Fuglesang och CERN:s identitetsproblem

När Christer var uppe i rymden gjorde jag en blygsam ansats att påpeka att “den förste svensken i rymden” faktiskt är partikelfysiker och har jobbat på CERN. I den verkliga världen, där folk i allmänhet rör sig, där jag också är när jag inte är på FPI, MAX-lab eller ESRF, och där Röda Nejlikan har sin läsekrets (tag inte illa upp nu, ni fysiker som läser, jag försöker inte dissa er), är rymdpromenader givetvis mycket intressantare än försöken att finna svaret på gåtan om materiens massa (alltså hitta denhäringa Higgs-bosonen). Nu påstår jag i och för sig inte att Christer sysslat med just Higgs-bosonen, för det har han inte, men CERN gör det, och CERN har enorma självhävdelseproblem. Detta problem att finna en hållbar identitet gentemot den verkliga världen spårar ur fullständigt när man nu ägnar sin Spotlight-sektion (som jag förvisso också hyllat tidigare) åt att berätta att Christer Fuglesang är partikelfysiker.

Ett av världens största naturvetenskapliga laboratorier, som omsätter ungefär 3,5 miljarder kronor varje år och som med hjälp av världens mest avancerade accelerator under det kommande året skall börja leta efter världens mest intressanta subatomära partikel känner alltså att de i sin kommunikation med allmänheten behöver ta hjälp av en nördig svensk som promenerat i rymden och reparerat elsystemet på en rymdbas. Inte så att det inte är en bedrift, men jag undrar var det har med partikelfysik att göra? Och jag undrar vad det har med CERN att göra?