Yttrandefrihet 2.0 är läsandefrivillighet

I min RSS-läsare finns bland många många andra Carl Bildt, Andreas Bergh och DN Debatt. I en kedja av orsaker och verkningar vars start är beundransvärd, andra steg är beklagligt och tredje är förståeligt är dessa tre sammankopplade. Det handlar givetvis om att Carl Bildt bloggar, att Bertil Torekull av alla människor på DN Debatt kritiserar att Carl Bildt bloggar och att Andreas Bergh föga förvånande kritiserar Bertil Torekull. Även Per Svensson på skvallerblaskan är inblandad, men han finns lyckligtvis inte i min RSS-läsare. Många andra finns heller ej där men har sannolikt ändå ett och annat att säga om saken. Poängen — som jag dessutom tänker återkomma till — är att jag själv väljer vilka bloggar jag vill läsa.

Bertil Torekull och Per Svensson gillar inte att Carl Bildt själv publicerar tankar och andra dagboksliknande resonemang på en blogg som är helt skiljd från UD:s presstjänst, TT och Tidningsutgivarnas intresseorganisation eller vad den kan tänkas heta. Bertil Torekull och Per Svensson gillar inte att bli fråntagna tolkningsföreträdet de haft och med vilkets hjälp de bidragit till att skapa det hysteriska medieklimat vi har i Sverige där sakfrågan systematiskt skyms bakom chock-löpsedlar och avgångskrav i bild-extra-format.

Jag gillar att Carl Bildt bloggar, och jag gillar det av fyra orsaker:

(1) Det är frivilligt att läsa en blogg*, även utrikesministerns.
(2) Carl Bildt har många intressanta saker att säga. Tycker man inte det, kan man trösta sig med (1).
(3) På Carl Bildts blogg kan inte löjliga avgångskrav skymma utrikespolitiska sakfrågor. Tycker man att Carl Bildts arrogans eller politiska färg skymmer dessa sakfrågor, kan man trösta sig med (1)
(4) Carl Bildt ger nyanserade och initierade kommentarer och blandar dem med personliga reflektioner som passar bra för en blogg. Tycker man inte det, kan man trösta sig med (1).

* Tyvärr är det inte helt frivilligt att läsa Expressens löpsedlar, vilket ju ligger i löpsedelns natur.