Vetenskapliga tidskrifter för miljoner
Det har snackats av och till om förlagens hutlösa prenumerationspriser på vetenskapliga tidskrifter, och nyligen fick jag reda på att en bojkott av tidskrifter från ett visst förlag kommer att träda ikraft vid LU under 2007. På FPI har vi två tidskrifter från detta förlag, den ena heter Prometheus och utkommer 4 nr/år till priset av 481 US dollar, dvs ca 3000 kronor om man räknar lite lågt. Det är alltså 750 kronor per nummer, och då får man även tillgång till fulltext online. En annan tidskrift från ett annat förlag, som också är en av de jag läser regelbundet, är Research Policy, och den utkommer med 10 nummer per år. Otroligt nog kostar en prenumeration (tryckt+online, för en institution) 1791 euro, dvs ca 16000 kronor och alltså 1600 kronor per nummer. Och ändå sägs det att exempelvis medicinarnas tidskrifter är ännu mycket dyrare.
Att publicera i en internationell peer reviewed tidskrift är numera det självklara sättet att uppnå resultat inom den offentliga forskningen. Publikationer är i sig bra, ofta har kvantiteten viss betydelse för bedömningen av en forskares produktivitet (eller varför inte kvalitet) men samtidigt är ju vissa tidskrifter finare än andra. En artikel i Research Policy smäller naturligtvis högre än en artikel i North England Technology Management Journal eller något sådant. Och det verkligt intressanta är ju att prestigen verkar sätta prenumerationspriset. Den som skriver en artikel får inte betalt. Den som sitter i redaktionskommittén och väljer ut artiklar får inte betalt. Den som är redaktör får kanske en symbolisk slant för att leda nyss nämnda kommitté. Kanske. Den som gör det mekaniska redigeringsarbetet får säkert betalt, men inte mer än en redigerare på Sydsvenskan. Vem är det som skall ha alla de miljoner kronor som förlaget drar in på sina tidskrifter?
Det där är verkligen ett intressant ämne. Någon borde sätta sig in i vilka marginaler förlagen arbetar med på sina tidskrifter. Ett uppenbart problem i sammanhanget är ju att det egentligen inte finns mycket till konkurrens, eftersom vissa tidskrifter är sådana som man helt enkelt måste ha vid varje forskningsinstitution vare sig man vill eller inte. Den konkurrens som finns är ju forskare emellan om att bli publicerade i de finaste tidskrifterna (ett helt kapitel i sig i fråga om fulspel, för övrigt), och det påverkar inte tidskrifternas ekonomi nämnvärt. Det enda som verkligen skulle påverka var om samtliga fysiker slutade publicera i Physical Review Letters (för att ta fysikens kanske viktigaste tidskrift som exempel), men det kommer att hända ungefär samtidigt som domkyrkotornen slår ut i blom och små blå kaninen med rosa vingar flyger runt dem.
Jag undrar hur mycket av våra resurser som går till tidskriftsprenumerationer som vi egentligen inte har vettiga möjligheter att vara utan. Att universitetsprenumerationerna, som i praktiken ger hundratals eller tusentals forskare tillgång till tidskriftens hela publicerade textmängd på en enda prenumeration, kostar pengar, det har jag förståelse för. Frågan är hur mycket pengar det bör kosta, och hur priserna bör sättas när det i praktiken saknas marknadsmekanismer.