28/2 2007

Yttrandefrihet 2.0 är läsandefrivillighet

I min RSS-läsare finns bland många många andra Carl Bildt, Andreas Bergh och DN Debatt. I en kedja av orsaker och verkningar vars start är beundransvärd, andra steg är beklagligt och tredje är förståeligt är dessa tre sammankopplade. Det handlar givetvis om att Carl Bildt bloggar, att Bertil Torekull av alla människor på DN Debatt kritiserar att Carl Bildt bloggar och att Andreas Bergh föga förvånande kritiserar Bertil Torekull. Även Per Svensson på skvallerblaskan är inblandad, men han finns lyckligtvis inte i min RSS-läsare. Många andra finns heller ej där men har sannolikt ändå ett och annat att säga om saken. Poängen — som jag dessutom tänker återkomma till — är att jag själv väljer vilka bloggar jag vill läsa.

Bertil Torekull och Per Svensson gillar inte att Carl Bildt själv publicerar tankar och andra dagboksliknande resonemang på en blogg som är helt skiljd från UD:s presstjänst, TT och Tidningsutgivarnas intresseorganisation eller vad den kan tänkas heta. Bertil Torekull och Per Svensson gillar inte att bli fråntagna tolkningsföreträdet de haft och med vilkets hjälp de bidragit till att skapa det hysteriska medieklimat vi har i Sverige där sakfrågan systematiskt skyms bakom chock-löpsedlar och avgångskrav i bild-extra-format.

Jag gillar att Carl Bildt bloggar, och jag gillar det av fyra orsaker:

(1) Det är frivilligt att läsa en blogg*, även utrikesministerns.
(2) Carl Bildt har många intressanta saker att säga. Tycker man inte det, kan man trösta sig med (1).
(3) På Carl Bildts blogg kan inte löjliga avgångskrav skymma utrikespolitiska sakfrågor. Tycker man att Carl Bildts arrogans eller politiska färg skymmer dessa sakfrågor, kan man trösta sig med (1)
(4) Carl Bildt ger nyanserade och initierade kommentarer och blandar dem med personliga reflektioner som passar bra för en blogg. Tycker man inte det, kan man trösta sig med (1).

* Tyvärr är det inte helt frivilligt att läsa Expressens löpsedlar, vilket ju ligger i löpsedelns natur.

26/2 2007

ESS som osannolik svensk pork barrel

Rikstidningarna (med vilka jag avser SvD och DN) förhåller sig fortfarande kallsinniga till regeringens avsiktsförklaring om ESS som offentliggjordes igår och som följts upp med presskonferenser med utbildningsministern i Stockholm och Lund under dagen. Konstigt är det väl inte, för på mötet i Stockholm satt fem journalister som mest föreföll uttråkade och de facto inte är vare sig inresserade av eller informerade om svensk forskning: Allan Larsson ansåg sig nämligen föranledd att undervisa dem om existensen av nationella laboratorier i Sverige (”det finns ett labb som heter MAX-lab”) och de såg alltjämt frågande ut.

I Lund däremot var stämningen högre. Honeth (som skubbade i Stockholm) var där och log mer på en timme än han troligtvis gjorde sammanlagt under alla åren som direktör vid LU, antagligen glad över att få göra återbesök hos rektor Göran med en tremiljarders försenad julklapp. Allan var inte med, vilket serverade Leijonborg det utsökta tillfället att omnämna honom i mycket positiva ordalag “trots att han är socialdemokrat”. Den som skrattade mest var Lars själv. Kommunen var där, Region Skåne var där, Sydsvenskan var där med inte mindre än två journalister (det blir väl helsidor med grafik och enkäter imorgon kan man anta). Huvudpersonen Lars Leijonborg, självutlämnande som det anstår en folkpartiledare, “erkände” att han aldrig hört talas om ESS innan han blev minister (vilket tvivelsutan säger mer om honom än om ESS). Han ansåg att Sverige ligger före konkurrenterna och att “Lunds attraktionskraft som forskningsmiljö” är en avgörande faktor. Men visst, i slutändan är det pengar det gäller: Först i Europa till 11 miljarder vinner, löd Leijonborgs profetia och han påminde därmed om att det enda dagens hallaballoo egentligen handlar om är att Sverige nu kastar sig in i en slags budgivnings/tiggeri/förhandlingsstrid med bland andra Ungern och Spanien om att få bygga ESS.

