17/3 2007

En nyans rikare

Igår kväll när jag var barnvakt åt mina små systersöner (varav en har vattenkoppor men var lika speedad ändå) och de båda somnat efter att ha fått höra mig sjunga både Till skogs en liten fågel flög och Blommande sköna dalar (de är så glada för att sjunga själva, så man får ta något de inte kan om man vill att de skall somna) passade jag på att läsa Elise Claesons Mamma@home: Det moderlösa samhället. Det som irriterade mig mest med boken var givetvis inte att den polemiserar mot den politiskt korrekta sosse-feminismen som råder i Sverige (med kvotering av föräldraförsäkringen som senaste stridsfråga) och lanserar en jordnära och okomplicerad syn på grundläggande mänskliga behov och funktioner (det moderskap Alva Myrdal var nära att utplåna inte bara i politiken utan också i svenskarnas hjärtan och hjärnor). Mitt problem med Elise Claeson är att hon glömmer pappan. Det är mycket tal om det förträffliga moderskapet och lite om det lika nödvändiga faderskapet. För det är ju mitt favoritargument att bemöta radikalfeministernas tal om “strukturellt förtryck” med: Jag anser mig utsatt för strukturellt förtryck eftersom jag när jag blir pappa har sämre utgångspunkt än vad modern har, eftersom hon fått alla de initiala biologiska fördelarna. Den från början negativt inställde inbjudes härmed till ett gratis förstärkande av sin syn på mig som galen och ondskefull. Den med mera nyanserad syn på diskussion och debatt kanske förstår ironin och därmed vad jag verkligen vill säga: Feminismen har spårat ur sedan länge, och det märks extra tydligt när man läser Elise Claeson. Och det är ju också det jag tycker om i boken. Till exempel följande passage (s 118):

Svenska kvinnor ska efter gymnasiet resa/slappa/utbilda sig till 25, sedan jobba heltid till 30, föda två barn under lagstadgad föräldraledighet med högst två års mellanrum (för att få behålla den högre föräldrapenningen), jobba deltid när barnen är små och går på dagis, jobba heltid till förtidspensionering vid 55. Se dig omkring, så lever många svenska kvinnor sina liv. Sorgligt, men sant. Det är inte en könsmaktsordning och ett patriarkat som har bestämt att det skall vara så. Det är staten.

Och jag tror att även radikalfeminister och Alva Myrdal-fans skulle kunna hitta passager i Elise Claesons bok som de tilltalas av, i synnerhet om de är mammor eller blivande mammor. Vilket de ofta är. Synd bara att de tror att alla som har en avvikande åsikt är rika, onda och gammaldags. Jag är till exempel inget av det, men uppskattar och värderar en mångfald i debatten och ett frigörande från ingrodda vanföreställningar.