30/3 2007
‘Sverige i ett nötskal’
Följande lilla text återfinns i en kommentar till en artikel på di.se (med signaturen Europe) och jag gjordes uppmärksam på den av Nattväktarstaten och välfärdssamhället (nej han heter inte så, men han bloggar anonymt och bloggen heter så):
“Tänk dig att tio personer går ut varje dag för att äta middag. Notan för de tio tillsammans hamnar på 1000 kr.Om de delade upp notan på samma sätt som vi betalar skatter, skulle det bli ungefär så här: De första fyra - de fattigaste - skulle inte betala någonting; den femte skulle betala 10 kr; den sjätte skulle betala 30 kr; den sjunde 70 kr; den åttonde 120 kr; den nionde 180 kr. Den tionde personen - den rikaste - skulle betala 590 kr.
De bestämde sig för att betala notan på det viset. De tio åt middag på restaurangen varje dag och kände sig nöjda med uppgörelsen, tills en dag, då ägaren till restaurangen gav dem rabatt.
‘Eftersom ni är så bra kunder,’ sa han, ‘ger jag er 200 kr rabatt på era middagar.’ Middag för tio skulle då bara kosta 800 kr. Gruppen ville fortfarande betala middagen på det sätt vi betalar skatter. Så de första fyra påverkades inte, de fick fortsätta äta gratis. Men hur skulle de andra sex göra - de som betalade? Hur skulle de dela upp rabatten på 200 kr så att alla skulle få sin “beskärda del”? De sex personerna insåg att 200 kr delat med sex blir 33,33 kr. Men om de drog bort det från varje persons andel skulle den femte och sjätte personen få betalt för att äta.
Restaurangägaren föreslog då att det vore rättvist att reducera varje persons nota med ungefär jämt och han satte igång att räkna på de belopp varje person skulle betala. Resultatet blev att även den femte personen fick äta gratis, den sjätte fick betala 20 kr, den sjunde betalade 50 kr, den åttonde 90 kr, den nionde 120 kr, vilket lämnade den tionde personen med 520 kr istället för tidigare 590. Alla sex personerna fick lägre pris än tidigare och de fyra första fick fortsätta äta gratis. Men plötsligt utanför restaurangen började personerna jämföra vad de sparat.
‘Jag tjänade bara en tia av 200 kr’, började den sjätte personen. Han pekade på den tionde: ‘men han tjänade 70!’
‘Precis’, sa den femte personen. ‘Jag sparade också bara en tia. Det är orättvist att han fick sju gånger så mycket som jag!’
‘Det är sant!’ skrek den sjunde personen. ‘Varför ska han få 70 kr tillbaka när jag bara fick 20? De rika ska alltid få det bättre!’
‘Vänta ett tag’, skrek de fyra första unisont. ‘Vi fick ju ingenting alls! Det här systemet utnyttjar de fattiga!’
De nio personerna omringade den tionde och gav honom stryk. Nästa kväll kom inte han till middagen, så de nio andra satte sig ner och åt utan honom. När notan kom in, upptäckte de något viktigt. Det fattades 520 kr.
29/3 2007
Inget annat än politisk dokusåpa
Svt:s dokumentärserie Ordförande Persson har ju väckt turbulens nästan överallt. Jag var passande nog i Stockholm i förra veckan när tre av fyra delar sändes och hade då tillgång till tv och kunde se skräpet. Sen såg jag fjärde delen på nätet av bara farten. Förutom att bekräfta det jag redan visste eller kunde ana om den förre statsministern tjänade dokumentären till två saker. För det första att ge både Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt en skjuts framåt. Vem som helst är ju bättre än den där otrevlige lögnhalsen Persson tänker säkert den genomsnittlige väljaren. För det andra att visa upp svensk public service-tv:s riktiga ansikte. Det som friskast diskuteras i kölvattnet till dokumentären är ju de enskilda politikers personligheter som Persson angripit, Perssons egen personlighet och eventuella lätta psykologiska störning, och Erik Fichtelius brist på ryggrad som politisk journalist. Dokumentären är ju de facto fylld med otrevliga, småaktiga och meningslösa uttalanden och väldigt tom på kompletterande politiska analyser och förstahandsinformation, som nog var det de flesta hoppades på att få. Men det är varken Perssons eller Fichtelius fel. Det är svt:s. Dokumentären Ordförande Persson är det slutgiltiga beviset på att svt bestämt sig för att konkurrera med skräpkanalerna femman, trean med flera på deras villkor, nämligen i dokusåpagenren. Det är väldigt liten skillnad på intervjusituationerna i dokumentären om Göran Persson och videobåset i Big Brother. Inget tv-smink, dålig ljussättning och innehållsligt nästan bara smutskastning och kommentarer utan mening. Idag föll också den sista pusselbiten på plats: Huvudpersonen går offentligt ut och hävdar att han framställts negativt. Det kan ju knappast bli mer dokusåpa. Frågan är om det faktum att huvudpersonen i den är förre statsministern är en anledning att skratta eller gråta.