Situationen är på samma gång gnagande märklig och fantastiskt spännande. Med sviktande opinionssiffror för Folkpartiet och en allmän stämning av slut på smekmånaden för regeringen behöver Leijonborg som bekant “profilera” sitt parti. Med honom själv på utbildningsdepartementet och med den överväldigande osannolikheten för att någon av jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabunis hjärtefrågor (slöjförbud och obligatorisk gynkontroll för tonårsflickor) skulle kunna bli fp:s stora egna stridsfråga verkade det som upplagt för någon slags hårdare-tag-i-skolan-program för att marknadsföra fp som ett aktivt och duktigt parti i alliansregeringen. Kanske ännu en ny läroplan? Eller ännu en ny lärarutbildning?

Men nej, dra på trissor, det ser min själ ut att bli ESS av alla möjliga och omöjliga projekt. Inte ökade fakultetsanslag som troligtvis majoriteten av sveriges universitetsanställda forskare vill ha. Inte extrapengar för anpassning till Bolognaprocessen som deras mest undervisningstyngda kollegor (dvs nästan alla deras kollegor) helst önskar sig. Inte avskaffande av högskolemomsen som väl alla förespråkar. Nej, ett stort och spektakulärt projekt, en forskningsanläggning vars förkortning de flesta riksdagsledamöter antagligen oftast stöter på i samband med att de tvättar händerna på en toalett i riksdagshuset, en forskningsanläggning vars inriktning och verksamhet kallas spallation och som kräver att man kan skilja på protoner och neutroner för att ens förstå förutsättningarna för, en forskningsanläggning man bygger bland annat genom att innesluta trettio ton kvicksilver i ett betongvalv tämligen nära bostadsbebyggelse i staden där miljöpartiet grundades för 26 år sedan, en forskningsanläggning som kostar fem gånger så mycket som MAX IV (vilket i jämförelse kunde ha varit en mera lagom — dvs svensk — idé att satsa på), en forskningsanläggning som 90 procent av svenskarna inte visste man kunde bygga alls, nio procent av dem är livrädda för och/eller rabiat avvisande till och möjligen en procent aktivt stödjer sedan tidigare. Projektet att få en sådan forskningsanläggning till Sverige är Leijonborgs profilfråga som skall rädda hans parti från att sjunka under fyra procent och — kanske inbillar han sig även det — skall rädda hans eget partiledarskap. Det är både beundransvärt och skrämmande. Äntligen någon som vågar göra något! Vilken dumdristighet! På samma gång.

Ett steg är taget. En nödvändig men långt långt långt långt långt ifrån tillräcklig förutsättning är uppfylld. Debatten på lundasidan lär ta fart på nytt, i övrigt får vi göra som vanligt: Vänta och se.

Det blev en påg!

Nu förväntas jag kanske kommentera upplyftandet av ESS-anläggningen till Svensk nationell politisk nivå, men det väntar jag med att göra till efter utbildningsministerns besök i Lund i eftermiddag. Just nu finns nämligen en viktigare nyhet: Jag vill gärna dela med mig av glädjen att ha fått en ny systerson sent igår kväll. Välkommen till världen!

25/2 2007

Anders Arborelius kan gärna flytta till Polen

På DN Debatt idag gör katolska kyrkans i Sverige högste ledare biskop Anders Arborelius tillsammans med sin kollega i pingstkyrkan Sten-Gunnar Hedin ett sällsynt inhopp i den politiska debatten. Naturligtvis gäller det regeringens planer på att tillåta så kallade sena aborter för utländska kvinnor. Det finns ingen fråga som väcker så mycket okontrollerad vrede och indignation hos katolska biskopar och andra moralpredikanter som abortfrågan och som samtidigt blottlägger dessa kyrkors mest genanta självmotsägelse: Präster och biskopar i övre medelåldern som levt största delen av sina liv i celibat och dessutom ofta som munkar i kloster — självvalt avskurna från stora delar av verkligheten — påstår sig ha välgrundade och nyanserade uppfattningar om kvinnor, deras kroppar och känslor, deras moraliska skyldigheter och mänskliga egenskaper. Egentligen är det pinsamt bara att de anser sig ha något att tillföra diskussionen.

