Pengar och fysik
Aah…pengar. Jag har under min ettochethalvtåriga tid som doktorand aldrig gjort en intervju med en forskare som inte, vid något tillfälle under intervjun, på ett eller annat sätt gett uttryck för resursbrist och att mer pengar måste skjutas till för just hans eller hennes disciplin. Formuleringarna varierar, jag har hört det mesta från “får jag inte det här anslaget så ger jag fan i alltihop och köper en hängmatta” (fysiker, nära pensionen) och “om vi skall kunna svara på de här frågorna, de här fantastiskt intressanta frågorna, så måste vi nog få till stånd en viss ökning av resurserna” (kemist, yngre medelåldern). Alla är dock överens, och temat är gammalt: Det egna ämnet är underfinansierat. Ibland är det någon annan som tar alla resurser (populär slagpåse numera är bio-neuro-nano-tech eller vad det heter) och ibland är det bara så att politikerna inte förstår att svensk forskning behöver stärkas. Och fysikerna är nästan alltid de som känner sig mest åsidosatta. Självklart är fenomenet inte inskränkt till Sverige och fysiken, men jag har en känsla av att svenska forskare är lite raskare att börja prata om resursbrist än andra, och fysiker i synnerhet. Varför det är så kan man ju resonera om, och det skall jag försöka återkomma till vid ett annat tillfälle då jag får lust.
New York Times skriver hur som helst om att amerikanska kongressen fryst nio av elva utgiftsområden i statsbudgeten vid 2006 års nivå, vilket enligt tidningens källor håller på att leda till en katastrofartad situation för amerikansk offentligfinansierad forskning, eftersom det i realiteten innebär en sänkning av de federala forskningsanslagen med 3-4%.
“The consequences for American science will be disastrous,” said Michael S. Lubell, a senior official of the American Physical Society, the world’s largest group of physicists. “The message to young scientists and industry leaders, alike, will be, ‘Look outside the U.S. if you want to succeed.’ “Är det inte typiskt: den förste att uttala sig i artikeln (redan andra stycket) är en fysiker. Visserligen är 3-4% minskning av anslagen ganska alarmerande, i synnerhet som fyra ganska stora och viktiga projekt* kan komma att lida av det (vilket också påpekas i artikeln), men lika givet som det är att fysikerna ställer sig främst i skaran av domedagsprofeter så fort några miljoner kapas i en budgetpost, lika fascinerande är precis samma fysikers skickliga förmåga att ta alla chanser att hojta om sin svåra situation:
When it comes to federal financing, such fields [physics, chemistry and astronomy] in recent years have fared poorly compared with biology. The National Institutes of Health, for instance, spend more than $28 billion annually on biomedical programs, five times more than all federal spending for physical sciences.Att just den jämförelsen inte har så hemskt mycket med just detta (kongressens budgetbeslut) att göra spelar inte så stor roll för fysikerna. De blir ju så illa behandlade jämt! Törs man påminna om Brookhaven, Oak Ridge, Argonne, Los Alamos, Lawrence Berkeley Lab, SLAC, CERN, ESO, ISIS, ESRF, SPring-8, KEK, DESY och ELETTRA? (För att nämna några. Förlåt, jag pallade inte trycka in länkar till alla.)
* Här åsyftas Heavy Ion Collider på Brookhaven, SNS (Spallation Neutron Source, för övrigt USA:s motsvarighet till ESS), ITER (fusionsforskningsanläggningen) och så frielektronlasern på SLAC i Stanford.
Jag tror det handlar om flera saker:
1. Finansieringssystemen för forskningen är svårnavigerade och notoriskt opålitliga. Om detta drabbar fysiken mer eller mindre än någon annan disciplin ska jag låta vara osagt, men det är klart att en av 1900-talets mer uppburna discipliner gnäller lite extra.
2. Forskningspolitken generellt, som har gått mot en tillämpningsfixering, där grundforskning, t.ex. elementarpartikelfysik, systematiskt prioriteras ner. Om detta sker med rätt eller orätt är en annan diskussion, men det är inte ägnat att förvåna att partikelfysikerna gnäller över det.
3. Partsintressen. Fysiker, liksom alla andra, talar naturligtvis för sin sak. Att forskare tycker att det egna området skulle behöva mer resurser är (åtminstone i viss mån) ett sundhetstecken. Den dag en forskare inte tycker att det egna området är värt att försvara, då är det kanske verkligen hög tid att lägga resurserna någon annanstans.
4. Det faktum att det finns en hel hög forskningsanläggningar för fysik. Man försvarar gärna det man har, och kanske har fysiker helt enkelt rätt mycket att försvara.
Det finns nog fler punkter, men jag orkar inte sitta och komma på dem nu. Min poäng är att det nog går att förstå forskargnället, och att det kanske är fysiker som gnäller mest. Sedan är det naturligtvis en annan diskussion vilka invändningar som egentligen är berättigade, så klart.
Daniel Greenberg skriver en del om det här; bägge hans böcker, The Politics of Pure Science och Science, Money, and Politics är läsvärda.
Gustav hann före, jag tänkte just rekommendera lite litteratur. Greenberg är mycket läsvärd. Även min favorit John Ziman har skrivit initierat om forskningsfinansiering. Sen skall jag passa på att ge en eloge till dig Magnus för en i mitt tycke ganska heltäckande analys av tänkbara orsaker till fysikgnället. Mycket klarsynt för att komma från en fysiker! ;) Men jag ställer mig lite tveksam till din punkt 2. Även om jag håller med om att tillämpningshalleluja alldeles för ofta tillåts dominera forskningspolitiken vet jag inte om jag vill påstå att elementarpartikelfysik “systematiskt prioriteras ner” om man ser det stora perspektivet. CERN kostar trots allt fortfarande Sverige ca 150 miljoner kronor om året och den summan blir knappast mindre år för år. Ett ganska lösryckt citat från antropologen Sharon Traweek (boken Beamtimes and Lifetimes) säger en hel del om (vissa?) partikelfysikers självbild:
Olof, jag håller med om det du skriver. Det jag skrev var att grundforskning generellt (inklusive, men inte i synnerhet, partikelfysik) prioriteras ner. Med det menar jag att det prioriteras ner jämfört med den relativa status sådan forskning tidigare åtnjutit. Därmed inte sagt att det i ett större, “allvetenskapligt” perspektiv är nedprioriterat. För partikelfysikens räkning innebär det inte minst att den upplever en relativ nedprioritering jämfört med andra fysikområden (inte minst modeområdena nano- och biofysik). Jag har viss förståelse för att partikelfysikerna ser det som en utveckling att beklaga, även om det i ett större perspektiv kanske inte är fel.
Det är onekligen ett mycket bra citat om partikelfysikernas självbild som du lyfter fram. Jag har själv vid flera tillfällen ägnat viss möda åt att bekämpa den bilden, i form det reduktionistiska paradigm som givit partikelfysiken den ställning och självbild den har, medan områden som mitt eget (mångpartikelfysik och kondenserade materiens teori) blivit något av fysikens B-lag. Och i gemene mans ögon är fysik alltjämt fortfarande nästan synonymt med elementarpartikelfysik.