28/3 2007
En annan salladsbar
I Sverige har fackföreningarna en gammal dammig men också obehaglig rätt att ta till konflikt om något inte skulle passa deras syften. Än så länge verkar Svenskt Näringsliv, regeringen och andra företrädare för en modernare samhällssyn dansa efter fackets pipa, men det är nog mest för att de vill slippa de verkliga konflikterna. De vet ju att sverige är ett sosseland och att folk i allmänhet stödjer facket eftersom facket är deras försvar mot den stora onda kapitalismen som inte har något annat för ögonen än att utnyttja stackars “arbetare” tills de dukar under. Så upprätthålls en makthegemoni.
Nu tar emellertid avgående CUF-ordföranden Fredrick Federley upp stridsyxan. Efter att ha blivit nobbad att köpa salladsbaren Wild’n'fresh i Göteborg startar han och Dominika Peczynski en egen salladsbar under namnet En Annan Salladsbar på Stureplan i Stockholm. Att de gör det tyder både på snille och mod. Salladsbaren kommer att gå hur bra som helst. Och ju fler galna fackföreträdare som delar ut flygblad utanför, desto bättre kommer affärerna att gå. Och ju bättre affärerna går, desto större möjligheter har Federley och Peczynski att till exempel visa att stora inkomster på affärsverksamhet mycket väl kan höja lönerna och i övrigt skapa bättre villkor för de anställda utan framtvingade avtal med en mäktig maffialiknande fackorganisation. Till slut kommer facket att vara tvungna att antingen ge upp eller ta ut hela LO i sympatistrejk. Och då visar de ju en gång för alla att det hela sedan länge har passerat gränsen för vad som är rimligt.
Money doesn’t talk, it swears. Och det är på tiden att lite svordomar hörs i kritiken mot facket i Sverige.
25/3 2007
Tror Ulf Holm att han lever i USA i mitten av femtiotalet?
Jag kan inte låta bli att kommentera det här, även om jag är nyss hemkommen från Stockholm med en förkylning inklusive feber och flera kilo papper från NFR:s arkiv. Jag bläddrar i Sydsvenskan som låg där prydligt och snyggt och väntade på mig hemma på Vildanden. Per T Ohlsson orkar jag inte med nu, om jag skall kunna ta mig till FPI imorgon måste jag sova. Men intervjun med Ulf Holm (ej på nätet vad jag kan se) fastnar jag vid, för den innehåller en makalös passage. Den skånske miljöpartisten, tillika riksdagsmannen, är kritisk till regeringens satsning på värdskap för ESS och säger:
“Så fort det handlar om forskning är man beredd att satsa hur mycket som helst”
Hoppas de övriga 348 tänker efter lite mer innan de yttrar sig.
21/3 2007
Offentlighetens fyrfärgstryck
Jag är i Stockholm denna veckan för att göra lite uppsamlingsarbete; några möten och intervjuer men också genomgång av pärmar och mappar från NFR:s gamla arkiv som finns i källaren på Vetenskapsrådet på Regeringsgatan 56. Bland annat har jag hittat den ursprungliga ansökan om 40 miljoner kronor för att bygga MAX II och alla möjliga vidhängande tekniska analyser och konceptbeskrivningar. Kopian är i säkert förvar i Herrängen. Igår var jag i Uppsala och besökte Ångströmlaboratoriet och fick bland annat höra lite roliga historier om Kai Siegbahn och hans förmåga att bli ovän med alla. Idag fortsatte mina besök på VR, och där har de i bästa post-9/11-hybris infört ett inskrivningssystem som gör att varje gång man passerar dörrarna in i fästningen får man skriva in sig i en dator och meddela vem man skall besöka och få en liten lapp med datum och klockslag. För mig blir det ett par gånger om dagen, och receptionisterna gör ingen ansats att känna igen mig eller föreslå att de skall skriva ut någon mera långvarig besöksbricka. Då är det annat med huvudregistratorn Elizabeth Olsson som är världens kanske mest hjälpsamma myndighetsperson (om man inte räknar vår sekreterare på FPI så klart). Hon inte bara hämtar pärmar ur arkivet utan är också noggrann med att jag vet var kaffeautomaten och fruktkorgen finns och i övrigt har det bra. Och kopiorna är märkligt nog gratis.
