativt. Det kan ju knappast bli mer dokusåpa. Frågan är om det faktum att huvudpersonen i den är förre statsministern är en anledning att skratta eller gråta.