Än mer pinsamt — och samtidigt provocerande, arrogant och självsvådligt — blir det när Arborelius och Hedin på DN Debatt använder benämningen “vi kristna” för de grupper de anser sig företräda, och när de försöker hota en kristdemokratisk socialminister med integritet och äkta engagemang för fria kvinnor i fria samhällen att de på 1800-talsmanér skall tvinga sina anhängare att sluta rösta på kd eller sluta rösta alls. Som om det skulle tillföra något. Tror han förresten att han genom debattartikeln idag gjort sig mer populär hos de katoliker och andra kristna som faktiskt är (partiella) abortförespråkare?

Det finns länder där galenskapen har starka fästen. Om biskop Arborelius inte trivs i Sverige kan han gärna flytta till Polen.

23/2 2007

En statsminister som säger som det är

Det finns en mobb av neosocialister vissa svenska tidningar och i “rörelsen” och i vissa av sossarnas mer eller mindre seriösa falanger som avskyr den nya regeringen för att den vann valet (ni vet precis som så kallade fotbollssupportrar som “hatar” fansen till det lag som vinner) och för vilka det här med makt, status och rikedom är så viktigt att när någon visar sig ha uppnått alla tre genom att inte vara sosse utan tvärtom kunnig, intelligent och hårt arbetande och dessutom visar sin status och använder sin makt till att göra ett bra arbete och så vid sidan om råkar ha sparat ihop en del pengar till sin ålderdom, då ger de sig inte. De släpper honom inte. Men för en gångs skull tar den nye statsministern bladet från munnen och säger hur det verkligen är. Säger något som betyder något och som har något innehåll. I Sydsvenskan:

“Jag tror att det är ett allmänt brett misstänkliggörande från människor som misstror marknadsekonomi och som inte gillar ägande och aktier, som kanske inte gillar Carl Bildt, som inte gillar idén att man har utrikespolitiska kontakter utanför Sveriges gränser.”

Vad Reinfeldt dock glömde säga var att de största orsakerna till att Carl Bildt är rik är just att han (A) arbetat hårt under svåra förhållanden, (B) gjort det utomlands där man får behålla pengarna man tjänar och (C) gjort kloka investeringar. Något som borde vara föremål för hyllningar, för vad Carl Bildt egentligen har gjort är bara att föregå med gott exempel.

21/2 2007

Nu har alltså Bildt “passerat gränsen”.

Via SvD får jag reda på att SSU på sin hemsida kräver utrikesminister Carl Bildts avgång. Går man till själva texten — vilket man med fördel gör med tanke på den osmakliga bild som illustrerar artikeln (osmakligheter kanske man i och för sig skall förvänta sig från SSU numera) — står det att förbundssekreterare Mattias Vepsä tycker att “Carl Bilds [sic] förehavanden i olika affärer har passerat gränsen”.

Vill herr Vepsä ha pajkastning så skall her Vepsä få pajkastning. Kom bara ihåg att det var han som började.

Låt mig påminna om Mona Sahlins kontokort, Anna Sjödins krogbråk, Laila Freivalds teaterbesök, Lars Danielssons dåliga minne, Leif Pagrotskys pepparkaksbak, Mona Sahlins p-böter, Göran Perssons arbetsmiljöbrott, Mona Sahlins skattesmiteri, Marita Ulvskogs ordval, hela SSU:s medlemsfusk, Mats Lindströms förtals-epost, Laila Freivalds nedsläckning av sd:s webbplats, Bosse Ringholms fotbollsklubbs skattefiffel, Ibrahim Baylans censur, Göran Perssons hotande av Ericsson-vd:n och Mona Sahlins svartarbetande dagmamma.

19/2 2007

Ungefär lika smart som att riva bron och börja köra svävaren till Kastrup igen.

