ESS som osannolik svensk pork barrel

Rikstidningarna (med vilka jag avser SvD och DN) förhåller sig fortfarande kallsinniga till regeringens avsiktsförklaring om ESS som offentliggjordes igår och som följts upp med presskonferenser med utbildningsministern i Stockholm och Lund under dagen. Konstigt är det väl inte, för på mötet i Stockholm satt fem journalister som mest föreföll uttråkade och de facto inte är vare sig inresserade av eller informerade om svensk forskning: Allan Larsson ansåg sig nämligen föranledd att undervisa dem om existensen av nationella laboratorier i Sverige (”det finns ett labb som heter MAX-lab”) och de såg alltjämt frågande ut.

I Lund däremot var stämningen högre. Honeth (som skubbade i Stockholm) var där och log mer på en timme än han troligtvis gjorde sammanlagt under alla åren som direktör vid LU, antagligen glad över att få göra återbesök hos rektor Göran med en tremiljarders försenad julklapp. Allan var inte med, vilket serverade Leijonborg det utsökta tillfället att omnämna honom i mycket positiva ordalag “trots att han är socialdemokrat”. Den som skrattade mest var Lars själv. Kommunen var där, Region Skåne var där, Sydsvenskan var där med inte mindre än två journalister (det blir väl helsidor med grafik och enkäter imorgon kan man anta). Huvudpersonen Lars Leijonborg, självutlämnande som det anstår en folkpartiledare, “erkände” att han aldrig hört talas om ESS innan han blev minister (vilket tvivelsutan säger mer om honom än om ESS). Han ansåg att Sverige ligger före konkurrenterna och att “Lunds attraktionskraft som forskningsmiljö” är en avgörande faktor. Men visst, i slutändan är det pengar det gäller: Först i Europa till 11 miljarder vinner, löd Leijonborgs profetia och han påminde därmed om att det enda dagens hallaballoo egentligen handlar om är att Sverige nu kastar sig in i en slags budgivnings/tiggeri/förhandlingsstrid med bland andra Ungern och Spanien om att få bygga ESS.

Situationen är på samma gång gnagande märklig och fantastiskt spännande. Med sviktande opinionssiffror för Folkpartiet och en allmän stämning av slut på smekmånaden för regeringen behöver Leijonborg som bekant “profilera” sitt parti. Med honom själv på utbildningsdepartementet och med den överväldigande osannolikheten för att någon av jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabunis hjärtefrågor (slöjförbud och obligatorisk gynkontroll för tonårsflickor) skulle kunna bli fp:s stora egna stridsfråga verkade det som upplagt för någon slags hårdare-tag-i-skolan-program för att marknadsföra fp som ett aktivt och duktigt parti i alliansregeringen. Kanske ännu en ny läroplan? Eller ännu en ny lärarutbildning?

Men nej, dra på trissor, det ser min själ ut att bli ESS av alla möjliga och omöjliga projekt. Inte ökade fakultetsanslag som troligtvis majoriteten av sveriges universitetsanställda forskare vill ha. Inte extrapengar för anpassning till Bolognaprocessen som deras mest undervisningstyngda kollegor (dvs nästan alla deras kollegor) helst önskar sig. Inte avskaffande av högskolemomsen som väl alla förespråkar. Nej, ett stort och spektakulärt projekt, en forskningsanläggning vars förkortning de flesta riksdagsledamöter antagligen oftast stöter på i samband med att de tvättar händerna på en toalett i riksdagshuset, en forskningsanläggning vars inriktning och verksamhet kallas spallation och som kräver att man kan skilja på protoner och neutroner för att ens förstå förutsättningarna för, en forskningsanläggning man bygger bland annat genom att innesluta trettio ton kvicksilver i ett betongvalv tämligen nära bostadsbebyggelse i staden där miljöpartiet grundades för 26 år sedan, en forskningsanläggning som kostar fem gånger så mycket som MAX IV (vilket i jämförelse kunde ha varit en mera lagom — dvs svensk — idé att satsa på), en forskningsanläggning som 90 procent av svenskarna inte visste man kunde bygga alls, nio procent av dem är livrädda för och/eller rabiat avvisande till och möjligen en procent aktivt stödjer sedan tidigare. Projektet att få en sådan forskningsanläggning till Sverige är Leijonborgs profilfråga som skall rädda hans parti från att sjunka under fyra procent och — kanske inbillar han sig även det — skall rädda hans eget partiledarskap. Det är både beundransvärt och skrämmande. Äntligen någon som vågar göra något! Vilken dumdristighet! På samma gång.

Ett steg är taget. En nödvändig men långt långt långt långt långt ifrån tillräcklig förutsättning är uppfylld. Debatten på lundasidan lär ta fart på nytt, i övrigt får vi göra som vanligt: Vänta och se.