12/2 2007

Forska? Vad ska det vara bra för?

Man får inte så hemskt många tillfällen att ge enkla exempel på hur fantastiskt synkrotronljus är. Det är inte heller världens enklaste sak att förklara varför synkrotronljus som experimentell teknik är intressant ur forskningspolitisk eller vetenskapssociologisk synvinkel. Med viss frustration konstaterar jag ibland att det som inte går att förklara för en tidigare totalt ovetande i en mening (med kanske tio-femton ord) förefaller helt ointressant för vissa och, än värre, fullständigt omöjligt att motivera någon annans (t ex mitt) intresse för. Jag får ofta en glasartad, ointresserad, oförstående, och många gånger direkt hotfullt ignorant blick som reaktion då jag på direkt fråga meddelar att jag doktorerar inom ämnet forsknings- och teknikpolitik och att min avhandling handlar om synkrotronljus. Jag skall villigt erkänna att reaktionen jag brukade få då jag läste matematik och talade om detta för främlingar — helt otillbörligt och ologiskt blev jag då betraktad som något slags geni och inte sällan började folk prata om schack — kanske var att föredra.

De mest arroganta reaktionerna är de man får från bonnläppar som tycker att man är en snobb för att man förutsätter att de vet vad doktorera är för något. Då är det bäst att bara gå sin väg. Nästan lika jobbigt är det när man möter någon av de där ekonomistudenterna med Lidingödialekt, rosa slipover och ankstjärtsfrisyr (de kvinnliga har decimeterhöga klackar, blonderat hår och lika mycket smink som Gene Simmons) som tydligen inte känner till att Lunds Universitet består av fler saker än Holger Crafoords Ekonomicentrum. I somras mötte jag en sådan typ. Följande konversation är hågkommen ur ett lite defekt minne och jag gör därför inga anspåk på exakthet i återgivningen:

– Läser du?
– Kan man säga. Jag är doktorand.
– Jaha. Vad gör man då?
– Man forskar. Det är tänkt att man skall skriva en avhandling.
– Men vad skall du bli?
– Jag vill bli forskare, det är därför jag doktorerar.
– Men vad skall du komma fram till?
– Det får vi se, jag har bara hållit på ett år. Men det handlar om…
– Men vad vill du komma fram till som forskare? I ett längre perspektiv?
– Det får man ju se. Jag är ju intresserad av vissa saker, men vad man så att säga kommer fram till vet man ju inte, och det är ju det som är så…
– Vet du inte vad du har för mål?
– Jo, jag vill forska. Studera intressanta saker.
– Men vad vill du komma fram till, typ om trettio år, när du har forskat färdigt?
– Jag tror inte att jag har forskat färdigt om trettio år. Och jag tror inte någon forskare vet vad han kommer att komma fram till om trettio år.
– Där har du nog fel.
– Ja, kanske någon enstaka har det perspektivet men… nej, det är inte realistiskt.
– Där har du nog fel.
– Hur då fel?
– Man måste veta vad man skall komma fram till, annars är det inte lönt.
– Nej, så tror jag inte att det är. Inom den mesta forskning kan man omöjligt veta vad resultaten skall bli på så lång sikt som ens några år.
– Nu tror jag du har fel.

Jag skall inte svära på att killen ifråga var ekonomistudent, men han såg i varje fall ut som en (enligt beskrivningen ovan). Bara den teoretiska möjligheten att han har motsvarigheter bland beslutsfattare och policymakers i departement och riksdag fungerar ju som partiell förklaring till att svensk forskningspolitik knappt existerar.

Själv antar jag att jag egentligen borde skämmas för att jag forskar om synkrotronljuslaboratorier och inte uppfinner nån nano-biotech-grej och blir entreprenör istället.