Hurra för Helena!

Det här med musik är ett lite problematiskt kapitel i mina vänskapliga relationer med jämnåriga. Jag har nämligen fastnat i den värsta gubbfällan: Den att anse att “det inte görs någon bra musik nuförtiden” alltså. Mitt behov av musiklyssnande är mycket väl tillfredsställt. Den största tiden jag har iPodlurar i öronen eller stereon är på hemma är det podcaster från p1 som ljuder. Jag har ca 1700 spår i mitt iTunesbibliotek och det är allt jag behöver för det vardagliga lyssnandet. Sen gillar jag givetvis att ha tillgång till mer, vilket föranleder en ansenlig skivsamling som fortfarande fylls på eftersom jag vill ha mitt hårddiskutrymme i MacBooken (som ju faktiskt bara är 80GB) till annat än musik jag lyssnar på en gång vartannat år. Vilket är ungefär så ofta som Backyard Babies Total thirteen, Anders Widmark Trio’s Psalmer, Olle Ljungströms Världens räddaste man, Lunds Vokalensembles Friede auf Erden eller Balanescukvartettens Posessed kommer fram ur gömmorna. För att ta några exempel på musik som jag vill kunna lyssna på även om jag kanske inte gör det så ofta. Och då har jag inte nämnt att jag äger och har samtliga Dylanskivor. Och minst tio inspelningar vardera av Mahlers etta, tvåa, femma och sexa.

Till saken, det var ny musik det handlade om. Om man undantar Beatles Love och Dylans Live 1975 (ingen av dem kanske riktigt räknas som ny musik) har bara två skivor de senaste fem åren varit så sinnessjukt bra att jag inte vill sluta lyssna. Det är först och främst Brainpool’s rockopera Junk som säkert sålt oförtjänt lite men som är ett lysande exempel på okomplicerad men välgjord pop. I en och en halv timme. Jag lyssnar fortfarande ofta på Junk.

Den andra kom för ca en vecka sedan och är en gammal bekant. När jag gick i gymnasiet var Jive with Clive ett hett popband på den lundensiska ungdomsindiescenen. De bytte senare namn till Plastic Soul, gav ut en och annan lysande demokasett, och upplöstes någon gång i slutet av nittiotalet. Efter det har jag sett Fredrick som kantor i Genarps(?) kyrka och andretenor(?) i Svanholm Singers. Och Johan är numera ena halvan av The Radio Dept. Men Helena lyser starkast. Hon har sjungit i Ewing 1 med Magnus Tingsek, hon har enligt uppgift körat på något av alla de album som bär Per Gessles namn. Hon har också ett band som heter Sandy Mouche. Men inget av det har varit super-klockrent. Alltid har det saknats något. Helena har en underbar röst som på något sätt alltid har känst som om den bara väntat på att hitta sitt rätta sammanhang och sin rätta omgivning. Den är nu funnen. Soloalbumet Dynamo är den bästa skivan med ny musik som lanserats i världen sedan Junk. Äntligen har Helena Josefsson gjort den skivan jag väntat på i tio år utan att veta om det. Kanske är det till del producenten Christoffer Lundqvists förtjänst (alltså tydlig Junk-anknytning), men låtarna och sången är fantastiska även utan hänsyn till produktionen.

Och för alla er kalenderbitare, smakfascister, konst-jantelags-ivrare, indienördar och andra politiskt korrekta musikkonsumenter: Nej, självklart har jag inte hört ens en hundradel så mycket ny musik som ni har gjort de senaste fem åren och kan därför absolut inte uttala mig om hur bra Helenas skiva egentligen är relativt allt annat från hiphop-scenen i Paris förorter, Notting Hill-grungen, eller SoFo i Stockholm. Men det är å andra sidan inte er jag vänder mig till med detta inlägget, så ni kan lugnt strunta i allt jag skrivit och återgå till Pandora och FooBar. Ni andra kan gärna lyssna lite på Dynamo, för jag tror och hoppas att det skulle göra er glada.

Länk.