En av de saker som slår mig när jag besöker en myndighet eller något annat sådant är den enorma produktionen av trycksaker som man ägnar sig åt i det offentliga. Det är hylla upp och hylla ner med små fyrfärgsbroschyrer och häften. Rapporter och utredningar och utvärderingar och underlag i all oändlighet. Och då har jag ändå bara varit på VR och Vinnova (och naturligtvis Rosenbads besökscentrum någon gång). Och en gång i min barndom såg jag en budgetproposition i sin helhet stå i en bokhylla. Det var ju för bövelen tre hylldecimeter! Och det produceras två sådana om året! Och det är bara en av alla propositioner! Och det är bara propositionerna!
Jag undrar om förhållandet mellan antalet manår det tar att skriva allt det där och antalet manår som totalt läggs ner på att läsa det överstiger 20. Det måste ju ligga någonstans där. Men när det gäller ett sådant ratio skall jag kanske vara försiktig med att skrävla innan min avhandling är färdig och eventuellt läses av någon enstaka galning.
17/3 2007
En nyans rikare
Igår kväll när jag var barnvakt åt mina små systersöner (varav en har vattenkoppor men var lika speedad ändå) och de båda somnat efter att ha fått höra mig sjunga både Till skogs en liten fågel flög och Blommande sköna dalar (de är så glada för att sjunga själva, så man får ta något de inte kan om man vill att de skall somna) passade jag på att läsa Elise Claesons Mamma@home: Det moderlösa samhället. Det som irriterade mig mest med boken var givetvis inte att den polemiserar mot den politiskt korrekta sosse-feminismen som råder i Sverige (med kvotering av föräldraförsäkringen som senaste stridsfråga) och lanserar en jordnära och okomplicerad syn på grundläggande mänskliga behov och funktioner (det moderskap Alva Myrdal var nära att utplåna inte bara i politiken utan också i svenskarnas hjärtan och hjärnor). Mitt problem med Elise Claeson är att hon glömmer pappan. Det är mycket tal om det förträffliga moderskapet och lite om det lika nödvändiga faderskapet. För det är ju mitt favoritargument att bemöta radikalfeministernas tal om “strukturellt förtryck” med: Jag anser mig utsatt för strukturellt förtryck eftersom jag när jag blir pappa har sämre utgångspunkt än vad modern har, eftersom hon fått alla de initiala biologiska fördelarna. Den från början negativt inställde inbjudes härmed till ett gratis förstärkande av sin syn på mig som galen och ondskefull. Den med mera nyanserad syn på diskussion och debatt kanske förstår ironin och därmed vad jag verkligen vill säga: Feminismen har spårat ur sedan länge, och det märks extra tydligt när man läser Elise Claeson. Och det är ju också det jag tycker om i boken. Till exempel följande passage (s 118):
Svenska kvinnor ska efter gymnasiet resa/slappa/utbilda sig till 25, sedan jobba heltid till 30, föda två barn under lagstadgad föräldraledighet med högst två års mellanrum (för att få behålla den högre föräldrapenningen), jobba deltid när barnen är små och går på dagis, jobba heltid till förtidspensionering vid 55. Se dig omkring, så lever många svenska kvinnor sina liv. Sorgligt, men sant. Det är inte en könsmaktsordning och ett patriarkat som har bestämt att det skall vara så. Det är staten.
Och jag tror att även radikalfeminister och Alva Myrdal-fans skulle kunna hitta passager i Elise Claesons bok som de tilltalas av, i synnerhet om de är mammor eller blivande mammor. Vilket de ofta är. Synd bara att de tror att alla som har en avvikande åsikt är rika, onda och gammaldags. Jag är till exempel inget av det, men uppskattar och värderar en mångfald i debatten och ett frigörande från ingrodda vanföreställningar.