Sydsvenskan gör en stor grej av att upphandlingen av tågtrafiken över och kring Öresund startar idag. Och det är en stor grej. Upphandlingen gäller enligt upgift i Sydsvenskan “minst sju år” och kan “på sikt” vara värd “tio-elva miljarder kronor”. På den svenska sidan sköts upphandlingen av Skånetrafiken (som på allvar konkurrerar med Polisen och Telia om priset som Sveriges minst serviceinriktade offentligdrivna verksamhet). På den danska sidan är det något som heter Trafikstyrelsen som sköter upphandlingen. Och galningarna tänker ge ett sjuårskontrakt till någon. Sju år är en mycket lång tid. Den som vinner upphandlingan kan med andra ord luta sig tillbaka i trygg förvissning om att de där elva miljonerna kommer att rulla in under de sju kommande åren (det är ju en och en halv miljard om året, hundratrettio miljoner i månaden och fyra miljoner om dagen) och så fortsätter Öresundstågen att gå lite på chans med genomsnittliga förseningar på tio minuter per avgång över bron eller vad det nu är i dagsläget. Och med två entreprenörer, en på var sida om sundet, som båda kan instruera sina otrevliga konduktörer att skylla på varandra när något gått snett.

16/2 2007

Varför är staten bäst på allt?

I en artikel i SvD idag beskrivs hur samtliga skolor i Bromma kan komma att omvandlas från kommunala till privata, något som enligt en i artikeln inte helt klarlagd logik beror på att kommunen skall flytta en del inflytande från stadsdelarna till centrala kommunförvaltningen. Artikeln aktualiserar två frågor som är lite olika intressanta men som båda väcks av det uttalande sossarnas representant gör:

“Min första reaktion är att vi då inte får någon enda kommunal skola kvar i Bromma. Var finns valfriheten? undrar Karin Hanqvist, socialdemokratisk vice ordförande i stadsdelsnämnden.”

En fråga är givetvis varför hon anser att kommunen fungerar bättre som garant för valfrihet än en mångfald av fristående initiativ. Den frågan besvaras väl enklast med en allmän hänvisning till den generella ängslan Karin Hanqvists parti brukar känna inför att förlora till och med den mest patetiskt ynkliga symbolmakt. Den andra frågan är betydligt mera intressant: Vad är det som säger att kommunen är bäst på att leverera bra grundskoleutbildning?

Byt ut “kommunen” mot “staten” och “grundskoleutbildning” mot vad som helst som staten gör och som anses rättfärdiga skatteuttaget på 1200 miljarder årligen, så har vi vips snickrat oss en verkligt intressant fråga som för allas skull borde lyftas till diskussionsnivå i Konungariket Sverige. Och med tanke på att våldsvänsterns främsta argument i debatten om Wild n’ Fresh och Vaxholm är att avtal som ingås mellan arbetsmarknadens parter är bättre än lagstiftning hyser jag visst hopp om att de åtminstone kommer att förstå frågan.

14/2 2007

Skiljedom i it-samhället

Tidigare har jag frossat i Googles världsdominans och i synnerhet hyllat Google Analytics och Google Translate, och i en artikel i näst senaste New Yorker (ej online) står det att tio tusen personer totalt jobbar på Google och att de nyanställer femtio i veckan. Eftersom de inte tillverkar något och inte är akademiska forskare och inte är Framfab (och året inte är 2000) så antar jag att de har något stort på gång.

En funktion jag inte visste att jag saknat (så är det i och för sig med nästan allt Google hittar på) och som ej heller Google verkar ha brytt sig om att utveckla är den som finns på adressen Googlefight.com. Där kan man trycka in två söksträngar och få veta vilken av dem som vinner på Google. Ett utmärkt verktyg för att avgöra tvister, helt enkelt. Bland The Classics finns givetvis “god” vs “satan”, “george w. bush” vs “bin laden” och “luke skywalker” vs “darth vader”. Mina fighter är väl rätt uppenbara, men svaren är kul:

physics vs chemistry	121000000 — 105000000
mac os x vs windows vista	219000000 — 143000000
max iv vs european spallation source	45000 — 46000
lund vs uppsala	34600000 — 23400000
science vs innovation	542000000 — 126000000

12/2 2007

Forska? Vad ska det vara bra för?