15/3 2007
Sossar med bara defensiven kvar
Jag lyssnar på radioprogram tidigast morgonen efter att de sänts, och därför hörde jag Studio Ett om fp:s förslag till nytt betygssystem först idag. Det var intressant att höra major Björklund säga något bra, trots att känslan är stark att det mest är i kontrast till sossarnas Marie Granlund (som också uttalade) sig som skolministern framstår som vettig. Det är väldigt typiskt svenskt (och socialdemokratiskt, det är ju närmast synonymt) att vara rädd för och skälla ut allt som innebär minsta möjlighet att någon visas vara bättre än någon annan, speciellt om det kommer från icke-sossar. Jag känner folk som tycker att det är fel med laguttagningar efter färdigheter i ungdomsfotbollen (”Barnen skall inte konkurrera med varandra på det sättet. Alla måste få vara med på lika villkor”) och som tror att det bästa för ungdomar är att som ett slag i ansiktet möta verkligheten i vuxenlivet där allt handlar om konkurrens istället för att försiktigt vänjas vid det tidigt när man fortfarande kan få stöd av föräldrar och andra vuxna om man känner sig orättvist behandlad. De jag känner som resonerar så är ju också sossar, det har ju visat sig, så därför är jag inte förvånad över vad Marie Granlund sa i radion igår:
“Vi är avvisande till det [sjugradigt betygssystem] för att vi tror att det här blir en återgång till det betygsystem som man hade på sextiotalet där man började jämföra elever med varandra och att inte kunskapsinhämtningen är det centrala”
Man skall alltså inte jämföra elever. Men detta är ju inget nytt: sossarna vill att alla skall vara lika dåliga. Anledningen är rätt självklar när man betänker att vi har att göra med en politisk elit; alla skall vara lika dåliga så att den som säger sig företräda alla dåliga och vinner alla dåligas förtroende kan skaffa sig själv fördelar. Som sagt, inget nytt under solen. Det som istället var behållningen av vad Granlund sa var att hon inte svarade på frågorna och att hon resonerade helt ologiskt:
“När man får så här många olika steg så kommer det bli en jämförelse mellan elever och där inte kunskapen är det centrala.”
“Varför blir det så automatiskt bara för att man får flera betygssteg?”
“Därför att man måste precisera kunskapen väldigt precist, vad det är man skall uppnå, det är den mätbara kunskapen, man missar sammanhangen, och det riskerar då som sagt också att bli en mätning mellan eleverna istället för det betygssystem som vi har idag.”
Varför tycker jag denna undermåligt dåliga och pinsamma argumentation från en rabiat sosse är behållningen av en “debatt” i Studio Ett? Helt enkelt för att det visar att sossarna på vissa områden inte har någon politik utom att allt är dåligt som syftar till att ändra vad de själva infört, bra eller dåligt. De tycker det är så förbannat orättvist att de inte får regera. Och de vägrar se till sakfrågan eftersom det är någon annan (någon borgerlig alltså) som har gripit initiativet och har något att komma med. Tråkigt nog krävs en företrädare för ett folkparti på defensiven för att påpeka det för radiolyssnarna:
“Det är ju klart att socialdemokraterna skall ju nu vara emot allt som vi gör, allt skall man skälla på.”
Vilket bekräftas av
surt sa räven-argumentet från Granlund:
“Jag är övertygad om att skolan skulle tjänat på att vi hade haft breda lösningar, men återigen väljer den borgerliga regeringen att köra på själv, utan att bjuda in oppositionen till samtal, uatn att försöka hitta breda lösningar.”
När en sosse insett att hon/han gjort bort sig genom att inte ha några riktiga argument (trots att sådana säkert finns, även om de nog är rätt dåliga) så återstår bara en sak: Att desperat försöka påkläda sig ett martyrskap, sossar är ju bäst på att regera, tycker ni inte, det är så synd om dem för att de förlorat makten. Och det blir nog ingen skillnad på ljudet i den skällan med Mona vid rodret heller.
8/3 2007
Hurra för Helena!
Det här med musik är ett lite problematiskt kapitel i mina vänskapliga relationer med jämnåriga. Jag har nämligen fastnat i den värsta gubbfällan: Den att anse att “det inte görs någon bra musik nuförtiden” alltså. Mitt behov av musiklyssnande är mycket väl tillfredsställt. Den största tiden jag har iPodlurar i öronen eller stereon är på hemma är det podcaster från p1 som ljuder. Jag har ca 1700 spår i mitt iTunesbibliotek och det är allt jag behöver för det vardagliga lyssnandet. Sen gillar jag givetvis att ha tillgång till mer, vilket föranleder en ansenlig skivsamling som fortfarande fylls på eftersom jag vill ha mitt hårddiskutrymme i MacBooken (som ju faktiskt bara är 80GB) till annat än musik jag lyssnar på en gång vartannat år. Vilket är ungefär så ofta som Backyard Babies Total thirteen, Anders Widmark Trio’s Psalmer, Olle Ljungströms Världens räddaste man, Lunds Vokalensembles Friede auf Erden eller Balanescukvartettens Posessed kommer fram ur gömmorna. För att ta några exempel på musik som jag vill kunna lyssna på även om jag kanske inte gör det så ofta. Och då har jag inte nämnt att jag äger och har samtliga Dylanskivor. Och minst tio inspelningar vardera av Mahlers etta, tvåa, femma och sexa.
Till saken, det var ny musik det handlade om. Om man undantar Beatles Love och Dylans Live 1975 (ingen av dem kanske riktigt räknas som ny musik) har bara två skivor de senaste fem åren varit så sinnessjukt bra att jag inte vill sluta lyssna. Det är först och främst Brainpool’s rockopera Junk som säkert sålt oförtjänt lite men som är ett lysande exempel på okomplicerad men välgjord pop. I en och en halv timme. Jag lyssnar fortfarande ofta på Junk.
Den andra kom för ca en vecka sedan och är en gammal bekant. När jag gick i gymnasiet var Jive with Clive ett hett popband på den lundensiska ungdomsindiescenen. De bytte senare namn till Plastic Soul, gav ut en och annan lysande demokasett, och upplöstes någon gång i slutet av nittiotalet. Efter det har jag sett Fredrick som kantor i Genarps(?) kyrka och andretenor(?) i Svanholm Singers. Och Johan är numera ena halvan av The Radio Dept. Men Helena lyser starkast. Hon har sjungit i Ewing 1 med Magnus Tingsek, hon har enligt uppgift körat på något av alla de album som bär Per Gessles namn. Hon har också ett band som heter Sandy Mouche. Men inget av det har varit super-klockrent. Alltid har det saknats något. Helena har en underbar röst som på något sätt alltid har känst som om den bara väntat på att hitta sitt rätta sammanhang och sin rätta omgivning. Den är nu funnen. Soloalbumet Dynamo är den bästa skivan med ny musik som lanserats i världen sedan Junk. Äntligen har Helena Josefsson gjort den skivan jag väntat på i tio år utan att veta om det. Kanske är det till del producenten Christoffer Lundqvists förtjänst (alltså tydlig Junk-anknytning), men låtarna och sången är fantastiska även utan hänsyn till produktionen.
Och för alla er kalenderbitare, smakfascister, konst-jantelags-ivrare, indienördar och andra politiskt korrekta musikkonsumenter: Nej, självklart har jag inte hört ens en hundradel så mycket ny musik som ni har gjort de senaste fem åren och kan därför absolut inte uttala mig om hur bra Helenas skiva egentligen är relativt allt annat från hiphop-scenen i Paris förorter, Notting Hill-grungen, eller SoFo i Stockholm. Men det är å andra sidan inte er jag vänder mig till med detta inlägget, så ni kan lugnt strunta i allt jag skrivit och återgå till Pandora och FooBar. Ni andra kan gärna lyssna lite på Dynamo, för jag tror och hoppas att det skulle göra er glada.
Länk.
3/3 2007
3 x svaromål
![]()
Tre glädjande mothugg når mig i RSS-läsaren denna lördag förmiddag, alla lika förtjänta av att uppmärksammas och citeras. Först är det representanter för Svenska Kyrkan och Missionkyrkan som svarar på DN Debatt på Katolske biskopens och Pingstkyrkans direktörs hot mot kd och Göran Hägglund för en vecka sedan:
“Arborelius och Hedin tar sig rätten att vara den kristna rösten i debatten. De utnyttjar det retoriska greppet att gång på gång upprepa orden ’som kristna’. Som om de uppfattningar de ger uttryck för skulle vara uttryck för den kristna tron. Så enkelt är det naturligtvis inte.”
Sen är det Carl Bildt som i en
intervju i DN svarar på kritiken mot hans bloggande och inte minst hans påstådda arrogans:
“Jag har kvalitetskrav även på journalister, precis som på mig själv. Ibland ställer de frågor med utgångspunkt i saker som de påstår att jag skulle ha sagt eller gjort fast det inte stämmer. Då tar jag mig friheten att rätta dem.”
Och sen är det borgmästaren i Salt Lake City som gör sig till välkommen talesman för en stor del av USA:s befolkning och andra berörda i världen när han
uppmanar till avsättandet av President Bush:
“‘Never before has there been such a compelling case for impeachment and removal from office of the President of the United States,’ Anderson told Democratic members of a Senate Government Operations and Elections Committee, while ticking off a list of alleged Bush offenses, from violating human rights to undercutting the Constitution to committing ‘war crimes.’”
(Nr 2 via
Fredrik Federley. Nr 3 via
BoingBoing.) Det är vår i luften på flera sätt.