Man får inte så hemskt många tillfällen att ge enkla exempel på hur fantastiskt synkrotronljus är. Det är inte heller världens enklaste sak att förklara varför synkrotronljus som experimentell teknik är intressant ur forskningspolitisk eller vetenskapssociologisk synvinkel. Med viss frustration konstaterar jag ibland att det som inte går att förklara för en tidigare totalt ovetande i en mening (med kanske tio-femton ord) förefaller helt ointressant för vissa och, än värre, fullständigt omöjligt att motivera någon annans (t ex mitt) intresse för. Jag får ofta en glasartad, ointresserad, oförstående, och många gånger direkt hotfullt ignorant blick som reaktion då jag på direkt fråga meddelar att jag doktorerar inom ämnet forsknings- och teknikpolitik och att min avhandling handlar om synkrotronljus. Jag skall villigt erkänna att reaktionen jag brukade få då jag läste matematik och talade om detta för främlingar — helt otillbörligt och ologiskt blev jag då betraktad som något slags geni och inte sällan började folk prata om schack — kanske var att föredra.

De mest arroganta reaktionerna är de man får från bonnläppar som tycker att man är en snobb för att man förutsätter att de vet vad doktorera är för något. Då är det bäst att bara gå sin väg. Nästan lika jobbigt är det när man möter någon av de där ekonomistudenterna med Lidingödialekt, rosa slipover och ankstjärtsfrisyr (de kvinnliga har decimeterhöga klackar, blonderat hår och lika mycket smink som Gene Simmons) som tydligen inte känner till att Lunds Universitet består av fler saker än Holger Crafoords Ekonomicentrum. I somras mötte jag en sådan typ. Följande konversation är hågkommen ur ett lite defekt minne och jag gör därför inga anspåk på exakthet i återgivningen:

– Läser du?
– Kan man säga. Jag är doktorand.
– Jaha. Vad gör man då?
– Man forskar. Det är tänkt att man skall skriva en avhandling.
– Men vad skall du bli?
– Jag vill bli forskare, det är därför jag doktorerar.
– Men vad skall du komma fram till?
– Det får vi se, jag har bara hållit på ett år. Men det handlar om…
– Men vad vill du komma fram till som forskare? I ett längre perspektiv?
– Det får man ju se. Jag är ju intresserad av vissa saker, men vad man så att säga kommer fram till vet man ju inte, och det är ju det som är så…
– Vet du inte vad du har för mål?
– Jo, jag vill forska. Studera intressanta saker.
– Men vad vill du komma fram till, typ om trettio år, när du har forskat färdigt?
– Jag tror inte att jag har forskat färdigt om trettio år. Och jag tror inte någon forskare vet vad han kommer att komma fram till om trettio år.
– Där har du nog fel.
– Ja, kanske någon enstaka har det perspektivet men… nej, det är inte realistiskt.
– Där har du nog fel.
– Hur då fel?
– Man måste veta vad man skall komma fram till, annars är det inte lönt.
– Nej, så tror jag inte att det är. Inom den mesta forskning kan man omöjligt veta vad resultaten skall bli på så lång sikt som ens några år.
– Nu tror jag du har fel.

Jag skall inte svära på att killen ifråga var ekonomistudent, men han såg i varje fall ut som en (enligt beskrivningen ovan). Bara den teoretiska möjligheten att han har motsvarigheter bland beslutsfattare och policymakers i departement och riksdag fungerar ju som partiell förklaring till att svensk forskningspolitik knappt existerar.

Själv antar jag att jag egentligen borde skämmas för att jag forskar om synkrotronljuslaboratorier och inte uppfinner nån nano-biotech-grej och blir entreprenör istället.

7/2 2007

ESRF Users’ Meeting

Jag sitter på användarmötet på ESRF och lyssnar på en så kallad keynote lecture - något jag så klart trodde skulle vara en flashig genomgång av diagrammen och tabellerna i den nyss utkomna ESRF Highlights 2006 kryddad med direktör Stirlings intressanta dialekt och i övrigt klädsamt blygsamma framtoning. Istället förefaller man ha tagit en antingen slumpvis utvald forskare (mindre troligt) eller den bästa av dem alla (mer troligt) som föreläser om något spännande. Det som alltså uppenbarligen är så spännande att man bedömer det nödvändigt att besvära en större samling biologer, kemister, fysiker och medicinare (dvs i stort sett representanter från hela spektrat av naturvetare) i plenum i en timme före kaffepausen heter “Exploring Local Structures with Micro- and Nano-beams” och handlar om någon slags scanning av ytor på nanometernivå. Jag tappade tråden efter en kvart. Professorn som pratar har visserligen fina bilder i sin presentation så man kan se att hans teknik för att kolla på ytor är bättre än någon annans; bilderna är helt enkelt skarpare. Men något säger mig att det inte riktigt är så enkelt.

Efter kaffepausen är det dags för Young Scientist Award Talk vilket väl är vad namnet antyder och sen det verkligt intressanta: Report on Current Status and the Upgrade Programme by the ESRF directors.

6/2 2007

Återbesök

Jag är åter i Grenoble, på ESRF, den sameuropeiska synkrotronljus- anläggningen. Imorgon är det användarmöte här och då skall jag observera hur gästande användare rör sig i flock. Typ. Det kommer årligen ca 5000 personer och gör experiment vid ESRF:s över 30 strålrör och ett par hundra av dem kommer också till detta möte där de får den officiella uppdateringen av vad som pågår i labbet: någon slags motsvarighet till State of the Union Adress skulle jag tro. Utom då att det inte direktsänds i tv och inte bekymrar speciellt många människor utanför den inre kretsen av ca 5000 synkrotronljusanvändare. Jag får känslan av att det kanske intresserar en till ungefär. Mig.

Jag bor denna gång i centrala Grenoble och slipper därför kantinens undermåliga mat utom imorgon då den ingår i konferensen. Mötena/intervjuerna är inte lika täta som sist så nu har jag tid att slå mig ner i joint ESRF/ILL library och sätta tänderna i The Feasibility Study. Ska bli gött.

1/2 2007

Vetenskapliga tidskrifter för miljoner

Det har snackats av och till om förlagens hutlösa prenumerationspriser på vetenskapliga tidskrifter, och nyligen fick jag reda på att en bojkott av tidskrifter från ett visst förlag kommer att träda ikraft vid LU under 2007. På FPI har vi två tidskrifter från detta förlag, den ena heter Prometheus och utkommer 4 nr/år till priset av 481 US dollar, dvs ca 3000 kronor om man räknar lite lågt. Det är alltså 750 kronor per nummer, och då får man även tillgång till fulltext online. En annan tidskrift från ett annat förlag, som också är en av de jag läser regelbundet, är Research Policy, och den utkommer med 10 nummer per år. Otroligt nog kostar en prenumeration (tryckt+online, för en institution) 1791 euro, dvs ca 16000 kronor och alltså 1600 kronor per nummer. Och ändå sägs det att exempelvis medicinarnas tidskrifter är ännu mycket dyrare.

Att publicera i en internationell peer reviewed tidskrift är numera det självklara sättet att uppnå resultat inom den offentliga forskningen. Publikationer är i sig bra, ofta har kvantiteten viss betydelse för bedömningen av en forskares produktivitet (eller varför inte kvalitet) men samtidigt är ju vissa tidskrifter finare än andra. En artikel i Research Policy smäller naturligtvis högre än en artikel i North England Technology Management Journal eller något sådant. Och det verkligt intressanta är ju att prestigen verkar sätta prenumerationspriset. Den som skriver en artikel får inte betalt. Den som sitter i redaktionskommittén och väljer ut artiklar får inte betalt. Den som är redaktör får kanske en symbolisk slant för att leda nyss nämnda kommitté. Kanske. Den som gör det mekaniska redigeringsarbetet får säkert betalt, men inte mer än en redigerare på Sydsvenskan. Vem är det som skall ha alla de miljoner kronor som förlaget drar in på sina tidskrifter?